My Dog - dag 1

Tvåbeningar är inte kloka säger jag bara! Kaoset runt ringen var totalt! Vi trodde vi var sena när vi kom men hela ringen var invaderad av sådana därade rödingar - Settrar och kaoset var bara förnamnet. Hundar överallt! Burar överallt! Tvåbeningar överallt! En dum tvåbening trampade på min svans och kastade sig in i ringen, trots att det pågick bedömningar där, när jag visade vad jag tyckte om sådant ohyfsat beteende. Min ras måste numera ha fullängd på våra svansar, det har ni tvåbeningar bestämt. Jag kan inte göra något åt min svans men ni kan se vart ni sätter de där färjorna till tassar ni klampar omkring på så då får ni se upp. Matte gjorde det vi har kommit överens om är en symbolisk banning dvs tvåbeningar tror att jag får skäll för att jag uppför mig illa men det är bara teater. Matte tycker att även djur har rätt att visa när saker gör ont, vi är rädda eller arga. Vi är ju inga robotar och det gör rysligt ont att bli trampad på svansen faktiskt. Exakt hur vi gör tänker jag inte avslöja för då vet ju alla men min Matte ger mig inte skit för saker som inte är mitt fel - hon har sina bra sidor även om hon är hopplös på annat...

Mitt i eländet hittade jag en vänlig och välbekant hund som jag kunde skvallra med en stund. Det var fina micro-Milla! Hon var där för att tävla agility och berättade att borta hos henne, bakom agilitybanan var det jättelugnt och hon hade en egen lugn lounge där hon kunde ligga och relaxa i sin bur. Milla sade att jag fick bli bättre på agilityn så att jag slapp springa vänstervarv och kaoset kring utställningsringarna och det tänker jag göraSedan var det dags att värma upp lite inför mitt vänstervarv inne i ringen. Det var så knökigt kring ringen att vi smet ut i korridoren och sprang där istället.
Efter valparna var det min tur att gå in i ringen och jag hade konkurens av en jämngammal kille
Domaren var från England var jättesnäll, pratade massor med mig och jag försökte pussa på honom och visa att jag också var snäll, viftade massor på svansen. Han pillade på mig och så fick vi springa massor.

På bedömningslappen stod det "Beautiful masculine dog. Super head! Wellconstructed front. Very good forechest. Nice ribs, topline & quarters. Excellent colour & movement."
När vi hade sprungit klart så fick Matte ett litet rött plastband i handen. Det betyder att jag är så pass bra extriörmässigt att jag lever upp till kraven för ett förstapris. Jag tycket att vi skulle dra ut ur ringen så fort det bara gick innan de ändrade sig men det fick jag inte. Först skulle min konkurrent bedömmas. Nu fick han ett blått band vilket innebär ett andrapris men hade han också fått ett rött så hade vi fått springa igen och så hade domaren bestämt vilken av oss han ansåg vara bäst och den av oss hade blivit bäst i vår klass. Nu fick jag springa själv men det var inte bara ett spel för gallerierna. Efter att ha sprungit den rundan fick jag ett tillägg i min bedömning - ett rosa kort med texten "Certifikat-Kvalitét". Det är inget som resulterar i något särskilt men det visar att jag är lite extra fin. Jag vill inte verka kaxig men jag fattar inte varför Matte behöver ett rosa kort på det, hon säger ju alltid att jag är världens finaste Weimaraner...

Eftersom jag var den snyggaste unghundshanen så fick jag vänta tills gubbmaffian dvs alla de andra klasserna med hanar var avklarade. Sedan fick jag gå in ihop med alla gubbarna för nu skulle det avgöras vilken av alla hanarna som var den mest representativa för rasen. Jag tyckte så klart att det var jag men Matte väste att nu fick jag ju komma ner från mina höga hästar för jag är bara en slyngel som inte är torr bakom öronen än och många av mina konkurrenter hade massor med titlar intill sina namn - hmpf!
Nu var det bara att springa och se stilig ut som gällde men Matte den tokan sprang så fort i ett hörn att jag var tvungen att passgånga några steg. Sådant tycker domare inte om att se, även om de är jättesnälla. Efter att ha sprungit ett varv började domaren strukturera om ordningen vi hade stått i. Han ställde in fler och fler hundar framför mig och sedan fick vi springa igen och sedan var det klart. vann gjorde en släkting till min mamma. Själv hamnade jag på en reservplats dvs en 5e-placering. Det krävdes lite kliande och funderande för att kunna acceptera en sådan sak...
Matte sade att det var inget att hänga öron och svans för. Just för att där var så många fina hanar var det bra nog för en spoling som jag att ens få en placering och där var andra hanar bakom oss när vi sprang sista varvet som var äldre och som inte hade passgångat... jag antar att hon för ovanlighetens skull har rätt.

Sedan var det meningen att vi skulle hämta mina rosetter, äta och se Fifflin och Milla i agilityn men jag blev helt överfallen av min fanclub. Hela mässan verkade besökas av människor som ville klappa mig, fråga om min ras och vilken kennel jag kom ifrån. Matte svarade snällt och jag lät alla som ville, klappa mig. I vanliga fall har vi en inte-hälsa-policy som vi håller hårt på men på en utställning, fungerar det inte. Inte ens när jag, Matte & Husse åt våffla och tittade på Fifflin & Milla som tog sig ann en mycket komplicerad agilitybana, var vi själva. Det stod en familj nedanför trappan vi stod på och klappade mig och ställde frågor.När vi kom tillbaka till stugan vi sov i, firade jag mina utställningsresultat med ett XL-grisöra som Matte hade köpt till mig och sedan gjorde jag det en diva ska göra dvs sträckte ut mig mellan dem i sängen och tog upp det mesta av platsen. Tryckte mig mot Husse & lade upp mina tassar på Matte och sedan sooooov jag så gott. Tvåbeningarna påstår att jag snarkade men det känner jag inte till något om. Det var motvilligt som jag hängde på Matte för en nattrunda under en fantastisk stjärnhimmel och i meterdjup snö.

Med vänliga svansviftningar
Grå