Träning för Tant

Jag tänkte att jag skulle berätta lite om min galna helg men så insåg jag att inlägget skulle bli lika långt som en Weimaraner orkar springa, vilket är lååååångt så jag delar upp det och börjar med att berätta om min träning för snälla Tant.

Jag var ju något slutkörd efter att ha tampats med Matte på egen hand i en månads tid sedan vårt förra besök hos Tant. Förra gången vi var där, var det förresten snöstorm och denna gången var det massor med snö och jättekallt. Jag tycker att det är bra att Tant alltid beställer snö för då slipper jag tråkiga saker som platsliggning och läggande och det är ju bra!

Tant hade som vanligt laddat med massor av praktiska övningar. Mycket finlir på detaljer där Matte slarvar och är otydlig. Tant påstår att sätter vi de detaljerna som är så kluriga så är resten hur lätt som helst. Jag undrar om Tant verkligen har studerat det hopplösa fallet som står till höger om mig och pinsamt nog ska föreställa min förarare...

Vi jobbar mycket med ingångar och förflyttning åt vänster från sittande. Det eviga tjatet om ställandet pågår än men nu har vi en ny anfallsvinkel att tackla det momentet med så vi ska se om Matte får rätt på det. Jag tänker i vart fall traska efter henne så länge hon leker cirkusclown, finns liksom ingen anledning att stå kvar så länge hon inte tar saker och ting på allvar.

Vi hade en ovanlig lyx, eftersom vi skulle till MyDog, springa vänstervarv, ha tråkigt och betala tramsigt mycket pengar för att någon skulle ha en åsikt om mitt utseende så hade vi för dagen Husse med oss och som vanligt säger hans bilder allt men bara för att klargöra så kommenterar jag dem :0)På bilden ovan körde Tant lite uställningsträning med oss. Mest för att virr-Matte skulle ha koll på utställningen sedan. Jag har aldrig fått så mycket godis för så lite arbete. Strategin är att kråma sig och verka omöjlig sedan får man massor med godis för minsta lilla ansats till att vara stilla.

På nästa bild konfererar jag och Tant om vad vi ska göra med den hopplösa föraren, titta på henne så förvirrad hon är - utställningskoppel (tandtråd) i hannden utan vante, klickern i handen med vante så jag inte kan höra klickljudet ordentligt och den sedvanliga förvirrade uppsynen. Hur jag någonsin ska få ordning på denna tvåbening är för mig en gåta!
Här står jag och äter snö, kliar mig i nacken och funderar på hur i hela friden jag ska få rätt på Matte tills nästa gång vi ska till Tant.
Jag återkommer med vidare redovisning för helgen men nu var åtminstonde min roliga och alltid lika givande träning med Tant redogjord för.

Med vänliga svansviftningar
Grå