Hon är så fin...

Vi åkte bil jättelångt igår och av alla ställen man kan åka till så åkte vi till en ny Stickstant/veterinär. Vi var tidiga så Matte passade på att rasta mig. Precis när vi skulle gå in till stickstanterna så kom det en polisbil och när de öppnade till hundarna så kikade jag in för att se om det möjligtvis var Phaspen som hade trillat ner till de södra breddgraderna men det såg ut att vara två stöddiga schäfrar och sådant liv de förde! Jag var ju bara tvungen att supporta dem lite och föra oväsen jag med!

Så hände det, mitt på parkeringen i kaoset av bilar, polishundar och tvåbeningar så kom hon gående och världen stod stilla! En toksöt weimtjej, en toksöt weimtjej som doftade spännande. Jag vet inte vad som hände sedan men Matte påstår att jag sköt ut min hjärna helt och tappade förståndet på samma gång. Tydligen blev jag väldigt högljudd och stimmig och Matte säger att hade hon inte haft halti på mig så hade hon inte kunnat hålla i mig.

Weimtjejen gick in till Stickstanterna och jag hakade på och Matte säger att kaoset som bröt ut med högljudda hundar på alla håll och kanter och full kalabalik - berodde enbart på mig och mitt vrålande. Snygga weimtjejen försvann och jag började leta efter henne, rent plötsligt hade jag Husse intill mig när jag letade i korridoren, det var ett tvåbeningsben med samma byxor, prylar och dofter som Husse har ibland som gick bredvid mig. Det var inte Husse det var en av polishundarnas förare och han bar en stor säck foder. Matte tyckte att jag skulle lägga mig ner, ta det lugnt och sluta vara i vägen för allt och alla - tråkig som alltid så jag struntade i henne och letade efter tjejen!

Veterinärassistenten slussade in mig och Matte i ett rum och påstod att det skulle till mirakel för att jag skulle bli så lugna att det gick att ta några plåtar. Jag lyssnade inte så noga för jag var upptagen med att leta efter weimtjejen - tjejen med stort T! Matte höll fast mig, jag fick ett sticks i nacken och därefter blev världen helt konstig, golvet gungade, snurrade och det var som om någon puttade på mig hela tiden när jag skulle gå. Det sista jag tydligt minns är att Matte hjälper mig upp och håller i mig så att jag kunde kräkas och att Farbror A kom med papper. Jag försökte städa efter mig men Matte föste bort mig och städade åt mig. Sedan har jag en diffus minnesbild av att jag ligger hos Matte som hade något konstigt lila på sig och viskar att jag ska sluta kämpa emot och därefter är det bara svart.

Vaknade på golvet i ett annat rum och visste inte var jag var, jag frös och hade en hemsk grunka på huvudet!!! Vad hade hänt? Vart var jag? Vad var det för hemskt tortyrredskap jag hade på huvudet? Vart hade den snygga weimtjejen tagit vägen? Vad var den hemska grunkan till???? Vart var Matte?

Kastade mig upp från golvet och raglade rakt in i Matte som stod bakom mig. Ville att Matte skulle ta bort den hemska munkorgen men hon sade att jag fick allt kvickna till lite mer först så hon var säker på att jag inte skulle snedtända och bitas av misstag. Hon hjälpte mig in rummet som jag hade varit i först. Efter en liten stund tog Matte av munkorgen och satte på mig mitt varma täcke. Farbror A passade mig medan hon var och betalade. Trodde vi skulle hem men Matte lastade mig i Farbror As bil som doftade lite bekant - weimtjejen! Åh lycka!!!

Vad som hade hänt under tiden jag var borta var att Matte, Farbror A och veterinärassistenten, hade lyft upp mig på ett bord och sedan hade de tagit en massa bilder på mitt skelett och då mina höfter och armbågar. Det är viktigt att man kollar upp så att man har friska sådana om man ska jobba, träna, tävla och användas i avel. Enligt veterinären som vi var hos hade jag jättefina höfter och armbågar. Mina röntgenbilder har nu skickats till Stockholm och kennelklubben. På måndag kommer deras avläsare titta på dem och tala om exakt hur fina de är och föra in det i datafilen som de har på mig.

Med vänliga svansviftningar
Grå