Snabbast & mörbultad Matte

Det var avslutning på agilityn idag. För någon vecka sedan pratade tränaren om att vi skulle göra en hel bana men det blev två långa övningar med 10 hinder i varje för att vi skulle få mer ut av det och så friövning på balanshinder och slalom medan man väntade på banorna.

Jag var supertaggad när vi kom dit. Missade ju förra gången så nu var ju jag tvungen att tala om för de andra hundarna att Weimaranern var tillbaka! Hur glad blev jag när Matte talade om att jag skulle vara sist bland de stora hundarna och att vi skulle börja med slalom... Slalom är sååå tråkigt man kan inte ösa på juh! Måste sick-sacka mellan en massa pinnar som man inte får lukta på och inte lämna meddelanden på - suck!

Jag bestämde mig för att vara först ut på den stora Velodrome-banan och drog dit efter första pinnen. Dåligt beslut, höll på att bli döv som Matte vrålade. Plus att den svartpälsiga hundens matte, som redan var på banan och höll på att köra med den fina svartpälsen, såg ut som om hon skulle anfalla mig. Drog tillbaka till Matte ögona böj. Gjorde ett försök till att smita från tråk-slalomen och drog efter en micro-sheltie när hon sprang upp för A-hinderet. Jag ska nog inte skolka slalomet mer, jag har aldrig sett min Matte så ilsk. Det var bara att vända mitt på hindret och knata tillbaka med svansen mellan benen och undvika blixtnedslag från åskmolnet ovanför Mattes huvud. Matte väste att nu hade jag en sekund på mig att skärpa till mig, om inte tänkte hon lasta mig och åka hem... Fick visa flera gånger att jag kunde jobba med det långa slalomet innan hon började se snäll ut igen.

Velodrome-banan var urkul, när det var vår tur. Jag älskar tunnlar och där var både rak och böjd och favvolånghindret som var i fullängd för första gången. Massor med hopphinder var där också. Det roliga med velodromerna är att man kan vara så snabb! Jag gillar när man kan ösa på men jag blev lite vilse för hela hösten när vi har tränat så har Matte varit nära hela tiden och nu stod hon så långt bort. Det blev lite tokigt när jag drog mig mot henne för då bommade jag hinder. Till slut fick vi till det riktigt snyggt och bra. Ni ska höra Matte när vi har sprungit ett par varv i en velodrome, hon flåsar som jag vet inte vad. Hade hon varit hund hade väl tungan hängt nere vid knäna på henne. Jag ska jobba på Mattes kondition under vintern så man slipper skämmas till våren när det är fortsättningskurs.

Sista banan var inte så svår om man var hund men var man Matte eller Husse fick man en del att hålla reda på, för här skulle det göras både framförbyten och bakombyten. Det innebär att man under färdens gång byter sida att ha sin hund på. Bakombyten är enkla för då byter föraren precis som det låter, bakom hunden och i regel medan vi hoppar ett hinder. Framförbytena är lite klurigare för då byter man framför och då finns det massa mer att hålla reda på och det involverar viss kollisionsrisk såhär i början. Hade väl inga större förhoppningar om Mattes insats för hon är ju så virrig men hon satte ett klockrent framförbyte på andra försöket. Hon blev så förvånad att hon tvärnitade. Tur att man är en självständig Weimaraner för när jag drog vidare mot nästa hinder som var en tnnel, fick hon fart och satte efter. Jag var lite elak och bromsade inte så hon fick jobba på för att reda ut det. Min hämnd för slalomträningen!

Tränaren tyckte att vi skulle göra hela banan en gång till. Nu gick det klockrent hela vägen. Däck, hopphinder, framförbyte, hopphinder, tunnel, hopphinder, långhinder, hopphinder, bakombyte och två hopphinder som avslut. Sambarbetet fungerade så bra och vi var så snabba! Vi hade superkontakt och Matte styrde och pekade och berömde och i fullfart kom vi i mål. Matte skulle bromsa men gräset var blött och halt och vips så landade Matte på ryggen. Men hallå, dumma tvåbening, hon ska väl inte ligga där och slöa när jag ska ha min belöningsgodis! Hon är så himla pinsam den där! Försökte puffa på henne för att hon skulle komma upp men hon slog sig nog rejält för det tog en stund.

Jag har bestämt att jag nog ska köpa ett par bra dojor till min Matte i julklapp så att hon slutar halka i gräset. Det är inte första gången hon vurpar på gräs när vi tränar. Matte säger att det finns skor med klor i som tvåbeningar använder för att springa på gräs. Ska be Husse om hjälp med det där. Jag menar, med tanke på hur lång tid det tog att få en egen inloggning till bloggen så lär jag ju vara pensionär innan tvåbeningarna ger mig ett kort så jag kan handla själv. Har frågat Husse en gång men han säger att jag bara skulle övertrassera kontot med inköp av grisöron. Matte ska vi i vilket fall som helst stuva ner i ett varmt bad och hälla hästliniment på ryggen så att hon är redo för lydnadskursen på onsdag!

Med vänliga svansviftningar

Grå - agilityweimaranern!