It's a small world after all!

Jag följer precis som många andra, diverse FB-grupper. Ett par är grupper där man kan köpa och sälja begagnade hundsaker. Jag har genom åren samlat på mig både det ena och det andra och gick med intentionen att rensa på hyllorna i garaget. Precis som det sägs "The road to hell is paved with good intentions" så stannade det vid att jag gick med och sedan kom sjuttioelva saker emellan.

Härom dagen blippade det dock upp en förfrågan om någon hade en VGW-sele till salu i storlek L och tom i min förvirrade hjärna, lyckades plinga till att var det inte just en sådan jag härom månaden hade försökt trycka in en av de grå i och muttrat något ointelligent om att vad var det för omständlig hundras som prompt måste ha så djupa bröstkorgar, revben och växa så mycket....

Innan jag hann tänka färdigt, hade någon svarat att den var ägare till en stycken röd och kunde tänka sig sälja för 300:-. Gjorde en snabbgoogling och konstaterade att nya låg de runt 500:-. Kunde inte tänka mig att jag hade gett så mycket och började fundera men drog mig sedan till minnes att de nog egentligen hade kostat så mycket men att jag nog hade haft en rabattcheck när jag köpte dem. 300:- kändes dock mer än rimligt för något som bara låg ute i garaget och samlade damm till ingen nytta. Skrev att jag hade en blå och det visade sig vara föredragen färg av annonsören.

Härom veckan såg jag Djurräddarna på TV. Djurambulansens personal pratade jag ofta med i tidigare yrkesutförande och det är roligt att få ansikten på personer som man tidigare var du och tjena med men bara hade en röst att relatera till. Det blev extra intressant när de omhändertog en hund i hemstaden och man dessutom via sambon fick lite extra info om händelsen.

Idag visade det sig att hunden som skulle ha selen jag sålde, var den omhändertagna hunden från hemstaden som idag har nya ägare som månar om honom, tränar lugnt och långsamt och bara försöker ge hunden ett så bra liv som möjligt. Koppelpromenader var dock ett stort problem och de kände att de inte nådde fram.

Jag vet många som fördömer VGW-selarna men jag ser de som ett ypperligt träningsredskap, speciellt med stora och starka hundar. Man ska vara försiktig med att fördöma metoder och redskap. Det som fungerar för en, fungerar nödvändigtvis inte för en annan. Jag brukar tyst tänka för mig själv att de som skriker högst om att VGW-selar borde brännas, har inte träffat en weimaraner som har gett sig den på att den ska framåt och det är liksom deras normalstatus.

En hund som obesvärat drar rakt igenom ett tätbevuxet björnbärssnår/vresrosbuskage, bryr sig föga om ett snöre runt halsen eller en bekväm promenadsele, skvallerträning - you name it! Den kan mycket väl dra med sig koppelankaret rakt igenom samma snår (japp erfarenhet finns med nyanländ Gammelgrå). Hade VGW-selarna funnits när Gammelgrå anlände till oss, hade den varit inköpt inom 24h!

Det är betydligt angenämare och mer pedagogiskt att kunna arbeta i lugn och ro och få fram det man vill att hunden ska lära sig. Sedan är det som med alla "redskap", man ska successivt arbeta bort dem och naturligtvis är målsättningen att hunden går prydligt intill en i enkelt halsband och koppel. Lätt att säga, betydligt svårare att göra. Det vet alla som har kämpat med starka hundar.

Vi önskar den omhändertagna hunden och dess nya ägare, lycka till! Jag har redan fått ett meddelande över FB att den är provad på promenad och att det givit önskat resultat!

/Matte