The winner takes it all!

Igår åkte vi till Newfoundlandklubbens inofficiella utställning. Apan hade hittat att de hade något som hette parklass. Hon hade fått för sig att vi skulle prova det - OMD säger jag bara! Springa runt ihop med Junioren i en ring med andra hundar. Nog för att hon har varit hemma och sjuk men den där lungsjukan hon har lidit av, måste ha angripit hennes hjärna!

Vi var där i god tid och Apan hade missat en sak, de individuella bedömningarna. Inte nog med det. Normalt går jag i Öppenklass och Junioren i unghundsklass. Här fanns det de tre valpklasserna, öppenklass och veteranklass, märker ni vad som saknas... Apan gick och frågade ringsekreteraren vad hon skulle göra. Ringsekreteraren pratade med en annan apa och skickade över Apan till henne. Visade sig att vår räddande ängel, ägde fantastiska Maskens pappa och är lite av ett utställningsproffs! Apan bestämde att jag skulle få springa med proffset och så tog hon Junioren själv.

Efter ungefär trettioelva evigheter väntan senare, var det vår tur i ringen. Apan först med Junioren, jag med min proffshandler efter. Junioren har ju tyckt att det här med utställning är pest och pina och sedan den där dumapan till domare i Växjö förra året, har det varit fullständig strejk. Vet ni, han uppförde sig som om han aldrig hade gjort annat. Sprang superfint, stod jättefint och lät domaren röra honom över hela kroppen utan att förvandlas till en skruvmakaron, tandvisning som om det gjorde han hur många som helst, varje dag. Apan strålade av lycka när han dessutom gav domaren pussar.

Juniorens kritik löd:

"20 månader hane, vackert huvud; korrekt bett; fina ögon; utfyllt nosparti; fina fötter; tillbakalagd skuldra;bra rygglängd; bra djup på bröstkorgen som behöver breddas; rör sig trevligt" Av någon anledning missade ringsekreteraren att dokumentera det men han fick också "bra bakställ". Domaren tyckte att Junioren hade superfin tillgänglighet och var jättetrevlig. Domaren tilldelade Junioren HP och då strålade Apan.

Junioren med sin HP-rosett.
Foto: Apans mobil

Sedan var det min tur och min kritik löd:

"6-årig hane; maskulint huvud; korrekt ögonfärg och bett; välkroppad; passande stomme; bra bröstkorg; välvinklat bakställ; fin helhet; väl presenterad" Även jag fick HP.

Sedan gällde det ju BIRet och jag tänkte att jag är ju äldre och har en proffshandler så saken är biff! Det bara måste vara mitt! Domaren höll inte med så vi fick springa parallellt mot varandra. Efter en del funderande sade hon till slut att det var svårt att argumentera mot en vuxen hunds massa men att det var bara på yttersta morrhåret att jag fick BIRet. Hon sade att jag skulle se upp för Junioren kunde mycket väl klå mig om bara ett litet tag. Ha! Nu är det så att ge det ett år till, efter det cruisar jag i veteranklass, Junioren går förhoppningsvis i jaktklass och aldrig kommer vi mötas!

Efter ny evighetsväntan, var det parklass. Jag gick ytterst eftersom Junioren är högre än vad jag är i manken. Det var rätt kul att springa tillsammans med Junioren och Apan. Tyvärr var det noll uppstyrning på klassen. Stora hundar mitt bland små och de få gånger vi kunde visa rörelse, stod den som dömde och glodde på de andra hundarna. Vi blev bortgallrade redan i första gallringen och det tyckte vi sög för vi uppförde oss superprydligt!

Efter parklassen var det vagnsklass! Vi har aldrig sett en sådan så vi tittade med stora ögon. Jag tycker att Junioren och Apan kan ställa upp i den nästa år. Fatta så hysteriskt underhållande det måste vara att se Junioren skena runt i ringen med en vagn och Apan hängandes i kopplet! Alla som tycker detta är en strålande idé, upp med en tass!

De två ekipagen i vagnsklass. Newfoundlanden vann!
Foto: Apans mobil

Under tiden hade de även dragit vilka nummer på programmet/p-biljetten som tydligen ingick i ett lotteri. Apan gick och kollade och hennes nummer fanns med. Hon fick själv välja på prisbordet och valde en flaska glögg som någon TV-apa har skapat och som alla apor nu ohar och ahar om. Apan tänkte att det var ju ett bra att få testa den, utan att behöva gå till affären och köpa den.

Apans vinst!
Foto: Apans mobil

Efter BIS-finaler för de tre olika valpklasserna, veteranklass, syskonklass, var det äntligen dags för gruppfinalerna. Vi var två hundar i grupp 7. Jag och en spinonetik som var jämngammal med Junioren. Efter lite springande där jag och Apan var supertaggade, stod vi som BIG-1 och jag fick en Royal Canin-stol i pris (det gör det totala antalet RC-stolar ute i garaget till 5)

Lite väntande till och slutligen BIS-final. Jag och Apan var skittaggade! När de ropade att finalisterna skulle komma in så gav vi varandra high five och sedan sprang vi för allt vi hade. Apan hade lagt min kedja upp under örat och jag fick precis rätt stöd för att få upp huvudet och trycka fram förbröstet samtidigt som jag fick till en grym trav där jag kunde ta ut steget maximalt. 

Jag och Apan var så fokuserade på att springa snyggt och stå snyggt så det tog ett tag innan vi noterade att det bara var vi och tre andra ekipage kvar i ringen. Vi blev jätteglada när vi insåg att vi hade blivit placerade. Sedan fokuserade vi på att stå snyggt igen och nästa gång vi tittade upp var fjärde och tredjepris utdelade och vi blev ombedda att springa och sprang gjorde vi, för allt vad vi hade! Jag var lite orolig för Apans lungor men tänkte att det fanns gott om apor runt oss ifall hon svimmade. Vi fick till det sådär bra igen och Apan jublade och kramade om domaren när hon räckte över den röda rosetten till oss! Fatta vad coolt - jag blev Best In Show!!!

Mina priser & rosetter.
Foto: Apans mobil

Vi fick ställa upp oss tillsammans med domarna och det togs bilder. Vi hoppas att vi får tag i någon av bilderna för det hade varit kul att ha. Apan tog bild på mig och alla mina priser när vi kom hem.

Naturligtvis blev det cheeseburgare till alla! Egentligen borde man ha fått något lyxigare men det är inte så mycket öppet där vi bor en söndagkväll och Apan som hade känt sig kry på morgonen, slokade allt snabbare. Hon hann in genom ytterdörren, sedan var huvudvärken och febern tillbaka och vi bäddade ner henne på soffan och höll henne sällskap.

Hon sade att det var en av de häftigaste känslorna som hon någonsin varit med om. Hon sade att hon struntade i att det var en inofficiell utställning. Vi var Best In Show!

Med BIS-svansviftningar!

Grå