A rockin' good way

Aporna tog träningsfreaksen med sig till skogen idag. Jag förstår inte poängen med att hänga i en mörk, blåsig och kall skog. Finns ju varm, gosig loppelåda och så är jag nöjd för jag lyckades plundra Juniorens matskål med maten som han inte ville äta upp. Apan var inte glad, hon är av grinig sort den där. Just nu är hon extra grinig.

I förrgår reste hon och Husseapan till Mordor, ja hon kallar staden för det ibland. De hade Junioren med sig och så höll jag och Stridsvargen ställningarna hemma. Apan körde Husseapans bil och de stod stilla för rött ljus. Då kommer det en annan apa i sin bil och bränner rakt in i Husseapans bil, bakifrån. Turligt nog hade Apan foten på bromsen och de for inte in i framförvarande bil. Turligt nog är Husseapans bil utrustad med dragkrok och den tog det värsta av smällen. Junioren låg tryggt i sin bur och är oskadd, Husseapan är oskadd.

Apan har gamla skador i rygg och nacke från en tidigare olycka och hon känner av sin rygg. Utöver ryggen, har hon fortfarande ont i sina lungor och i morse (håll i er nu), vaknade hon med rinnande nos så hon är supercharmig de lux - NOT! Det är rätt skönt att hon ska tillbaka till jobbet imorgon så kan vi andra, återhämta oss efter att ha haft henne hemma i nästan två veckor.

Idag kom de iväg ovanligt sent till skogen. Apan lade spår till Stridsvargen och Husseapan till Junioren. Denna gången valde de lite öppnare skog som inte är lika tokkontaminerad av vildsvin, rådjur och harar, till Juniorens spår. Husseapan fick dessutom ta med sig femtioelva spårsnitslar och markera vinkeln och sedan åt vilket håll det gick.

Apan gick ut spår där hon brukar lägga ut spår. Med lite vett och vilja, kan man variera samma spår, väldigt mycket. Jag snokade i Apans Runkeeper och jag tror att det är fjärde gången som hon går samma sträcka i samma område men med helt nya variationer och klurigheter. Denna gången gick hon rakt i flera rådjurs och vildsvinsstråk och korsade vägen ett par gånger (vägpassager är svåra för oss hundar, vi drar gärna rakt över) och sedan var det något stort som passerade henne i 190 knyck när hon vandrade runt i granskogen som utgör det avslutande området. Apan säger att hon inte hann se exakt var det var men hon tror att det var ett rådjur.

Stridsvargen och Husseapan tog sitt spår först. Detta för att Juniorens skulle ligga till sig så länge som möjligt. Medan de var borta, fick Junioren rasta av sig och träna lite lydnad för att komma ur sitt "jag vill också spåra, varför får han spåra först, livet är orättvist"-läge. Efter lite lockande och pockande så fick de till riktigt fina, korta förflyttningar i fotposition. Inte illa, en speedad Junior är liksom över allt och ingenstans, samtidigt!

När Husseapan och Stridsvargen var tillbaka, hade det skymt så mycket att det var becksvart när Apan och Junioren klev upp till sin spårstart. Gissa var Apans piffiga förvandla-natten-till-dag-pannlampa var? Just det, hemma! Turligt nog hade Husseapan en ficklampa och kunde hjälpa i rätt riktning.

Med längre tid för spåret att ligga till sig, väl uppmärkt spår och hjälp av mörkret så fick Apan och Junioren ner tempot avsevärt och Apan fick chans att läsa av Juniorens beteende i vinklarna. Apan kunde hjälpa honom genom att lägga sig på broms så att han fick en chans att inse att spåret svängde och inte ständigt tappa det och sedan irra runt som en nattfjäril runt en glödlampa tills han hittar det igen. Av alla vinklar som Husseapan hade skapat fick de till några riktigt fina arbeten i ett par vinklar. Junioren sökte dessutom av bra längs en lång passage parallellt med en djup bäckfåra och säkerställde att Husseapan inte hade lurats på något vis.

Även Apan hade bättrat på sig. Betydligt bättre linhantering om än att Husseapan fortsätter att hålla upp rött kort för Juniorens Hurttasele. Han tycker att den rörlighet som finns i infästningen mellan lina och sele, är värdelös för en hund som ringar så mycket i spåret. Husseapan är av åsikten att den rörligheten gör att Junioren trasslar in sig lättare om inte Apan är supersnabb och parerar. Apan lär ju inte bli snabbare så det är nog enklare att byta sele. Junioren har sagt att han vill ha en Julius K9-sele för det har hans idol Stridsvargen.

Väl hemma verkade det som om träningsfreaksen hade fått sitt för dagen och vi kunde övergå till de viktiga sakerna här i livet, middag!

Med rapporterande svansviftningar

Grå