Bird is the word!

Vi lastade in oss i weimobilen och drog norröver till Juniorens kennelföräldrar idag. Det började med körkorts och nykterhetskontroll för Apan. Hon är så pinsam! Sitter och sjunger med till musiken som hon spelar jättehögt. Jag låtsades att jag inte var med i bilen när vi rullade vidare.

Hela gänget i Weimobilen.
Foto: Apan

Väl på plats fick Junioren börja och gick i släpp med Puma. Jag gillar Puma, en glad tjej! Junioren inledde sitt släpp med att skicka upp en hare och dra efter den. Hallå!!! Vi jagar fågel, inte långöron!

Junioren är springer bland sockerbetorna på fältet.
Foto: Katarina Persson

Dessutom ska jag klaga hos någon! Drar jag på harar så får jag på öronen och det är ett sabla visslande i visselpiporna! Nu var det ingen som sade något för Junioren är "unghund" och då får man tydligen göra lite som man vill - orättvist!!!

Apan säger att han ser lycklig ut. Jag säger att han ser galen ut.
Foto: Katarina Persson

Först tänkte jag sura och vägra gå ut ur bilen när det blev min tur. Fast när Apan sade att jag skulle gå släpp tillsammans med lilla Irma så kom jag på andra tankar. Jag tar mitt mentorskap för unga hundar på fältet, på djupaste allvar. Jag tycker om att visa dem hur man tar sig igenom taggiga snår och över stock och sten. Nu behövde jag inte visa Irma särskilt mycket.

Irma står för fasan.
Foto: Katarina Persson

Hon går inte ett år gammal som en väloljad racerbil på fältet och står mycket fint för fågel. Jag säger bara en sak, Greyberry's Héja kommer sopa banan med konkurrensen på fälten när hon blir stor nog!

Irma lade konstant in högsta växeln i jakt på fåglar!
Foto: Katarina Persson

Jag hittade fasan och rapphöns. Fasanen jag fick korn på, var en liten rackare så den fick springa vidare och växa till sig. Min första rappis klev jag rakt över och den gick liksom upp snett bakom mig. Jag tyckte gott att Apan kunde ha sagt att jag skulle hålla utkik efter rappisar också! Apan tittade på mig med ett höjt ögonbryn och sade syrligt "Godmorgon Grå! Dags att vakna nu!"

Jag står för en liiiiten fasan! Det räknas oavsett storlek!
Foto: Katarina Persson

Turligt nog fanns det fler rappisar och jag fick allt fart på dem! Apan har förresten ett mycket märkligt ticks för sig. Så fort jag eller Junioren skickar upp en fågel så bara hon liksom rasar ihop. Jag kom helt av mig! Vad i hela friden håller hon på med.

Står för fasan. Man måste koncentrera sig när man gör det!
Foto: Katarina Persson

Apan säger att det är en överlevnadsreflex. Hon var med på en rådjursjakt en gång och en galning i drevet smackade ihop sin bössa och skulle panga ett rådjur, det var liksom bara det att Apan stod mellan bössan och rådjuret. Apan var inte långsammare än att hon snabbare än blixten, slängde sig i backen. Hon säger att även om hon litar på skytten så fort en bössa går upp numera, går hon så att säga ner.. udda och underhållande för alla andra.

Spelar det någon roll att Husseapan skickar med Apan en snygg boonie när hon har märkliga ticks för sig?
Foto: Katarina Persson

Junioren var galet lycklig ute på fältet!

Galet lycklig var beskrivningen...
Foto: Katarina Persson 

Apan lät honom hållas eftersom han inte har så mycket rutin, hon har varit lite orolig för att Junioren har koll på vad det är han sysslar med ute på fältet för han har inte haft några bra fågelsituationer när han har varit på fältet. Idag fick han det. Han stod fint för fågeln och tjuvade inte på den, trots att den rörde lite på sig.

Junioren står för rapphöna bland sockerbetorna.
Foto: Katarina Persson

Vid en ny fågelsituation, jobbade han lugnt och fint igen. Apan var jättenöjd!

Junioren står för ytterligare en rapphöna.
Foto: Katarina Persson

Junioren skickade upp fågeln fint, hans kennelpappa höjde bössan (Apan försvann) och ner drösslade en rappis. Det var en mycket stolt ekipage som kom tillbaka upp till bilen.

Kan man se stoltare ut över sin första rappis?
Foto: Katarina Persson

Jag fick en väldigt fin fågelsituation precis på slutet. Jag smög och stod blickstilla och inväntade min snigellångsamma Apa. Jag menar, hur länge ska man behöva vänta? Skytten var ju på plats! Apan brukar anklaga mig för att vara trög i avancen så jag beslöt mig för att motbevisa henne och skickade upp fågeln, skytten höjde bössan (Apan försvann igen) och ner drösslade min rappis som jag direkt sprang och hämtade. Var liksom inte lönt att vänta på Apan, hon ska ju ta sig upp igen och det går banne mig inte lika snabbt som när hon rasar ihop!

Jag med min apporterade rappis!
Foto: Katarina Persson

Bra dag på fältet minus en mindre sträckning i nacken efter att jag trasslade in mig i betblast och trampade fel och det bara blev tokigt. Jag ska återgå till min Loppelåda och låta Apan skämma bort mig med en vetevärmare. Junioren har tokdäckat ute i vardagsrummet!

Tillbaka i Loppelådan med alla goa filtar och en vetevärmare på min ömma nacke.
Foto: Apan

Med jaktliga svansviftningar

Grå

PS! Stort tack till Juniorens kennelföräldrar, Jonas & Katarina som tog sig tid och lät oss vara med och jaga fågel idag! DS!

Junioren spanar efter en rapphöna som slog ner ute på åkern.
Foto: Katarina Persson