Sickness

Ett par dagar efter kennellägret, blev Junioren en hängig trasa som inte ville äta, hade feber och mest låg och sov. När det på helgen, började rossla i luftvägar, blev Apan orolig och hon tillhör de där som inte kastar sig på telefonen till djursjukhuset i första taget. När rosslingarna ökade, ringde Apan stickstanterna på Djursjukhuset som rekommenderade Bisolvon för miniapor. Apan åkte till apoteket och till hennes och Junioren stora lycka, fanns det med jordgubbssmak...

Tyvärr hjälpte bara Bisolvonet för miniapor så långt. Junioren fick högre feber och nu var Apan inte lika obekymrad längre. Hon ringde djursjukhuset och fick rådet att lasta och köra in omgående. Eftersom man inte visste vad det var för fel på Junioren, blev de hänvisade till infektionsavdelningens väntrum på baksidan. Ett väldigt tråkigt litet rum. 

Väl i väntrummet, inleddes en evighetslång väntan, om ni frågar Juinoren. Till slut fick de träffa en stickstant som klämde och kände på Junioren och inte kunde bestämma sig för något. Apan och Junioren skickades hem med order om stillhet, vila, recept på klet mot usliga noskvalster, specialmat och direktiv att genast återvända om feber och rosslingar blev värre.

Aporna stod mest och kliade sig i huvudet om huruvida de skulle kunna hålla Junioren i stillhet. Medicin mot noskvalster fick vi hela gänget. Lite specialmat fick Apan i Junioren också och det var Aporna mest glada för. Junioren är ju en gänglig tonåring och där är inte mycket att ta av i vanliga fall och att han knappt ätit på en vecka, var aporna mest oroliga för.

Någon dag senare var Junioren sig själv igen. Han sov väldigt mycket i närheten av mig eller Stridis men i övrigt var han pigg och glad igen. Apan funderade och funderade och kom sedan fram till vad som hade utlöst det hela. 

På kennellägret, under vattenträningen, var Junioren i gång på gång i det kalla vattnet och hämtade apporter. Han stod och frös medan han väntade och när det var dags att bege sig vidare, hann Apan inte torka honom så noga som hon brukar. Vi tog visserligen en långpromenad när vi kom tillbaka till jaktstugan och sprang oss varma men efter det var Junioren i det svala hundstallet och han har i sitt nuvarande spinkiga kropp så mycket att ta av. Han fick helt enkelt en megaförkylning och Apan säger att det var den dyraste förkylningen hon någonsin varit med om, efter att ha betalt räkningen på djursjukhuset.

Med vänliga svansviftningar

Grå