Veckans tankar - inspiration & lärande.

Det kan vara tvära kast med känslorna kring hundverksamheten. Under veckan har jag känt mig "mätt" och oinspirerad. Kanske för att det mest är utställningar inbokade för hösten, att jag inte gillar utställningar om än att jag ser miljöträningsaspekten i det hela. Inte blev det bättre av att jag bevistade en tillställning där de faktiska hundkunskaperna var minimala men åsikterna om hur saker och ting ska göras med hund, var monumentala. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det men jag var så less på att "prata hund" på en så basal nivå, att jag inte ville prata hund igen.

I morse ringde klockan väldigt tidigt. Jag hade tagit på mig att vara spårläggare på appelltävlingen som Trelleborgs BK anordnade. Med veckans mätthetskänsla, tröttheten på hundprat och en Junior som hade varit väldigt aktiv under natten och begränsat sömnen avsevärt, hade jag mest lust att dra täcket över huvudet och somna om.

Jag ska villigt erkänna att det var första gången jag stampade ut spår a la SBK. Jag är van vid helt andra typer av spår. Viltspår med många vinklar, både blodade och oblodade, öppna vinklar, slutna vinklar, snäckor, stjärnor, återgångar, gärna med så mycket störningar som möjligt, ner i diken, över vatten och stengärden. Lägger jag inte viltspår så lägger jag spår till tjänstehund och där gäller det att tänka som en flyende brottsling. Jag brukar säga att jag intar rollen av höggradig rattfylla som flyr undan statens ädla fyrbening. Jag är bra på sådana spår, de ska vara långa och inte gå att förutse.

Klubbens ordförande hade dock förberett och jag fick en lunta i handen vid ankomst. Tider för när spåren skulle trampas ut, spårskisser och skriftliga instruktioner. Dessutom var alla spåren redan "pinnade" dvs några tappra eldsjälar hade varit ute under gårdagen och mätt ut spåren så att det skulle bli rätt idag. Väldigt lyxig att få allt serverat på det viset. Bara att stampa ut, i min värld, väldigt enkla spår. Men jag antar att man börjar någonstans och den kraftiga vinden och torrt i marken, bidrog till att lägga in lite svårighet. Dvs för förarna att tänka till på hur vinden låg och hur de släppte på i spårstarten. Självklarhet i viltspåret som har upptagsruta som spårstart. Inte helt självklart hos alla startande ekipage när jag studerade hur man tog sig an spåren.

Sista startande nollade sitt spår och eftersom jag hade lite tid på mig, innan mina funktionärsåtaganden behövdes igen så jag såg min chans. Jag stod kvar vid sista spåret som hade erhållit vissa klagomål från den nollade deltagaren innan denne lämnade. Jag ville se om klagomålen stämde så jag lastade ut lilleman, 6,5 månad, orutinerad men med ett spårintresse av nåde, selade på honom gick upp mot vinden och han nöp i spåret klockrent! Första rakan upp till första vinkeln, hade vi kraftig sidovind. Lilleman följde avdriften, stannade upp, tittade på mig med en blick som sade "Driver du med med mig? Var är mitt spår?" Sedan traskade med sin gängliga seriefigursgång upp till spåret, nöp i och följde det upp och vinklade av prydligt i vinkeln.

Vi har bara spårat på stubb en enda gång tidigare och nu var den första halvan rapsstubb, andra halvan av spåret var vetestubb. Nu har ju lilleman ingen direkt aning om varför det ligger markeringspinnar i spåret och det syntes i hans kroppsspråk att han noterade pinnen men glatt spårade vidare. Jag plockade upp den i farten och traskade vidare, spänd på övergången till vetestubben, inga problem! Fram till andra vinkeln och han vinklade av snyggt och prydligt, utan jakthundarnas annars så vanliga ringning. Sista rakan märkte jag att han flera gånger lurades av att spåret åter hade kraftig sidovind, i kombination med att det nog började snurra lite i den lilla hjärnan. Det blev lite irrande men efter en stund var vi framme vid slutpinnen. Megastolt matte som kände en enorm kick att jobba vidare med spår och lägga upp en plan för önskvärt markeringsbeteende. 

Eftersom weimaraners i sitt egentliga arbete pointar(fryser), inväntar kommando och sedan agerar efter angett kommando, funderar jag på en frysmarkering och kommenderad apportering (belöning) för att sedan återuppta arbetet. För överarbetat? För komplicerat? Jag vill inte ha läggande med tanke på deras tunna hårlag på buken och jag vill inte ha spontanapportering. Lilleman är en naturlig apportör och jag vill utnyttja den lusten i belöningssyfte och samtidigt behålla en arbetsfokus. I min hjärna så är en frysning(point) markeringen, apporteringen en glädje/belöning där han fortfarande ligger kvar i arbetsfokus. Tänker jag helt galet?

Tillbaka på klubben, hade de börjat köra budföringen, därefter platsliggning. Efter det var det dags att dra på sig funktionärsmanteln och den betungande(faktiskt väldigt lätta) uppgiften att visa den ena domarens siffror i lydnadsdelen. Detta var dagens mest lärorika del för min del. Domaren berättade gärna hur han resonerade kring sina beslut och vad han tittade på och hur han bedömde vad som ägde rum framför oss. Det var även intressant och lärorikt att studera förarna, hur de agerade på sina hundars beteende. Jag åkte hem från klubben, med massor av energi och träningsvilja. Jag säger som Hanna - "Hur svårt kan det vara?".

Väl hemma var det bara att packa om och köra iväg igen. Stridsvargen med tillhörande koppelhållare ville ha hjälp med skyddsarbetet och det är ju lite svårt att träna skyddsmoment på egen hand. Idag körde vi alla vargens uppkörningsmoment med endast kort belöning mellan varje. Jag räknar nya blåmärken och kommer ha en mycket öm punkt imorgon, efter en rejäl korgstöt. Men vargen var nöjd om än att det är lite väl optimistiskt att tro att figuranten ska kunna kasta boll i alla lägen...

Kort mat & vilopaus och sedan var det Grås tur. Vi gick ner till den stora gräsplanen och hade med oss en drös dummies. Det blev både raka apporteringar och övningar med dirigeringar. Lite stökigt till en början men det föll så småningom på plats. Efter apporteringen, ett kort lydnadspass med fokus på positionen i det fria följet. När positionen blev stabil, lade jag in en kedja med rallymoment. Jag önskar att alla kunde få se Grå när han är sådär superfokuserad och engagerad som han kan vara när vi tränar i ensamhet. Det hade varit en lisa för självförtroendet för oss som ekipage.

Efter en lång dag som har varit 100% hund, är det skönt att få sammanfatta intrycken och sedan lägga upp ett par väldigt ömma fötter i högläge.

/Matte