Samma runda x 2 med helt olika värden.

"Hur går man ut med tre hundar samtidigt?" Är sedan ett par månader tillbaka en ganska vanlig följdfråga efter konstaterandet att vi har tre hundar i huset. Svaret är mycket enkelt, man är minst två koppelhållare, eller så får man gå två gånger! Det hade kanske gått att gå med tre om de var små eller extremt lydiga, epitet som inte riktigt stämmer in här. Ska jag gå med alla hundarna så går jag i två omgångar. I regel de två grå galningarna tillsammans och sedan schäfern. Idag reflekterade jag över skillnaderna i att gå samma runda med olika hundar.

Med de två grå galningarna så har jag högsta övervakningsberedskap kring vilt, må vara att det är ner på nivå sädesärlor, kaniner och fasaner men det är fullt tillräckligt för att skapa problem och grannosämja. Det blir också mycket fokus på inkallningsövningar och kontakt. En lösspringande grå, blir både blind och döv för vad koppelhållarens önskemål kan tänkas vara, när den springer lös och analyserar dofterna omkring den. 

Två grå galningar på väg bort!

Jag håller utkik efter människor, inte nödvändigtvis hundrastare, alla människor. Båda mina grå har totalt missat raderna i rasstandarden som säger att en weimaraner är en reserverad enmanshund som ogärna söker kontakt med främmande människor. De älskar alla och rusar glatt fram för att hälsa, bordust tvinga till sig klappar, tigga godis och under otroligt våldsamma former visa konfronterad människa, hur bäst just den personen är. Jag skulle inte uppskatta sådant för fem öre om jag var ute och promenerade på egen hand och ve och fasa om jag var hundrädd! Alltså, vid åsyn av människa på låååångt håll - bryt igenom döv/blindhetsbarriären, få in dårarna och koppla upp och låta lyckligt ovetande människa passera, därefter andas ut.

Stadgeträning - Grå har vikt sitt ena öra ut och in, ser inte klok ut.
Så var det ju det där med fokus på koppelhållaren....

De grå har ju dessutom en högst klar uppfattning om vad som är lämpligt avstånd till sin koppelhållare när man är lössläppt. Vi har experimenterat med Grå och gps-halsband. Han tar med lätthet turer på upp till 175m om terrängen tillåter det. Han drar iväg, vänder tillbaka, kollar var koppelhållaren är och drar på en ny lov, gärna utom synhåll. Inget för den nervsvaga kontrollmänniskan att vara i skog och mark med grå hundar som är lösa. Det enda man kan vara säker på är, att eftersom de är väldigt förtjusta i sin koppelhållare, så är de sällan borta någon längre stund. Då kan man ju bli av med sin koppelhållare, eller gud förbjude, missa en hundgodis - ett öde värre än döden! På stranden håller de sig lyckligtvis på 30-60m ifrån mig och med täta inkallningar så undviker jag in i det längsta den berömda blind/dövheten. De roar sig helt själva med att bara springa i slag och analysera dofter.

"Sade hon "Sitt!?"
"Vet inte, ser du fåglarna?"
"Japp ser dem!"
"Var det något vi skulle göra?"
"Ingen aning, jag kollade fåglarna."

Med de grå blir det även en hel del stadgeträning. Rasen lider av guldfiskminne! Säg till dem att sitta och de sätter sig, samtidigt som de gör det, får de syn på en flaxande fågel och i en grå fladdrig hjärna försvann kommandot som skulle utföras, i blixtens hastighet. När man sedan reprimerar dem för att de har rest sig, sätter de sig ner med en ett föraktfull blick som säger att jag har minsann aldrig bett dem sätta sig ner från första början så vad står jag där och surar om...

När jag går med schäfern är det till en början en betydligt lugnare och behagligare uppstart på promenaden. Det är dock ett bedrägligt lugn för den gode herren vet när det är dags att ladda upp med förväntan, ta matte på släp och under glada gläfs, ge sig i kast med att ha rolig. Krav på ordning och reda resulterar i en mycket sårad blick, kängurustuds på stället och en schäfer som tycker att matte suger och är onödigt elak och varför måste vi gå så sabla långsamt ner till stranden.

"Du tog ju inte med en leksak så jag har fixat en nu!"

Med schäfern lös så spanar jag bara efter en enda sak, andra hundar. Det är det enda jag är orolig för och det enda jag vet, kan resultera i bristande lydnad. I övrigt behöver man inte oroa sig för något. Schäfern är asocial, han intresserar sig inte för främmande människor, han bryr sig inte om vilt för fem öre och han är aldrig längre bort än 15-20m och då vänder han tvärsnabbt och kommer tillbaka. Det är inte heller roligt att leka på egen hand om man är schäfer. Det måste finnas något att leka med och koppelhållaren ska delta i leken - basta!

"Du måste vara med, repet är inget roligt annars"

Samma runda två gånger, helt olika fokus och helt olika hundbeteenden. Det bästa är att jag njuter lika mycket, båda varven och att hundarna verkar ha lika roligt fast på sina egna sätt.

/Matte