Apan har ordet!

Det händer inte så ofta att jag släpps in här men just nu ligger Grå upp och ned i sin bean-bag och då kan jag passa på att göra en reflektion, baserad på vad jag läste på underbara Jennys blogg igår.

Vad hände med att ha roligt med sin hund? Vad hände med det egentligen?
När slutade träningen att bli rolig och när blev den så prestationsinriktad att man glömde vad som är grunden?

Jag kan svara enkelt på den frågan, det har aldrig varit glädjen som har drivit min hundträning, det har varit ett inre krav på prestation som jag inte riktigt har kunnat förklara. Kanske för att jag kom in i hundvärlden via tjänstehundssidan och där alltid finns prestationskrav som inte tummas på. Antingen klarar hunden det eller så får den inte jobba. Det var det tänket som utgjorde grunden i min skolning när jag på allvar började intressera mig för hundvärlden på allvar.

Vissa tankesätt är lika svåra att rubba på som att lära en hund som hela sitt liv haft fullt ös, att sitta still. Men sent ska syndaren vakna och så även undertecknad. Fram till förra hösten körde jag på. All träning handlade om att komma ut och tävla, sikta mot höga mål och nå dem. Förra hösten/vintern, nådde jag en vägg. Hundträning var inte roligt, den blev inte heller rolig efter ett längre vinteruppehåll. Våren hölls igång med konstgjord andning och den energi som alltid kommer med ett träningspass hos Jenny.

I samband med att vi gick en sammanhängande lydnadskurs, började jag känna mig splittrad i mina tankar runt träningen. Vad ville jag uppnå och varför envisades jag att kriga så hårt för att nå höga mål som var smått på orealistiska på flera plan? Under sommaren lade jag i princip ner all träning. När vi så smått började  komma igång igen, var jag dum nog att anmäla mig till ett större prov i Eftersök, bara för att känna pressen komma forsande och naturligtvis dubbelnolla provet.

Åkte hem, körde en hård träningshelg men har i övrigt knappt tränat något och när vi har tränat har det varit i små korta pass och jag har faktiskt inte haft några mål över huvud taget med det jag har tränat. Då började det gro en känsla inom mig, det var roligt att gå ut och träna med min hund. Det var roligt att ta tag i detaljer, studera vad min hund faktiskt sysslade med när jag bad om olika saker och ingenstans fanns där något krav inombords på att det vi gör, ska leda någonstans.

Det som är glädje över att få umgås och träna med min hund, är fortfarande skört inombords och jag har medvetet undvikit brukshundsklubbar eftersom jag är livrädd att prestationsmonstret inombords ska ta överhanden. Idag åkte jag väldigt prestationslöst till MBK i samband med att jag skulle besöka min arbetsplats. Jag öste ner lite träningsprylar i en korg och traskade ner över planerna.

Hade prestationsmonstret haft något att säga så hade det morrat om bortkastad träningstid, olydig hund, ifrågasatt varför hunden inte gjorde det som vi hade tränat tusen gånger tidigare osv osv.
Nu hade prestationsmonstret inget att säga till om så vad det tyckte är helt ointressant. Jag hade kul med min hund!

Jag skrattade åt hans arbetsglädje. Hur han lyckligt, med fladdrande öron, springer efter en apport. Hur han försöker hålla ihop och hur det bara briserar när det blir för mycket för den prilliga weimaranerhjärnan. Jag gladdes åt att han faktiskt har greppat dirigeringsapportering. Jag skrattade när han stannade, visserligen vid en hörnkon, men överlycklig att han faktisk kom ihåg att han skulle stanna inne i rutan. Han tittade på mig med höjda öron, viftande svans och lycklig blick "Titta Apan, jag kom ihåg att jag skulle stanna!!" Sedan kom jag på mig själv med att glädjas med att jag nu kan åka till en främmande plats, ta ut min hund, ha honom lös och faktiskt träna - WOW!

Det ska vara roligt att träna hund! Man ska se fram emot att komma hem och komma ut med hunden och göra något. Det spelar ingen roll hur noggranna träningsplaneringar man gör och hur mycket man nöter. Finns inte glädjen, blir det inga resultat och man orkar inte hålla i det i längden.

/Matte aka Apan