22 mars 2012

TV-debatt om hunduppfostran och hundträning

Precis som jag anade så dök debatten genast ner i djupaste sandlåda och sedan började sandkakorna flyga i täta hagelskurar. När, när, när ska vi som tränar hund, sluta titta på metoder och börja titta på vad det är vi har i kopplet? Jag har i grund och botten stark ovilja mot samtliga av debattens "kombatanter". Jag skulle inte i första hand, söka deras råd och jag skulle än mindre betala för det. Jag tycker att referenser till hur det fungerar i vargflockar är irrelevanta. Hunden har under flera tusen år avlats med olika inriktningar och har väldigt lite gemensamt med sitt allra djupaste ursprung.

När folk frågar mig vilken metod jag använder så svarar jag - ingen! Det viktigaste arvet jag bär med mig från mina många år som hästmänniska, är min förmåga att plocka det som gynnar mig och min hund ur alla dessa metoder och blanda dem friskt.

Jag älskar tänket i klickerskolan, att man låter hunden klura ut vad det är den ska göra och belöna korrekt beteende. Jag tror fullt och fast på att det faktiskt genererar starkare moment när hunden har klurat själv. Det gör den säkrare i sin övertygelse hur momentet ska utföras. Om jag ger det ett händelseförlopp i mänsklig tanke så upplever jag att där hunden har lärt sig det på egen hand så är reaktionen när-hon-gör-sådär-så-gör-jag-såhär-där-kom-klicket-YES!!! När hunden jobbar med ett förevisat moment är reaktionen hon-gjorde-sådär-då-skulle-jag-nog-göra-såhär-blev-det-verkligen-rätt-nu??? För att lära in moment, känner jag att klicker-metoderna har mest att ge mig och min hund.

Jag jobbar så långt det bara går med klicker och de mjuka metoderna. Däremot delar jag inte den mjuka filosofins "ignorera felen de försvinner om man gör det"-filosofi. Det kanske fungerar så på vissa hundar, de som jag beskriver som mjuka och fogliga. Under vårt tak bor det två fyrbenta individer som kommer från olika bakgrund men har gemensam nämnare. De är starka individer som har lär sig att lita på sitt inre "jag" för det som de tolkar som "sin överlevnad". De besitter båda otroligt starka "jag". Detta är inga hundar vars felbeteende kan ignoreras. Ingen av hundarna är villiga att vika sig för annans vilja i sin naturliga råa form. De besitter båda stora paket med envishet, mod och dåd-kraft. Den ena har ett kraftigt aggressionspaket, den andre är fullt kapabel att ta till aggression om det skulle behövas men föredrar att gå undan om möjlighet finns.

Skulle jag ignorera Grås felbeteenden så hade jag fortfarande haft en hund som kom ut ur skogen med halvt uppätet vilt, han hade fortfarande öppnat dörrar inomhus och han hade fortfarande dragit som en avlöning så fort man kopplade loss. Korrigering är för mig en skarp markering som säger jag-gillar-inte-det-du-gör-sluta-NU!!! Däremot tror jag inte att hundar ser korrigering som en lärdom till att göra rätt. Det har jag insett genom att göra fel själv.

Krossar min hund fågeln han bär, genom att tugga den och jag korrigerar tuggandet så har jag ju bara sagt till hunden att du gör fel. Naturligtvis måste jag lära hunden vad som är rätt men jag tycker samtidigt att det är korrekt att säga ifrån när det är fel. För vi kan inte jobba med att ignorera felet. Det är inte ok att komma in med tio söndertuggade fåglar för att kunna berömma den elfte otuggade fågeln så enkelt är det.

Det tog mig lång tid att få grepp om min egen träningsfilosofi, ganska exakt från den dagen Grå kom, fram tills i höstas/vintras då jag tyckte att allt bara havererade fullständigt. Sedan satte jag mig ner med penna och papper och skrev ner vad som fungerade och vad som inte fungerade, jag skissade på lösningar, jag provade på den Grå, jag kasserade och jag omprövade. Jag konsulterade anteckningar från olika clinics och träningar och till slut hade jag Team Grås filosofi - inte metod för jag använder inte metoder.

Lycka hade varit om man hade haft en hund som passade in på en metod men jag tror inte det existerar. Då hade det varit väldigt enkelt för då hade man haft en manual att följa med sin träning. Nu tror jag inte att det finns sådana hundar. Precis som vi är de individer och precis som alla individer så är de sällan kompletta och helt utan brister.

Det jag saknade mest i TV-debatten var mig själv, dvs aktiva hundmänniskor som tränar och gör något med sina hundar. Jag saknade duktiga hundmänniskor som tävlar på hög nivå och som är även lär ut. Var fanns lydnadtränare duktiga lydnadstränare? Var fanns agilitytränarna? Var fanns representanterna från brukset? Var fanns alla vi i denna debatt?

/Matte som bara var tvungen att fundera lite kring vad hon såg...



 




3 kommentarer:

Hanna aka Lilla My sa...

Så bra skrivet och så sant! Slutdiskuterat ;)

Sabina sa...

Jag kan bara hålla med. SÅ bra skrivet- punkt :)!

Mirre sa...

Riktigt bra skrivet! Önskar bara att fler tänkte till :). Och en helt underbar blogg att läsa :)!