27 februari 2012

So much to do in one life time...

Denna helgen har varit grym! Vi pratar helgrym! Jag och Apan har varit på fältträning och äntligen fick jag hjälp att med kraft, släpa upp Apan ur den där mentala gropen hon har grävt och stannat i. Apan har gått runt en längre tid, suckat och sagt att vi lika bra kan lägga ner all träning för hon säger att vi är värdelösa på allt vi tar oss för. Hon pep om det på träningen i måndags, för Tant och fick sträng tillsägelse att faktiskt titta på vilka steg vi har tagit framåt, istället för att fokusera på steg som vi just nu, inte klarar av att ta. Det hjälpte lite men jag tror att helgens träning, har fyllt igen den där gropen för ett bra tag framåt. För säkerhets skull ska jag gräva ner hennes dumma spade ute i trädgården.

Vi har i vart fall spenderat helgen på fälten och tränat för en instruktörsapa som heter Stefan och han var grym men sträng. Apan påstår att han bara var ärlig och att det faktiskt måste vara ordning och reda ute på fältet. Ordning-schmorning! På första släppet visade jag hur grymt bra jag är på att jaga och att aporna minsann kan gå och fika så säger jag till när jag är klar. Fattar inte varför Apan såg så sur ut när jag kom tillbaka. Jag fick beröm för att jag hade vidd så vad surande hon om? Fick fler släpp i svår terräng och Apan fick hjälp av instruktörsapan hur hon skulle stötta mig i revieringen. (Det är när jag springer fram och tillbaka i slag på fältet och letar fåglar.) Jag brydde mig inte så mycket om vad aporna sysslade med utan jobbade på efter eget huvud som jag gör när jag vet att Apan inte har koll på läget. 

Vi avsluta dagen med uppflogsträning, (när man inte behöver springa en massa innan man hittar fågeln och skickar upp den i luften) fast det blev lite knas. Jag hittade fågeln men lyckades inte nypa fast den som man ska göra för den var i en rishög och jag kom inte åt den riktigt och när jag försökte så sköt jag upp den innan Apan sade att jag fick. Fast Apan sade att det var helt OK med tanke på att vi hade varit ute hela dagen i kraftig blåst och att det var andra gången någonsin som vi gick på fält.

Idag började vi åter med revieringen och jag tänkte att jag kunde köra på samma sätt som jag gjort dagen innan. Jag hade dock inte räknat med en sak - Apan! Hon blev helt vansinnigt arg när jag inte lydde hennes visselpipa och hon kom skenande över fältet och var argare än en bålgeting. Turligt nog för mig, förlorade hon fotfästet på en iskant och föll pladask. Jag kan säga såhär, den vurpan, gjorde henne inte vänligare inställd mot min ignorans av visselpipan.

Min olycka fortsatte för instruktörsapan bad om en frivillig hund för att visa hur man tränar stoppsignal. Jag vet inte hur det gick till men rent plötsligt stod jag hos instruktörsapan. Jag tror att det var Apans hämnd för att jag inte hade lyssnat på henne. Jag försökte ignorera instruktörsapan, precis som jag gör med Apan. Kanske inte det bästa beslutet, den där instruktörsapan, ignorerade man bara inte. Tyckte inte det var lika roligt med fält sedan när man faktiskt inte fick göra vad man ville utan var tvungen att lyssna på pipor och hålla reda på apor samtidigt. Men efter hand som jag fick gå flera släpp, blev det lite roligare igen. 

Vi gick över till ett ställe med vatten och buskage och jag, instruktörsapan och Apan gick iväg längs kanten på vattnet. Plötsligt fick jag korn på en fasan, smög på den, nöp fast den och visade för aporna att jag hade hittat en pipis. När Apan sade JA, ville jag inte rusa på för jag visste inte exakt var pipisen var någonstans. Jag hade nämligen hittat den i medvind och då är det inte så sabla lätt att räkna ut distansen till pipisen. Apan sade dock JA igen och då satsade jag och sköt upp den där pipisen så det stod härliga till. Precis när jag funderade på att sätta efter den, ljöd båda apornas pipor och en snabb kalkylering vägde till pipornas fördel och det var väldigt bra för jag fick hur mycket beröm som helst!

Dagen avslutades med uppflog och denna gången var det inte knas. Jag letade mig fram till den där pipisen i rishögarna, visade Apan om än något tidigt vilket innebar att jag var tvungen att ta ett jätteskutt och på nästa JA, sköt jag upp fågeln och denna gången kom jag ihåg hur mycket klappar, godis och beröm jag fick så jag gick inte en meter efter den där pipisen. Var så inne på att jag skulle hitta fler att jag först inte hörde Apan men så insåg jag att hon kallade och pilade över till henne och fick beröm och klapp av instruktörsapan.

Gissa om jag är nöjd med mig själv! Jag har tom erbjudit mig att vara värmedyna åt Apans svullna och ömma knän.

Med stolta, fågeljagande svansviftningar

Grå


1 kommentar:

Christer sa...

Man blir glad av att läsa om dina upptåg och träning!
Tror nog att det kommer att gå kanon för er framöver!