Skogen rules!!!!

Idag drog jag och Apan till skogs! Vi träffade Greyberry-flocken och tränade massor av kul saker!

Först körde vi viltspår. Jag och Apan har ju som ambition att jag ska bli Viltspårschampinjon nu i år och då får man ju träna den där ballasten som hänger i spårlinan och saboterar mitt braiga arbete. För jag menar Aporna är ju fullständigt värdelösa på att använda sina nosar till något mer sofistikerat än att lukta på saker och bestämma sig för om det luktar gått eller inte. Tragisk outvecklad ras...

Nu har ju några kloka apor kolliderat med sina huvuden och ihop och ändrat om reglerna för hur det går till när man gör sina viltspårsprov. Tidigare hade man en fast punkt som man gick fram till, doppade nosen i och började spåra ifrån. Nu har de där klumpiga huvud-krockar-aporna bestämt att man ska ha en upptagsruta på 25x25m och någonstans inne i den rutan, börjar spåret.

Vi provade en sådan upptagsruta idag och jag kan upplysa om att det inte alls var så svårt som Apan påstått att det var. Jag hittade mitt spår och var så mallig så, kanske, kanske och bara endast och föga troligt kanske, var jag lite väl kaxig och tappade bort mig lite och bara ytterst pytte pytte litet tappade bort mig i den första vinkeln...

När vi hade börjat om i det den där högst oväsentliga vinkeln, gick det nästan helt smärtfritt förutom när ankaret i spårlinan under en förvirrad minut, faktiskt inbillade sig att hon visste var spåret gick. Jag föreslog att hon kunde gå före och visa vägen om hon nu visste så bra. Men se det ville hon inte alls och efter det höll hon sig på sin plats där bak i spårlinan och lät mig göra mitt, fram till spårslutet och den smaskiga rådjursklöven som är  min! Bara min!

Lite vila i bilen och sedan provade vi en helt ny sak - en sökruta! Inte en sådan där knasig sökruta som de germanska urtöntarna håller på med. I deras ligger det bara tråkiga saker som kapsyler, pinnar och annat trams. Dessutom måste man lägga sig ner och glo på de där tråk-pryttlarna när man hittar dem, tsss. I min ruta låg det en kanin, 1 duva och 2 päckel-skator. När man hittar dem, bär man in dem till Apan. Jag kunde inte låta bli att testa kvalitén på kaninen, de krasar så mysigt...

Både duvan och päckel-skatorna var nya bekantskaper. Duvor är det seriöst fel på! Vet ni så mycket päckliga fjädrar man får i munnen när man bär en sådan? Ser ut som om man har svalt en halv kudde och de kittlar läskigt i halsen. Päckel-skatorna smakar precis så päckligt som de luktar! Dum-skator! Man kan inte ha dem till något! De skrämmer bort snacksen (småfåglarna i trädgården) och skränar så att man inte kan sova i solen på gräsmattan och slutligen smakar de som tidigare nämnts, äckligt! Fast Apan insisterade så jag bar in skatorna till henne.

Sist på träningslistan stod det släpspår och jag vet att Apan nojjar om det där med att jag ska ut så långt i skogen på egen hand, hämta kaninen och lämna tillbaka den till Apan utan att provsmaka den. Jag visade henne att jag är grym på att hämta kaniner! Hade inte Apan varit så fumlig när hon skulle ta den så hade jag inte försökt hålla i den en stund till. Jag får träna henne på det där!

Slutligen fick jag busa lite med Doris! Jag gillar henne, fast det är lite svårt det där med tjejer och hur man ska röja med dem. Vissa röjer som jag och andra inte och jag har inte träffat Doris tillräckligt många gånger för att veta. När vi hade sprungit ut det sista sprallet ur tassarna, var det dags att åka hem. Apan visade att jag visst ska vara glad att jag har henne.

Vägen blev till is medan vi åkte hem och weimobilen hade svårt att hålla sig kvar uppe på vägen. Apan var iskall och höll weimobilen stadigt på vägen och vi kom hem helskinnade! Jag var tvungen att skryta lite för Stridstysken för det enda han hade fått göra var att släpa runt på Husseapan på hårda spår och sedan på en joggingrunda. Fast innan Stridis lackade ur av avundsjuka, serverade aporna middag och sedan däckade vi i matkoma, båda två. *vift*

Med lyckliga skogsbusiga svansviftningar
Grå