20 juni 2011

Here we go again!

I'M BACK!!!

Såg att Apan hade varit här och bedrivit någon form av förtalskampanj angående mig och regn - ignorera primaten, hon har som vanligt inte en aning om vad hon egentligen svamlar om.

Orsaken till mitt långa frånfälle - tvåbeningarna har försökt arbeta ihjäl mig men som vanligt har de ju ingen uthållighet som ens kan komma i närheten av en ädel weimaraner så pilutta dem.

Första veckan i månaden var vi på weimaranerklubbens (Sweik) årliga läger. Fatta vilken lyx att få hänga med sin egen sort och få hjälp med sin bångstyriga apa. Jag hängde med flocken från Weimstars kennel och sedan hade jag nöjet att få träffa min kullsyster Olga. Apan ahde tänkt att hon skulle ta en bild på oss två ihop men dagarna gick non-stop och rent plötsligt var lägret över och kameran hade hon knappt använt. Dock fick hon några bilder på Olga när hon tränade att vattenapportera.

Jag och Apan lärde oss massor och gissa om hon var stolt över mig för dels satt jag helt stilla på stadgeträningen, trots att det sköts, kastades saker och en ursnygg weimbrud sprang runt bland alla oss som satt och apporterade in sakerna som kastades. Allra stoltast var hon över att vi genomförde ett godkänt anlagsprov i viltspår.

Viltspåret var i en klass för sig, det var något helt otroligt varmt och Apan hade missförstått som vanligt. Hon trodde att vi skulle få något träningsspår innan det var dags men vi åkte på det redan första dagen och vi som inte hade spårat blod sedan i februari. Inte kunde jag sova på hela natten innan heller och kan inte jag sova så får definitivt inte Apan sova. Spåret gick i kuperad skogsmark och ut på kalhygge och i snår. två gånger villade jag bort mig, först i bloduppehållet.

Då missförstod jag och trodde det var en vinkel och chansade lite när jag väl insåg att jag hade tappat, jobbade jag mig tillbaka men det innebar att vi var uppe på en kokhet skjutbanvall 2 gånger. Apan sade att hennes fötter kokte i kängorna så varmt det var där men jag hittade rätt och ledde oss tillbaka in i svala skogen igen. Efter det blev jag petnoga och då går det inte fort.

Tappade bort mig i sista vinkeln för doften hade drivit ut på ett andra torrt hygge där det hade börjat växa lite snår. Jobbade järnet för att hitta tillbaka och då ropade domarapan att nu började det bli ont om tid. Apan gav mig på nytt vatten (måste man ha ofta när det är varmt och man spårar, annars fungerar inte nosen) och så sade hon "Kom igen nu Grå, mina nerver klarar inte fler anlagsprov".

Jaha, Apan måste jag ju dras med så man får väl värna den skruttiga varelsens klena mentala hälsa. Jag satte fart och nu kom vi tillbaka in den, jämfört med hygget, svala skogen och då var spåret lätt. Så lätt att jag nästan gick förbi klöven. Jag var helt slut och nöjd med min insats så jag valde att ligga på rygg och pusta, med klöven i munnen, medan aporna pratade om hur spåret hade gått. Stoltaste Apan i världen lät mig bära min klöv ut ur skogen och in i bilen *vift*

På väg hem från lägret, stannade vi hos Apans lillebror. Han fyllde år och vi uppvaktade med blomma och Apan bjöd på mat på utekrog. Dagen därpå blev det ytterligare ett stop, hos en cool apa i utkanten av kungliga hufvudstaden. Men hur regal kan den vara egentligen? Jag bor ju inte där! Coola apan bjussade på Thé till Apan och vatten till mig och så satt aporna i skuggan och tjattrade. Till slut var det änligen dags att styra weimobilen söderut.

Stannade på ett grymt bra ställe där Apan hittade en jättebraig plats i skuggan för bilen och sedan rusade hon ner till den rödgula restaurangen och handlade mat medan jag vaktade. Jag fick en egen ostburgare och Apan sade till en annan hundägare att han var en idiot. Får hålla med, det är rätt idiotiskt att låta sin hund kampa med ett träd - vad är poängen? Det är ju inte som om träd någonsin anfaller en. Inte ens när man lyfter bakbenet emot dem!

Väl hemma hann jag knappt pusta ut för det var träning hit och träning dit. Mycket simma och hämta saker i vatten och det går grymt bra kan jag meddela. Agilityträning tillsammans med Murphan och hans matteapa hann vi också.

Dagens överraskning kom när Apan studsade upp långt före solen och sade att vi skulle tävla agility. Jag lyfte ett öra förstrött där jag låg bland täcken och kuddar i sängen och tänkte att nu hade jag nog hört fel - tävla!?!? Min nästa tanke var att mitt anlagsprov nog hade käckt Apan i alla fall och att det lilla förstånd hon hade haft tidigare, låg kvar på kalhygget i tassemarkerna norr om Örebro. Men vi skulle faktiskt tävla.

Apan var så nervös att hon inte kunde äta och när hon väl kom till tävlingen så kom det lilla hon hade fått i sig, upp igen. Hon har noll tävlingsnerver och det är rätt unikt med tanke på att hon kobinerar det med att vara en otroligt tävlingsinriktad Apa. När starten gick i agilityklassen, var hon helt värdelös och jag valde att strunta i henne och köra min egen show, vilket gick ut på att lämna banan och lyfta på benet, 3 gånger, tills Murphans matte kom farande och såg läskig ut. Då blev det fart på Apan och trots att vi var diskade fick vi till några hinder och vi fick applåder för "tapper kamp" när vi lämnade.

Hoppklassen gick betydligt bättre och hade inte Apan varit en sådan klumpig kartläsare så tror jag att vi hade kommit runt för det gick jättebra innan klant-apan hamnade på fel sida ett rätt viktigt hinder. Därmed var min kartläsare 2 hinder bakom mig och hur sjuttan ska jag då veta vad som är rätt när två hinder står intill varandra? Nä just det och den skojsiga tunneln var visst fel så domarapan blåste i sin pipa. Det braiga med agility är att man alltid får slutföra så det gjorde vi.

Inte har det blivit vila efter det heller för det har varit massor med träning och igår var jag och tränade hela dagen tillsammans med Stidstysken, Apan och Husseapan. Vi tränade spår och miljö. Jag gjorde Apan lyriskt lycklig genom att nosdutta en av 4 träapporter. Stridis visade att han var en fena på att hitta allt möjligt skräp som Apan hade tappat när hon lade ut spår åt honom och Husseapan.

På vägen hem stannade vi i hamnen och körde det aporna kallar för miljöträning, jag kallar det gömma köttbullarna på dumma ställen. Jag hittade alla de borttappade köttbullsbitarna och förpassade dem ner i min mage. Stridstysken fick kampan med både Husseapan och Apan på alla möjliga och omöjliga underlag och leta efter sin slang.

Just kampen i olika miljöer är det enda som vissa av Stridstyskens instruktörsapor har haft lite åsikter om. Apan säger att det är trams och hackande bara för hackandet skull. Hon säger att Stridis kommer fatta galoppen så fort han får lite mer skyddsträning. För att bevisa fick Husseapan bussa Stridis på henne när hon stod på en trave hala och vickande gummiplattor och sedan fick Husseapan försvinna bakåt. Apan retade Stridis lite så han blev lite småhärsken och efter det var det liksom inget snack. Det var nästan så Apan fick en flygtur så hårt han slet för att få sin brandslang.

Husseapan var jättenöjd med Stridstysken och hoppas att de får blir ett team. De ska åka till en skola i höst och lära sig mer om att fånga busar och hur man biter i dem på ett bra sätt. Jag och Apan tänker åka dit och hälsa på. Det näst bästa med den resan, är att vi även ska hälsa på Killen med Mallarna för han bor tydligen i den delen av landet numera.

Annars har det inte hänt så mycket mer än att Apan har anmält oss till fler lydnadstävlingar och någon agilitytävling. Det är fortfarande den stora hemlisen men jag får fortfarande inte säga något. Apan har uppgraderat hotet från gaffatejp runt nosen till att jag får byta flock om jag skvallrar så ni får ge er till tåls ett tag till men snart!

Med vänliga oc uppdaterande svansviftningar
Grå

Inga kommentarer: