Tränar med glädje & blir ett team!

Jag vet att det är långt mellan uppdateringarna just nu. Det är stökigt här, kartonger och prylar överallt! Jag försöker packa ner min Tigger i var och varenda öppen låda som jag hittar, vill ju inta att han kommer bort i flytten! När aporna inte packar, fixar med allt innan flytten eller jobbar så lägger Apan allt krut på att träna mig och det har varit så mycket träning att jag har varit för trött i tassarna för att orka skriva något. Inte en enda tassmyra har funnits kvar på kvällarna och jag har legat och trynat i min beanbag och återhämtat för nästa pass.

Husseapan skaffade en ny cykel och vi är ofta ute med den - urkul! Tränar gör vi med stor glädje. Apan håller korta men helt otroligt intensiva träningspass med mig. Det är inte många lugna stunder, tom passivitetsövningarna är intensiva och jag hinner inte med att hitta på ett enda bus, inte ens myrorna i tassarna hinner hitta på bus åt mig! Jag fattar inte hur Apan gör men hon verkar vara ett steg före mig hela tiden och de få gånger jag lyckas få till ett litet bus så antingen busar Apan med eller så ignorerar hon det och så börjar vi om.

Vi har himla roligt, massor av bus med skinnet, glad Apa och godisbelöningar ibland. Vi har gjort en deal. I agilityn kör vi med godis och i lydnaden med bus. Jag får även godis på viltspåret för att jag lämnar ifrån mig den smaskiga rådjursklöven. Det är egentligen ett kasst byte men Apan säger att det blir över hennes döda kropp att jag får släpa den stinkande tingesten med hem i weimobilen.

Jag får väl redogöra för hur långt vi har kommit på våra olika fronter:

Viltspåret - Jag är kungen! Ja, inte om Apan får bestämma men här och nu gör hon inte det!

Jag har järnkoll på spåret men till Apans mindre roade min, gör jag ibland små utflykter och studerar annat. Hon hotade med att strunta i att anmäla oss till anlagsprovet om ett par veckor. Kände att jag var tvungen att få henne att ompröva det beslutet så till förra kurstillfället beställde jag ett dygnsgammalt spår med minimalt med blod. Kursledarapan hade dessutom använt spårläggarskor. Behöver jag ens förklara att jag glänste?

Apan var lite gråtmild när jag jobbade igenom återgången och tog vinklarna med snygga tighta ringningar. Sedan kunde jag inte avhålla mig från ett litet bus på slutet men till mitt försvar hade några bruksapor med sina pälsbollar lagt ett spår rakt igenom mitt trots att de hade sett banden som markerade mitt spår. Var tvungen att vika av från spåret, brösta upp mig och tala om för pälsbollarna vem som bestämmer!

Lydnaden - fatta vilket team vi håller på att bli!!! Allt eftersom jag gör som Apan säger och gör det noga så blir övningarna vi gör allt roligare! De två senaste är riktigt kul, hoppa och sätta sig ner bakom hindret och sedan hoppa tillbaka och sätta sig intill Apan. Sedan gör vi en variant på den, Apan kastar min apport och så hoppar jag ut, hämtar den och hoppar tillbaka. Vi använder träapporten för jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag tycker om metallapporten. Den är lite obehaglig att stoppa i munnen. Men vi jobbar mycket med den så jag vänjer mig vid den.

Agilityn - dum-Apans jobb gör att vi missar träningar på löpande band! Men vi tränar massor på egen hand och jag kan gå in självständigt i slalomet och fuskar inte med tråkfälten på vippen, däremot kan jag skutta över tråkfälten på både bommen och A-hindret. Apan säger att det blir mycket tråkfältsträning. Hon mutar med mina favvo-tunnlar.

Ikväll var vi faktiskt på klubbtävling och var med i novisklassen. Apan tog omedelbart på sig vår diskning. Hon stod på fel ställe och tittade inte på mig så jag susade förbi ett hinder och rakt in i favvo-tunneln som var bakom, dock vände jag så fort jag kom ut och insåg att Apan stod kvar bakom tunneln vid hindret som jag skulle ha hoppat. Men vilken bonus att få ta om, jag fick ju springa favvo-tunnel en gång till då!

Sedan tar jag på mig felet efter det, jag hoppade genom ramen till däcket, insåg vad jag hade gjort när jag hörde Apan bakom mig som bara mjukt sade "Hörru rallyråttan, skruva på hjärnan och sluta fuska!" Efter det gick banan som en glans. Apan hade tänkt stanna upp och berömma mig på ett ställe men eftersom allt bara flöt på så bara hon dirigerade mig vidare genom banan. Jag flög över hindren, Apan kutade på och bakombytte på rätt ställen, tills vi kom till näst sista, Apan skickade in mig i ytterligare en tunnel men precis när jag skulle in så hördes det ett sus från åskådarna och jag blev osäker, roterade upp mot Apan för att få bekräftat och eftersom hon skulle bakombyta så fort jag gått in i tunneln höll vi på att snava över varandra. Hon bekräftade med både kropp och röst att jag gjorde rätt så då satsade jag! Sista hindret flög jag över och Apan jublade och jag fick massor av korv!!! Vilken härlig glädje det är att träna på det viset!

Jag och Apan håller på att bli ett team! Tant sade att den dagen vi blir ett team, då blir vi farliga! Jag gillar Tants attityd, hon säger alltid till Apan att hon ska trotsa den där dumma Jante och satsa mot den absoluta toppen. Jag har inte lyssnat så mycket på Tant men jag tycker hon är en riktigt klok apa! Jag har i alla fall märkt att min Apa, har börjat tro på det Tant säger. Vi kommer bli grymma!!!

Med hög svansföring och glädjeladdade svansviftningar!

Grå