Galna apor & spårträning

Apan jobbade inatt så jag såg fram emot en tidig morgonrunda och en förmiddag på rygg i min bean-bag, speciellt när jag hörde regnsmattret mot fönstren. Jag må vara jakthund av ädel sort men det får allt vara viktigt om jag ska gå ut när det regnar! Apan bara fnyser åt att jag hellre stannar inne när det regnar och säger att jag måste ha trillat ur valplådan som liten...

Det blev ingen morgontur när apan kom hem, hon gick och lade sig och studsade upp ett par timmar senare. Hon är hysteriskt rolig att studera när hon är sådär yrvaken. Slår sig i allt, det såg mer än lite vanskligt ut när hon skulle göra en termos med thé att ta med sig, för att inte tala om när hon i sitt yrvakna och halvblinda tillstånd skulle ha tag i sina regnkläder och tog Husses regnbyxor. Det upptäckte hon för övrigt först ute i skogen...

Det blev ilastning i bilen och så åkte vi iväg till skogen och spårkursen, eller rättare sagt, jag tror att det ska vara en spårkurs men aporna är ju helt galna och det är mer cirkus än spårkurs. Jag kom dit med min apa först. Förra gången vi var på kurs kom aporna överens om att vi skulle parkera längre in i skogen än vi gjorde då, för bilarna körde fast. Apan kikade in där vi hade stått då och konstaterade att det var ett klokt beslut och körde till den nya platsen. Efter en stund kom det två apor till med sin fina Schäfertjej. Jag är trogen mot min Tjej men man kan ju titta, även om det är en annan ras *vift*

Aporna stod där i regnet och tjattrade och väntade på resten av gänget. Jag underhöll dem till min apas förtret med min "Matte jag har tråkigt, ge mig något att göra NU!"-serenad. Plötsligt kom Instruktören farande och bad Schäfertjejens husse om hjälp. De försvann i bilen och var borta jättelänge. Efter en lång stund började aporna undra vad i hela friden de höll på med och efter många om och men fick de reda på att de skulle köra ner till förra veckans ställe men stå kvar på vägen.

När vi kom dit ner visade det sig att Lakritstrollets apa hade virrat till det och kört in bilen där det var sankt. I försöken att få loss bilen, hade den bara sjunkit djupare i kladdig lera. Det blev för aporna att lägga grenar under bilens hjul och putta loss bilen. Till slut stod bilen på säker mark och aporna kunde börja lägga spår. Medan spåren låg till sig, fikade aporna lite och vi hundar fick komma ut och rasta av oss. Lakritstrollets matte gick en lång runda i skogen och lyckades på något sätt, klampa rakt ut i spåret som Matte hade lagt till mig. Matte såg vad vilket håll de kom tillbaka ifrån och misstänkte vad som hade hänt men bet sig hårt i tungan. Hon var trött och retlig och bestämde sig för att dricka sitt thé och vara tyst.

Lakritstrollet gick sitt spår först och sedan Schäfertjejen. Matte väntade ut vårt spår så länge det gick. Det gick inte att lägga ett spår i rak medvind så jag hade en lätt sidovind i mitt spår och det ösregnade hela tiden och då flyter spårkärnan ut enligt aporna som kan. För att ge mig möjlighet att lyckas bra, väntade min apa tills alla andra var klara. Lakritstrollets apa sade hejdå och rullade iväg i samband med att Matte skulle börja göra mig iordning. Vi hörde deras bil starta och rulla iväg. Precis när Matte ska lasta ut mig, kommer Lakritstrollet irrande - ensam! Med kopplet hängande bakom sig! Hans apa hade kört ifrån honom!!!

Jag fick vackert sitta kvar i bilen och sedan hade apflocken jakt på Lakritstrollet. Han gillar inte främmande apor så han hålller avståndet. Schäfertjejens Matte kastade godisbitar på marken och medan min Matte lockade på honom med MITT belöningsgodis... kunde Schäfertjejens Matte ställa sig på Lakritstrollets koppel och därmed var han fast. Efter det utbröt det ett fasligt tjatter om hur de skulle få tag i Lakritstrollets apa för ingen hade telefonnummer till henne - suck! Det löste sig av sig självt, Lakritstrollets apa hade tittat i backspegeln på sin bil och konstaterat att något viktigt saknades så hon kom tillbaka och hämtade honom *vift*

Äntligen fick jag komma ut och spåra mitt spår. Matte satte på mig min spårsele och så höll hon i selen så att hon kunde stötta mig från sidan OCH hålla koll på att jag svalde köttbullsbitarna jag hittade, innan jag spårade vidare. Hon var så nervös att det skulle gå illa som det gjorde härom dagen att hon berömde mig när jag åt köttbullar och inte när jag spårade men jag förstår vad hon vill ha fram. Precis som Matte misstänkt så var mitt spår kontaminerat av Lakritstrollet och hans apa. Jag gjorde en markering och började nästan följa deras doft in på en stig i skogen men Matte hjälpte mig rätt.

Det blev inte lika bra som förra gången men vad kan man begära när hela apflocken beter sig som om de ha blivit galna? Jag blir dessutom väldigt stark när jag spårar, jag vill bara fram. Matte har svårt att hålla i och stödja spåret. Hon har surfat runt här i cyberrymde och hittat något som kallas Bötchersele och ser ut såhär:Bild lånad från brukshundcentret

Den påminner mig om att jag ska hålla huvudet nere i spåret och Matte kan lättare bromsa upp mig. Hon frågade instruktören om det kunde vara något för oss och instruktören tyckte att det nog kunde vara det. Instuktören hade en hemma och skulle ta med den till nästa kurstillfälle så att vi kunde prova. Det är ju dumt att köpa dyra saker som inte fungerar. De pengarna kan man ju med fördel lägga på grisöron istället *vift*

Det är kul att spåra men ska aporna vara lika galna nästa gång som denna, tänker jag vägra gå ut ur buren! Det var underbart skönt att komma hem, bädda ner apan så hon hann sova lite till innan hon skulle jobba igen, torka ordentligt och mysa med Husse.

Med vänliga svansviftnigar
Grå