Raketer & DAP

Jag fattar inte grejen med raketer & smällare. Jag bryr mig inte det minsta på dem. Det har pangat när vi har varit ute på promenad men Matte säger att det är busarna som busar och att jag ska leta upp dem och fånga dem så jag letar för fullt varje gång jag hör en smäll. Ibland busar vi med min kampis eller bollen i snöre när det pangar och vem har tid att bry sig på oväsendet då. Jag har fullt upp med att vinna kampisen eller bollen.

Matte är ju hönsmamma nr 1 och Husse är också lite orolig nu inför nyår. De säger att de inte vill riskera att jag ska bli skrämd av raketerna eftersom jag inte bryr mig om att det smäller. Skottfasta säger visst ni tvåbeningar att vi hundar är när vi inte bryr oss om att det pangar. Jag är ju jakthund så det hade ju sett något ut om jag var rädd för skott. Fast man kan ju vara rädd för raketerna även om man är skottfast. De tjuter så förskräckligt när de flyger iväg och det gör alldeles förskräckligt ont i öronen på en.

Matte & Husse har satt på mig ett DAP-halsband och det är riktigt mysigt. För att citera Otto "smells like mummy". Man blir härligt mysig, lugn och vill bara kura ihop sig i en hög med sina syskon, konstig grej det där DAP. Man får vara tacksam att ens tvåbeningar månar om en. Matte ringde tom min uppfödare och bad om råd.

Imorgon när det närmar sig tiden för raketer så ska vi gå iväg långt och titta på avstånd där vi bara kan se fyrverkerierna på himlen och slipper höra på visslandet. Det låter som en bra plan tycker jag. Matte har lovat att vi ska vara varmt klädda och att vi ska hålla oss borta tills det är någorlunda över så nu håller jag tassarna för att vi inte måste vara ute hela natten.

Med vänliga svansviftningar
Grå