Vaksam

Jag och Matte har varit på en lång morgonrunda i det fina vädret. Vi har ett område som är avstängt på sommaren för att där är någon form av tvåbeningsgrej. Museum tror jag att det kallas, gamla pryttlar som tvåbeningar tydligen tycker om att titta på. Nu på vintern är det stängt och deras park är ett enda stort äventyrsland för en hund. Massor av saker att lukta, spåra efter och undersöka. Min kennelmamma hade nog blivit stolt så mycket saker jag ställde medan vi var där inne, mest småfågel men ändå. Fick ju liksom visa att jag kunde för jag gjorde bort mig lite innan vi gick in.

Stod och doftade på lite saker och såg plötsligt en kaninrumpa nästan rakt framför nosen. Så jag blev sådär stel som vi fågelhundar blir när vi får korn på något och så smög jag långsamt långsamt på den och han precis slicka mig om munnen och kasta mig in i ett anfall när Matte undrade vad i hela friden jag sysslade med. Det var en konstig fjällig svamp jag smög på - hoppsan! Så genant att misslyckas så kapitalt men det doftade ju kanin och den såg kaninig ut ju...

Får nog kolla både synen och nosen innan nästa helg för detta var ju inte så lite pinsamt. Jag brukar ha bättre koll än så när vi är ute, för jag skyddar ju Matte. När det är ljust behöver jag inte ha så mycket koll men nåde den tvåbening som försöker något mot min Matte när det är mörkt och vi är själva. Den åker på däng!

En tvåbening försökte i somras och han fick veta att han levde. Jag och Matte gick nattrunda och gick och strosade i parken när den där token kom cyklandes, jättevingligt och jättelångsamt. Han var på väg rakt mot Matte och jag var helt bergis på att han tänkte skada henne. Jag hoppade upp och välte honom när han kom för nära och så morrade jag argt på honom. Matte fick binda fast mig med kopplet i en stolpe och så hjälpte hon token upp. Jag trodde att öronen skulle trilla av! Här har man avvärjt värsta hotet och så daltar hon!

Det visade sig vara en jättefull tvåbening som inte fattade vad som hade hänt och han föll ju mjukt på gräsmattan. Matte fick killen på fötter och frågade hur han mådde men han fattade ingenting och sade att han ville hem och sova. Matte undrade om hon kunde ringa någon men han ville inte och Matte sade i efterhand att de enda hon hade ringt var polisen. Killen var så full att han inte visste var han hette eller bodde men hem skulle han! Matte tyckte att han borde gå istället för att cykla men det ville han inte heller lyssna på. Han fick vingla vidare i mörkret.

Matte var lite stolt över att jag hade skyddat henne även om det blev lite fel. Vi har kommit överens om att i fortsättningen säger hon till om hon behöver sådan hjälp, innan jag får göra något och det märks att hon håller koll på mig, för när vi möter cyklar så har hon ett väldigt kort koppel. Men lita på att jag håller koll på er tvåbeningar!

Med vänliga svansviftningar
Grå