Mer spår

Fick just upp Matte ur sängen. Hon är segare än tuggummi som man har fått på tassarna. Husse tog mig på en lång morgonrunda tidigare. Vi såg en massa häftiga blinkande lampor och det var massor med bilar i kö. Tänkte att det hade hänt något och nyfikna som vi var knatade vi iväg för att undersöka. Det var bara en gigantisk bil med massa saker på som blinkade och stoppade upp allt. Jag är inte överdrivet förtjust i de där stora pryttlarna. De skramlar så man blir döv när de passerar och ibland pyser de när de är alldeles intill en - väldigt oartiga de där!

Matte har fått fler mail. Jag ska gå en spårkurs som börjar i januari. Vid 30 tillfällen (fatta att vi kommer hålla på hela våren) ska jag ut och lära mig leta tvåbeningar. Vissa kanske tycker att det låter lite stökigt att jag får spåra många olika saker men Matte håller reda på vad det är vi ska spåra och talar om det för mig. Jag har lite olika utrustning också beroende på vad det är för spår så jag ska komma ihåg vad det är jag letar efter. Jag gillar att använda min nos och får jag inte spåra på kommando så spontanspårar jag på egen hand. Matte tyckte att jag då kunde lära mig spåra olika saker så vi exprementerar.

Det är inte så svårt att hålla isär dem. Viltspåret luktar ljuvligt av blod och går så långsamt för man släpar på en skytt som inte får bli anfådd, för flåsar tvåbeningen framme vid viltet så kan det få bössan att svaja och då kanske skytten bommar viltet, skrämmer det och så måste man leta igen. Tycker det låter konstigt men Matte säger att det stämmer. Hon jagar inte men har varit milikrigare så hon kan det där med vapen. I vilket fall som helst så är hon tyngre än tyngst i spårlinan när vi spårar vilt, ett ankare hade varit lättare och jag får ha en bröstsele så att hon kan bromsa mig ordentligt. För det må vara att Matte kan vapen men jag kan vilt så det går undan utan broms. Matte säger att skulle vi spåra i mitt tempo så hade det inte hjälpt om skytten så var en terränglöpare på elitnivå.

Spåra tvåbeningar går lite fortare men är lite klurigare. Matte bromsar inte lika mycket och jag har en annan sele som inte begränsar mina frambensrörelser. Spåret går ju i regel inte bara i skogen och då måste jag verkligen koncentrera mig. Det är jättekul att försöka lukta reda på tvåbeningen. Fast jag blir anklagad för att fuska ibland av Matte. Om jag exempelvis spårar Husse, då är han i regel inte så långt borta och då följer jag inte spår på marken. Då går jag helt enkelt på doften i luften. Man får inte vara dum!

Med vänlig svansviftningar
Grå