Djupt samtal

Matte och jag, gick vår vanliga morgonrunda som vi går när vi ska iväg på förmiddagen och måste vara lite raska. Vi såg något som båda gjorde oss väldigt ledsna. Det var en jättegammal hund som knappt kunde gå som var ute på sin morgonpromenad ihop med sin ägare. Jag har inte sett den tidigare men Matte berättade att hon har sett den gå lika dant i över ett års tid. Den stapplar fram som om den har enormt ont i båda frambenen och går jättelångsamt.

Jag frågade Matte varför ägaren inte gjorde något men hon visste inte. Jag frågade Matte om hon skulle göra lika dant om jag blev så gammal och sjuk. För tänk att inte kunna springa, busa, jaga och leva ordentligt för att kroppen sviker en. Vilken hemsk tanke! Hon tittade bara och sade att den dagen jag inte kan springa får jag gå över bron. Hon sade att det är människans skyldighet gentemot oss hundar, att belöna ett väl levt liv med ett värdigt slut. Känns bra att veta.

Både jag och Matte tycker synd om den gamla skruttiga hunden. Matte säger att hon brukar undvika titta på den för att den gör henne ledsen och upprörd över ägarnas egoism. Jag är mest nyfiken på den och vill hälsa men eftersom vi alltid håller oss på avstånd ifrån den så blir det ju inte. Men det gör ont att se en av sin egen art som inte mår bra, då slår tom jag av på takten och bara tittar.

Med fundersamma svansviftningar
Grå