Tävlingslydnad

Jaha då har man överlevt ett träningspass i tävlingslydnad! Vi var där i god tid för Matte tycker inte om att slarva med min uppvärmning. Hon säger att hon har som yttersta målsättning att jag ska hålla länge och kunna jobba hela mitt liv om än att man tar det lite lugnare när jag blir lite till åren. En av kennelsläktingarna var ute med min kennelmamma och gjorde ett eftersök när hon var 12 år. En av agilityweim-videona vi lade upp här, den ena hunden är 10 år och kör för full maskin. Matte säger att det är så det blir när man tar hand om sina hundar och sköter dem ordentligt. Då håller vi bättre och orkar längre. Det låter vettigt i mina hundöron i vart fall.

Vi värmde upp lite för oss själva. Jag tycker det är rysligt spännande med nya främmande hundar och blir alldeles glad och myrorna i mina tassar får hela mig att studsa och hoppa. Fastän vi gick åt sidan så var jag helt glad och studsig och nyfiken. Matte bara suckar och påstår att min hjärna är stor som en ärta och att den spinner runt utan kontakt med resten av mig när jag blir sådan. Matte sneglade på de andra för att se hur det gick för deras hundar men det var nog lika mycket studs, bus och stökighet där för de flesta av oss är i samma ålder.

Eftersom jag var sådär studsig så fattade jag inte riktigt vad det var Matte ville att vi skulle göra. Tänkte att jag skulle vara smart och tjuvkika på någon annan innan det var min tur men vi fick börja. Nu var förvirringen total hos mig. Jag fattade inte varför en helt främmande människa skulle titta på mina tänder. Det är helt otroligt oartigt att visa tänderna för tvåbeningar. Det är mycket roligare att visa hur snäll man är med svansviftningar och pussar. Fast nu skulle de prompt titta på dem och jag sitter ju inte precis inne med det lilla garnityret och vill inte gärna visa det men de insisterade och höll på. Fick höra att en del domare accepterar det eftersom det visar på tillgänglighet medan andra inte uppskattar mitt beteende alls. Vänta nu domare? Poängbedömning? Vad dillar de där tvåbeningarna om?

Förvirringen fortsatte för nu började Matte gå runt med mig och den andra människan ropade ut en massa saker. Jag fattade inte ett smack så jag började sniffa tikfläckar istället så Matte fick dra till lite i kopplet och då trodde jag att vi övade det som Killen med Mallarna lite retsamt kallar "linförighet i fri form" dvs föraren tränar linförighet och hunden gör något annat - ha! Matte väste att nu fick jag samla ihop mina myror och stoppa ner dem i myrstacken annars skulle vi antagligen hamna i allmänlydnadsgruppen istället.

Nästa steg var platsläggande, då ska jag gå intill Matte och när hon säger ifrån ska jag lägga mig ner och vänta trots att Matte går vidare. Jag ville inte riktigt bli lämnad hos Matte idag och försökte gå med. Fick tillsägelse med både röst och tecken att nu var det ner på mage som gällde. Tur att Matte kom tillbaka snabbt annars hade jag nog gått henne till mötes. Men jag fick beröm och korv. Efter det följde ställande/stående och det har vi inte riktigt tränat på så det blev lite pannkakigt men till slut stod jag och Matte kunde gå vidare och komma tillbaka. Hindret var ju inga problem för ett agilityproffs som jag och vi fick beröm.

Sist var det platsliggning. Vi hamnade mitt i raden av hundar. Mattarna och hussarna fick instruktioner av tränaren och sedan påbörjade vi platsliggningen. Matte gick inte så långt bort som hon ska för hon litar inte på mig. Dessutom så var hunden på min ena sida stökig och hon ville vara nära ifall något hände. Tyckte det var jättejobbigt att vara still bland alla dessa hundar men jag lyckades hålla mina myror i schack. Fick lite stöd av Matte som kom in till mig ett par gånger och talade om för mig att jag var världens duktigaste weimaraner som låg still trots störning. När platsliggningen var över fick jag massor av kramar, korvbitar och bus.

Efter det blev det inte så mycket mer praktiskt arbete och jag var så trött när vi kom hem. Lade mig på rygg i min beanbag-bed och drog min kudde över huvudet. Mattes kamerabatteri blev matat just då så hon kunde inte föreviga det. Himla tur det!

Med vänliga svansviftningar
Grå