I still mess up but I'll just start again

Igår var det eftersöksprov. Matte hade anmält oss och vi har tränat massor. Jag gjorde de där proven i unghundsklass men då var Matte alldeles för fokuserad på att jag skulle bli världens grymmaste apportör och plocka hem på priser på fältprov. Hon glömde att det skulle vara roligt och jag tyckte att det var jättetråkigt, att apportviltet av jätteäckligt och läskigt och till slut vägrade jag vara med. Grå tyckte att jag var en barnslig omogen tönt och tyckte att jag skulle växa i tassarna och skärpa till mig.

Matte insåg till slut situationen och så gjorde vi en lång time out, där vi inte tränade någon apportering alls om man bortser från den vi gör i lydnaden. Den apporten är i smaskigt trä så den har jag tyckt om hela tiden. Förra våren flummade vi med på en apporteringsträning och Matte konstaterade att även om jag tyckte det var kul att hämta dummies så var jag fortfarande inte redo.

För ett par veckor sedan kom jag fram till att man faktiskt kan bära de där kaninerna och Matte var superglad. Sedan åkte vi och tränade i hällregn och då var där en pytteliten halvdränkt kaninusling och den vägrade jag bara ta. Matte muttrade att det faktiskt händer att det regnar när man är ute på jakt och att man inte bara kan få torra fina kaniner hela tiden. Hon kan ha muttrat något om att jag är en bortskämd primadonna med divalater också. Hon muttrar en hel del och jag lyssnar inte alltid.  Vi har inlett förhandling om det där med blöta kaniner men i väntan på lösning får jag änder att hämta och de är ju liksom alltid blöta för de bor i vattnet. De blir inte heller sådär äckliga av att vara blöta som kaninerna blir.

Igår började vi med vattnet. Jag följde med Matte riktigt prydligt ner till domaren och domarsekreteraren. Vi fick anvisning och skulle gå ner till startplatsen, jag gillar inte främlingar så Matte lät mig nosa av i lugn och ro. Domaren blev lite otålig men Matte låtsades vara döv. Jag satte mig ner, Matte gav klartecken och så överraskade jag Matte med att sitta still i skottet. Jag simmade ut, stannade till i vegetationen mitt i ån. Matte ropade att jag skulle simma vidare, att anden inte låg där jag stod. Jag simmade över till andra sidan om hittade anden men hallå vad den luktade! Jag höll upp den för att visa Matte att jag hade hittat den och sedan lade jag den prydligt på kanten och simmade tillbaka till mitten, Matte kallade in mig, klappade om och sade att det gjorde inget. Hon sade: "Vi tar den nästa gång B."

Foto: Susann Holmquist

 Egentligen är det inte så lönt att göra släpspåret på land om man har betyg 0 i vattenmomentet och Matte tänkte först att vi skulle åka hem. Sedan slog Mattes snåltarm till. Hon menade att hon hade betalt för att delta, vi hade kört långt och då kunde vi lika gärna ta släpspåret som ren träning och få reda på vad domaren tyckte. Därmed hängde vi med till släpspårsstarten.

Jag tänkte att jag nog fick skärpa till mig så jag följde med ner till spårstarten, Dagen till ära, hade jag Grås röda jakthalsband. Släpspåret var Grås paradgren och han bar alltid det röda halsbandet. Matte satte det på mig och sade att hon hoppades på att det gav oss tur. Jag följde med Matte ner och hon visade mig var jag skulle börja leta. Plätt-lätt!!!

Jag satte av direkt, hittade fram till anden, plockade upp och drog tillbaka. Strax innan jag kom fram till Matte, tvärnitade jag. Vad sjutton gjorde domaren där ute i skogen? Skulle jag lämna anden till honom? Detta krävde att jag lade ner andskrället och funderade lite. Matte ropade att jag skulle ösa på och komma till henne, jag var lite förvirrad men jag plockade upp anden, letade upp henne och höll i anden tills dess att domaren sade att Matte fick ta den. Vet ni, jag tror aldrig att Matte har varit så glad! Vi fick en 9:a av domaren, han drog 1 poäng för min funderingspaus.

På vägen hem från provet, stannade vi och firade vår 9:a på KFC. Matte sade att den var värd att fira men hon sade också att det inte blir fler KFC-besök på ofullständiga eftersöksresultat i fortsättningen.

/den där Bozco