I'm moving on!

Jag och Matte cyklade till klubben för att träna ikväll. Vi trodde inte att där skulle vara någon med tanke på att vi inte kom iväg förrän vid 20-tiden och det är mitten på december. Där var inte bara en, utan två kurser igång. Fast vi hade lite tur, alla var på väg in för att ha sina teoridelar. Det betydde att vi hade hela planen på baksidan för oss själva. Kändes bra, Matte säger att jag har nog med att hålla reda på mig själv just nu. Hon påstår att jag är alldeles för lättdistraherad. Vet inte riktigt vad hon menar.

Vi började med att värma upp med vår stirra-på-matte-lek. Jag sitter framför henne och stirrar på henne, hon gör det där braiga klickljudet och jag får en godis. I vanliga fall kastar hon godiset så att jag kan hoppa efter det men det var så mörkt och lerigt att det inte gick så hon gömde godisarna i handen, öppnade den och så fick jag inte röra förrän hon sade att jag fick. Tyckte det blev en lite taskigare lek än den vi brukar göra.

Uppvärmda och klara, gick vi över till att träna det som Matte kallar för fritt följ. Det är så svårt! Jag tittar på Matte när hon säger fot och så går vi iväg. Jag vill titta på vart vi ska gå men Matte säger att jag ska titta på henne. Det är ursvårt att gå och titta på Matte och hålla sig perfekt vid hennes sida, utan att snava på mina egna tassar eller Mattes fötter. När man väl lyckas så läger Matte in svängar och då blir det ju helsvårt! Matte sade att jag var duktig och att jag jobbade på bra. Jag fick inte bara godis, hon plockade fram en grymt bra boll! Den var alldeles fluffig och luktade precis som kaninen jag brukar jaga i trädgården.

När jag började tröttna på att hålla reda på mina tassar, tog Matte fram en konstig pryl ur vår träningsväska. Hon sade att det var en träapport och att man skulle bära den i munnen. Jag blev väldigt konfunderad, bara bära den. När Matte höll fram den så nosade jag skeptiskt på den. Matte bara skrattade och sade att Grå hade gjort likadant när han skulle lära sig att hämta den och att apporteringsmomentet i lydnadsklass 1 inte verkade tilltala weimaraners.

Matte sade att hon visste en genväg och att vi skulle träna apporteringen från appellklass/lydnadsklass II istället. Jag var fortfarande skeptisk men satte mig intill Matte. Hon kastade iväg apporten men höll två varnande fingrar i min nacke. Inte sticka iväg med andra ord. När den hade landat en bit bort i gräset, sade hon "varsågod" och jag sprang bort till den och lyfte upp den. När jag gjorde det kom mitt magiska klick, övergav genast apporten och hämtade godis hos Matte. Hon gav mig godiset och sade att nästa gång skulle jag ta med mig apporten till henne.

Vi kastade iväg apporten flera gånger och den var jätterolig att hämta. Jag var så jättestolt, över att jag så snabbt hade klurat ut vad Matte ville, att jag tog några ärevarv med apporten i munnen. Matte bara skrattade åt mig och sade att det var dags för mig att pausa min hjärna innan den snurrade iväg med mig.

Efter att ha pausat på pausfilten en lång stund, tränade vi mer av det fria följet. Jag kämpade på men tröttnade, stack bort till vår träningsväska och rotade fram den där träapporten. Jag norpade åt mig den och sprang så många varv jag kunde och så fort jag bara kunde med den i munnen. Jag förstår inte varför var den Gamle säger att vår Matte är humorbefriad, hon skrattade massor.

Vi avslutade träningen med inkallningar och ingångsträning. Matte är lite kinkig. Jag får inte hoppa på henne och så måste jag sitta när hon lämnar mig och lägger jag mig ner så kommer hon tillbaka och sätter mig upp igen. Otroligt mycket att hålla reda på. Det var otroligt skönt att få rensa huvudet och rasta tassarna med att jaga bollar som avslutning. När vi var nöjda, cyklade Matte hem och jag joggade som alltid, bredvid cykeln.

Med träningsglada yl
Junioren