30 augusti 2013

It's so easy!

Träning ska vara kul! Det är därför rätt skönt att ha en Apa som trots sina fel och brister, är rätt bra på att tänka utanför den där träningsboxen som verkar ha en kinesisk mur runt omkring sig. Ni vet man viskar det hemliga ordet till vaktposten, traskar över vindbryggan och genom porten till den gröna mattan och sedan går man där och harvar med standardbelöning 1a-c tills man släpps ut igen. När man väl släpps ut är man så inspirerad att man vill dra något gammalt över sig och aldrig mer komma fram ur loppelådan...

Apan har ju ett antal lösa skruvar. Gröna mattan avskyr hon, påstår att det är så många måsten hit och dit. Hon gör heller aldrig som de som bestämmer på gröna mattan säger att man ska göra. Hon påstår att det är ett bra sätt att göra saker på om man inte vet vad man vill och aldrig har gjort tidigare. Säger att det fungerar dåligt i längden om man vet vart man ska och har kunskapen om vad som krävs.

Vi satt och filosoferade om det på fårskinnet och Apan resonerade som så att alla moment inom lydnaden är länkade till varandra och ökar på i sin svårighet när klasserna går uppåt. Däremot kan samma moment kräva olika infallsvinklar beroende på svårigheten och att man tjänar på att lägga krut på de vinklarna tidigt i träningen och därmed spara tid och energi i en lägre klass som egentligen kommer före. Låter det knäppt?
Apan jämförde det med att ta på sig skor. Det lättaste är att stampa ner aptassarna i ett par tofflor (lk1), lite krångligare att bemästra kardborreknäppning (lk2), svårt att få till en bra rosett på ett par skor (lk3), hopplöst komplicerat att snöra på sig ett par rejäla vandringskängor (lk-elit). Enligt Apans sätt att tänka är det bättre att lägga krutet på att snöra på sig kängorna än att bara lära sig ta på sig tofflorna.

Om vi ska ta fritt följ som exempel så är det till en börja med linförighet i lydnadsklass 1, dvs det finns ett koppel med, det är väldigt kort och innehåller förutom en tempoväxling inget mer än några vändningar. Kom ihåg, vi stampar i tofflorna på denna nivån. Ett hyfsat håll-ihop under detta momentet och domaren är mer än nöjd. Ska man sedan vidare uppåt så ska man börja lära sig att gå utan koppel och göra fler vändningar. Jämför man stampa i tofflorna med att snöra kängorna så är det sista, evighetslångt, har flera växlingar, massor med vändningar, förflyttningar och vändningar på stället. Kraven på position, engagemang och uthållighet är jättehöga.

Eftersom Apan har ambitioner på att vara på högsta nivån, så lägger hon redan nu in tänket kring svårigheterna från att snöra kängorna på nivån för att stampa i tofflorna. Junioren och hon har börjat arbeta med fria följet och det ser definitivt inte ut som det gör när de som bestämmer på gröna mattan, bestämmer. Inte så att Junioren ska gå evighetslånga fria följ. Snarare engagemang, position och grunderna till förflyttningar och vändningar. Apan är ute och går på stora fält med Junioren. Varje gång han sluter upp på hennes vänstra sida får han en belöning.

I början tog han belöningen och pilade vidare, nu har han börjat gå 5-10 steg vid hennes sida med kontakt, innan han drar vidare. Apan ställer inga krav på position, bara att han ska hålla sig vid hennes sida, hon säger heller inget, berömmer lite, ger godisen, går vidare. Det börjar redan efter någon vecka, bli allt svårare att få Junioren att dra vidare. Det är ju uppenbarligen hos Apan det händer!

I trädgården har hon lagt fokus på att träna ingång till utgångsposition. Hon kan ta enstaka kliv rakt fram eller åt sidan och Junioren verkar hänga med. Ibland tar hon ett halvt kliv bakåt och Junior har redan visat att han förstår att han ska backa men han får inte till det med sina långa ostyriga bakben. Apan berömmer och belönar. Just nu heter inte det de gör, fritt följ, linförighet och det har inget "fot" eller något annat, ett svagt "kom in" börjar dyka upp i ingångsträningen men det har ännu ingen betydelse.

De tränar helt enkelt på att lära sig snöra kängor för det ingår att stampa fötterna i kängorna, precis som när man stampar in dem i ett par tofflor. Det behöver inte heller vara så omständligt och komplicerat att göra det. Jag tittade på Junioren igår. Han har kopplat att han ska gå vid Apans sida och glo på henne och det är utan att sitta fast i ett snöre och ha en godis framför nosen och flytta ett steg i taget. Han har redan genom lite enkel ingångsträning, fattat var han ska befinna sig och att ju närmre han är ju bättre. Det han gör, har fortfarande inget namn, men det är i grunden till ett fritt följ och det har kostat Apan några godisbitar, lite motionerande på ett fält och massor av glada skratt för Junioren är ju av en sprallig sort med bambiben.

Jag tycker det ser bra ut från tränarbänken så jag låter dem hållas!
Med vänliga svansviftningar
Grå




Inga kommentarer: