Bojen

Det har hänt så mycket de sista veckorna och det mesta har varit superduperbra! Jag och Apan var på Clinic hos Tant. Jag vaktade bilen till Apan och hon satt och lärde sig en massa braiga saker från en landslagsapa som heter Maria Brandel. I två dagar var vi där och båda dagarna stannade vi på hemvägen och tränade och vi har nog aldrig haft så kul på våra träningspass. Clinicen var en del av en lydnadskurs för Tant och jag har bara en fråga: Varför har vi gått på en massa värdelösa lydnadskurser för domarapor och jag vet inte allt. Det är det här vi har behövt!

Jag tänker inte avslöja allt vi har tränat på men om vi säger såhär. Apan kommer inte undan, hon måste konfrontera alla svårigheter och hon måste utmana dem och jag ska hänga på och fixa det med. Sist vi var på kursen, fick jag göra apportering och inkallning alldeles intill publik och ni anar inte så svårt det är att inte kolla om det finns några balla apor i publiken men vi fick till det. Jag vet inte heller om Tant i smyg, bytte ut min Apa på kursen för min Apa är som ny och konstig, glad hela träningen och har liksom styr på läget. Ska nog kolla om min gamla Apa ligger och skrotar någonstans, nästa gång vi är hos Tant.

Sedan har det hänt en knäppso-grej som kunde ha varit ett smolk i agilitybägaren. Vi har nämligen hittat fantastiska lösningar där med och fått saker och fungera riktigt bra. I vart fall så var jag på stranden med Stridis och Apan och jag vet inte hur germanen tänkte när jag kom på Apans inkallning men han fick för sig att skyda Apan och tacklade mig i sidan. Tacklingen var väl en sak men han kunde ju ha fällt in tänderna....

Jag har nu fina märken efter Stridis hörntänder och Apan var lite orolig i början för det är på min braiga sida, dvs den man visar mot domaren när man harvar vänstervarv. Hon var lite orolig för att det skulle växa ut vit päls i ärrvävnaden men har blivit lugnad av Kennelmorrmorr och Doris matteapa. Moonans matteapa kom dessutom till undsättning för det största tandmärket ville inte läka bra men hon hade magisk salva och nu är det så fint så fint. Det enda vi inte har tränat under läketiden är agility, det får bli ordentliga ruvor innan vi kan vara med igen. Det går liksom inte så bra att göra agility när man har boj om halsen...

Liten snabb uppdatering det kommer mer och bilder när jag får Apan att lämna sitt projekt men det går trögt för det är så hemligt....

Med Vänliga Svansviftningar

Grå