När vi åkte tillbaka nu ikväll var där helt tomt, inte ens en endaste joggare fanns det att hitta. Matte lämnade mig själv en stund och lade ut spåret. Medan det låg till sig, tränade vi apportering och fritt följ. Matte tycker att jag ska apportera en dummy och vi tränade en hel del med den. "Klicka in värde" kallar Matte det när vi övar in nya föremål. Vet inte riktigt vad hon svamlar om. Man kan väl snabbast förklara det med att jag får klick och belöning för att jag engagerar mig i nya pryttlar som jag annars hade ignorerat.
När det var dags att spåra så letade jag noga reda på varenda köttbullsbit som låg i spåret. Passade på att slicka lite på några stora sniglar av modell Vinbergssnäcka medan jag spårade, vilket inte uppskattades av Matte. Jag hade så roligt med att leta upp köttbullsbitar att jag bara spårade på i hög fart och nästan missade hela högen i slutet. Den glufsade jag i mig i full fart och sedan stod jag där och kippade efter luft.
Matt kände över halsen och det var helt hårt precis vid svalget. Hon försökte få ner handen i min hals för att få bort det som var i vägen men då bet jag henne i handen och stökade. Hon tyckte att eftersom jag uppenbarligen fick ner lite syre så var det bättre att få hjälp men insåg att det inte gick att få ute i skogen. Nu gjorde hon något som jag inte trodde om min lilla apa. Hon slängde upp mig över axlarna och sprang i full fart mot bilen. Samtidigt försökte hon få tag i Husse på mobilen för att få hjälp.
När jag låg där som en annan trasa över Mattes axlar och skakade så lossnade det dumma som satt i vägen i halsen och jag klöktes massor så Matte satt ner mig och då kunde jag svälja undan, avslutade det hela med en jätterap och slickade mig om nosen. Matte klappade mig men bannade mig för att jag hade varit så klantig att jag hade fångat upp alla köttbullsbitarna utan att tugga och svälja undan dem. Hon påpekade att jag faktiskt inte har hamsterpåsar i mina kinder och inte kan samla på köttbullar på det viset. Hon har dessutom hotat med att nästa gång gör hon köttbullsbitarna mindre så att de är lättare att svälja - taskmört!
Jag hoppas att jag inte skrämde min apa alltför mycket. Det är kul att spåra köttbullar!
Med vänliga svansviftningar
Grå
2 kommentarer:
Fy va hemskt Grå! Vilken tur att det gick bra till slut. Du har en jättebra matte som gjorde det rätta :) Henne kan kan du vara trygg med! TA det lugnt nästa gång! :)
Ja det var lite läskigt att inte få luft. Du skulle se min Matte, hon är inte så snabb alltid men nu gick det undan kan du tro. Jag är ju inte precis någon liten och lätt Vavva, väger in på 36 kg just nu *vift*
Matte har lärt sig hur räddningsfolket bär sina hundar liggandes över axlarna och hon har burit mig så några gånger på skoj, bara för att testa. Nu bara slängde hon upp mig och sprang, det var väldigt skakigt och jag trodde inte att hon skulle orka. Hon påstår att adrenalinet gjorde henne extra stark och snabb.
Jag är trygg med mina apor, de skyddar mig och jag skyddar dem. Det är ett lagarbete.
Jag är inte helt glad men Matte har bestämt att det blir mindre och färre köttbullsbitar i spåret hädanefter.
Med vänliga svanviftningar
Grå
Skicka en kommentar