Träningsdagar

Jag vet inte var jag ska börja. De senaste två dagarna har det varit så mycket träning att jag inte vet vart jag ska börja. Jag tror vi börjar hemma hos Tant. Tant anordnade två dagars clinic för Fanny Gott och vi hade turen att halka med som deltagande ekipage, inte bara ena dagen utan båda! Detta fick Mattes prestationsångest att nå nya nivåer och vi som just nu har så mycket kommunikationsproblem. Det beror på mina tonårshormoner gör mig trulig och strulig och det i kombination med en Matte som inte har satt upp de få målsättningarna, blir frustrerad när tålamodet tryter och det inte fungerar.

Det blev ett nervlugnande pass uppe hos Tant. Både jag & Matte har hamnat i ett läge där vi bara tycker att lydnadsträningen är jobbig. Dessutom har vi ganska stora problem att få till saker som de ska göras, när vi deltar i träningsgrupp. Matte fick jobba massor på att hitta mina träningslägen och avgöra vad som var viktigt vid övningen jag skulle göra. Ex var det viktigt att jag satt i utgångsposition för att göra en övning eller gick det lika bra att jag stod upp. Matte fick även svara på kontrollfrågor, var det läge för mig att göra en apportering etc, hade jag fokusen?

Matte & Tant uppfann agilitylydnad för att vi ska komma över tröskeln och hitta den glädje vi har i agilityn, i lydnaden. Lättaste sättet att förklara det, är att vi gör om träningsmomenten (inte nödvändigtvis ett helt lydnadsmoment) till agilityhinder. Momenten ligger i en följd precis som hinder och utförs i följd med tempo. Det var jätteroligt. För första gången på länge var min tjatapa till Matte rolig när vi tränade lydnad, hon log till och med! Vår första agilitylydnadsbana bestod av "två tassar på target", "omvänd belöning", "sitta med apporten i munnen" och "inkallning". Det blev lite rörigt och hade inte Tant hållit reda på momenten så hade vi nog villat bort oss. Matte har funderingar kring koner och lappar för att hålla reda på det lite bättre på egen hand...

Matte fick även peppning av Tant om att våga tro på sin egen träningslinje. Det är bra, vi kan behöva det så Matte står på sig lite mer när alla bollivrarna kommer och tjatar om att vi ska träna med boll och strypkedjor. Tant håller med Matte om att det inte är lätt att veta vem man ska lyssna på. Nu har Matte uppgift att skriva ner vad hon vill ska göras och hur det ska göras och sedan hålla sig till det. Det är tur att jag har Tant som kallar tvåbeningar för apor och hjälper mig att få ordning på min Apa! *vift*

De andra träningarna får komma i egna inlägg, annars blir detta evighetslångt!

Med vänliga svansviftningar

Grå