Jag och apan skulle få hjälp med släpspår av Tjejens snälla Husse och Matte. Apan är ju fullständigt inkompetent så man får ju skaffa hjälp utifrån för att det ska bli ordning och reda. Till att börja med var apan i sedvanlig ordning sen - hon är nog kroniker, jag stod vi dörren och var redo i en halvtimme medan hon såsade runt. Hur svårt ska det vara att komma i apkläderna, ta mitt koppel och komma ut genom dörren?
Sedan fick man skämmas öronen av sig för apan har minsann inte tvättat weimobilen på evigheter! Dessutom fyller hon reservutrymmet i min bur med allehanda skräp, för att inte tala om att mitt fina transportmedel den senaste tiden har låtit sjuk - apan får inte godkänt!
Slutligen är apan återigen trasig! Hur min ena apa kan gå så mycket trasigt begriper jag inte, hon är som ett fågelägg, tål ingenting utan att det uppstår sprickor eller går trasigt. Nu är apan trasig i ryggen. Våra promenader går i slow-motion och gammelapan som har en Jack Russel fastknuten i sin rullator, varvar oss med lätthet - pinsamt! Det är heltråkigt med en trasig apa för då blir det väldigt lite gjort.
Men åter till min träning och dejt!
Vi åkte långt ut i skogen, enligt apan men hon är ju så förvirrad, tre buskar i en samling och hon verkar tro att vi har lämnat asfalten mil bakom oss. Hon påstår att hon har varit milikrigare, man kan ju undra hur hon klarade sig ute i skogen...
Nåja, snälla Farbror A lade ett spår till mig med en smaskig kanin *vift*
Eftersom föraren ska stå kvar och invänta att jag kommer tillbaka med kaninen så fick min apa vackert vänta och tanken var att jag skulle spåra och Tjejens Matte skulle se till att jag inte kom vilse genom att hålla i min spårlina. Nu var vi där igen med den dumma linan... Jag sabbade deras planer genom att sätta högsta hastighet så det var till att släpa på linan för inte en chans att jag lät tvåbeningarna hålla jämna steg *vift*
Sedan fick min apa stå där i skogen och känna sig övergiven medan jag letade upp kaninen i slutet av spåret. Eftersom Husse hade jobbat hela natten, hade vi inte hans fina kamera att tillgå och apan är ju kass och sedan blir väl resultatet där efter eftersom hon faktiskt gör det hon ska, fokuserar på vad jag har för mig...
Men hon behövde inte känna sig övergiven alltför länge för så fort jag hade hittat kaninen så började apan kalla in och det är ju klart att kaninen ska tillbaka till henne. Så jag skyndade på så gott det nu gick med kaninen i munnen och spårlina på släp. Matte ropade och lät så glad så jag antog att det var viktigt att man skyndar sig.
Det blev lite struligt på slutet för jag tyckte att har jag hämtat kaninen så får jag äta upp den! Det gick inte tvåbeningarna med på, jag ska tydligen sätta mig intill Matte och på hennes kommando lämna ifrån mig den - kass avslutning tycker jag! Vi ska träna avlämning med kanin säger apan. Jag fick försöka ett par gånger till och tyckte det var helroligt, sånär på att ge bort kaninen. När jag var klar, tog de ut min fina tjej och så visade hon hur det ska gå till. Matte är av åsikten att om jag skulle föra mig med ens hälften av Tjejens värdighet och lugn så skulle hon var överlycklig - jag fattar inte vad hon svamlar om. När Tjejen var klar kom hon bort och hälsade och då blev jag så glad att jag drog omkull min apa. Hon var trasig i ryggen innan och det blev ju inte precis bättre av att jag var sprallig och exalterad över allt skojigt som vi var med om...
Apan läker säkert, det brukar hon göra. det bästa är att vi ska träffa dem igen och träna mer. Tills dess misstänker jag att det blir en del apporteringsträning för min del *vift*
Med vänliga svansviftningar
Grå
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar