Jag skulle velat vara Phaspen!

Igår när jag och Matte var ute och gick nattrunda ville jag vara Phaspen för en kort stund! Jag fick vara lös, det får jag ganska ofta på nattrundorna för Matte. Hon säger att det är nästan inga hundar och tvåbeningar ute vid den tiden som jag kan ställa till förtret för. Vi gick våran sedvanliga runda runt kyrkan. I vanliga fall gör vi inte det när det är lönehelg för då är folk enligt Husse & Matte galna och många av galningarna passerar genom kyrkans park. Matte glömde bort att det var lönehelg och jag bryr mig inte så mycket om sådant där.

På vissa delar av rundan måste jag hålla mig intill Matte och på andra får jag springa iväg en bit och så kallar hon på mig så jag får komma bort till henne mellan varven. Hon påstår att det påminner min flimsiga hjärna om vad som gäller så att jag inte tar för många egna beslut... jaja Matte har sina idéer...

När vi rundat kyrkan släppte hon iväg mig och det var då jag fick syn på honom. Gömd i skuggorna stod en av Phaspens filurer. Han stod där helt stilla och hoppades på att ingen skulle se honom. Jag blev lite ställd för jag har ju ingen fin polishundsträning så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag var ju tvungen att varna Matte och hålla koll på filuren!

Jag gjorde som jag gör när jag hittar fåglar, jag stod blickstilla med en framtass lyft och huvudet sänkt och så var jag ju tvungen att varna Matte och tala om för filuren att han skulle passa sig! Jag reste lite ragg, lät svansen stå rakt ut och morrade lågt nerifrån magen. Tror ni Matte fattade? Tröga dumma tvåbening! Hon försökte kalla in för hon trodde jag hade en katt på kornet och de har jag gärna ihjäl i vanliga fall! Jag vägrade komma utan stod kvar och fixerade filuren.

Matte tjatade och tjatade och till slut gick jag bort till henne men höll koll på filuren. Hon släppte iväg mig igen och det var rätt kul för under tiden jag sprang bort till Matte så trodde filuren att han kunde smita iväg. Han var ganska berusad, släpade på en stolpe med en vägskylt på och var ungefär lika tyst som en älg som brakar genom skogen med en drevhund i hasorna. Nu fattade tom Matte vad som hände men då hade hon redan låtit mig sticka iväg igen så jag ställde mig en bit framför henne, fixerade filuren och morrade igen.

Tyckte att Matte skulle ringa polisen men hon sade att de antagligen hade fullt upp med dumma bråkiga tvåbeningar som supit bort förståndet och då hade vi dessutom tappat bort filuren i mörkret. Tyckte då att jag och Matte skulle ta den dumma filuren på egen hand och började smyga efter honom mycket långsamt som vi weimaraners gör när vi tar oss närmre viltet. Då kallade Matte in mig och sa att nu fick det vara nog.

Hon resonerade som så att vår hälsa var dyrbarare än kostnaden för kommunen att sätta upp en ny stolpe och en ny skylt och att fulla tvåbeningar som gör dumma saker lätt blir aggressiva när de blir påkomna. Hon frågade mig vad vi skulle göra om filuren blev sur och svingade skylten mot oss. Jag föreslog att vi skulle bitas lite som Phaspen gör men Matte suckade och sade att inte ens han biter tvåbeningar riskfritt och i mitt fall skulle det bara bli tråkiga konsekvenser.

Det blev till att traska hem och vara nöjd över att jag hade upptäckt filuren och skrämt bort honom så att han inte var dum mot min Matte.

Med vänliga svansviftningar
Grå