Sveriges Sydligaste Weimaraner

Avrapportering!

2012-01-23T12:02:00.000+01:00

Jag tänkta att eftersom den där grå och helt obegripliga saken och som tvåbeningarna refererar till som hund, är i onåd, är det väl upp till mig som husets enda vettiga invånare att avrapportera nattens verksamhet...

Kl 04:10 väcktes Husse av att den grå tingesten vandrade mellan kök och sovrum som en osalig ande. Jag hade för egen del redan meddelat vad jag tyckte om detta beteende och beordrat token till sin bädd men fått en ordervägran men hänvisning till högre grad pga ålder, slängd i nosen.

Husse tolkade den grå tingestens beteende som att den hade akutbehov i trädgården och släppte ut den. Den grå tingesten återkom skyndsamt och alla återgick till vila. Den grå tingesten upptog raskt sitt beteende och vankade fram och tillbaka. Husse sparkade med rätta liv i Matte som skulle lösa problemet. Hon släppte i sin tur ut den grå tingesten kl 04:20.

Kl 04:30 konstaterade Matte att den Grå tingesten ej hade kommit in och ej heller var kvar i trädgården. Husse informerades av Matte som genast gav sig ut för att leta medan jag och Husse insåg att för att två så förvirrade varelser skulle hitta varandra i mörkret, skulle det till ett större mirakel. Mycket riktigt kom Matte tillbaka tomhänt.

Elit som jag och Husse är, delades kvarteret upp i två sökrutor och medan Matte fick sektor B, begav jag och Husse oss i nordöstlig riktning för att sedan börja söka av vår ruta. Matte som vid det laget hade härsknat till ordentligt på den grå autonoma tönten, hade med risk för att väcka hela kvarteret, hämtat sina visselpipor och börjat ge inkallningssignal.

Den grå tingesten är ju inte känd för att lyda någon i någon större utsträckning som den avfälling han är, hade visst tröttnat på att vara ute och kommit bort till Matte. Jag och Husse meddelades via kommunikationslänk och sökarbetet avbröts. Väl hemma lät jag meddela mitt missnöje med den grå töntens beteende när jag och Husse ska upp tidigt och jobba. Fick något dravel om att han som adlig ättling inte behöver prata med lågättade grovarbetare som mig.

Kl 05 kunde lugnet slutligen infinna sig.

Vid tangenterna!

Stridstysken
K9-enheten

Tillägg - Har lagt ett tips till min arbetsgivare om att den grå tingesten mycket troligt tillhör det anarkistiska och autonoma blocket. Det bara måste vara så när man inte lyder och tycker att man kan göra som man vill!

Skogen rules!!!!

2012-01-22T21:22:00.000+01:00

Idag drog jag och Apan till skogs! Vi träffade Greyberry-flocken och tränade massor av kul saker!

Först körde vi viltspår. Jag och Apan har ju som ambition att jag ska bli Viltspårschampinjon nu i år och då får man ju träna den där ballasten som hänger i spårlinan och saboterar mitt braiga arbete. För jag menar Aporna är ju fullständigt värdelösa på att använda sina nosar till något mer sofistikerat än att lukta på saker och bestämma sig för om det luktar gått eller inte. Tragisk outvecklad ras...

Nu har ju några kloka apor kolliderat med sina huvuden och ihop och ändrat om reglerna för hur det går till när man gör sina viltspårsprov. Tidigare hade man en fast punkt som man gick fram till, doppade nosen i och började spåra ifrån. Nu har de där klumpiga huvud-krockar-aporna bestämt att man ska ha en upptagsruta på 25x25m och någonstans inne i den rutan, börjar spåret.

Vi provade en sådan upptagsruta idag och jag kan upplysa om att det inte alls var så svårt som Apan påstått att det var. Jag hittade mitt spår och var så mallig så, kanske, kanske och bara endast och föga troligt kanske, var jag lite väl kaxig och tappade bort mig lite och bara ytterst pytte pytte litet tappade bort mig i den första vinkeln...

När vi hade börjat om i det den där högst oväsentliga vinkeln, gick det nästan helt smärtfritt förutom när ankaret i spårlinan under en förvirrad minut, faktiskt inbillade sig att hon visste var spåret gick. Jag föreslog att hon kunde gå före och visa vägen om hon nu visste så bra. Men se det ville hon inte alls och efter det höll hon sig på sin plats där bak i spårlinan och lät mig göra mitt, fram till spårslutet och den smaskiga rådjursklöven som är min! Bara min!

Lite vila i bilen och sedan provade vi en helt ny sak - en sökruta! Inte en sådan där knasig sökruta som de germanska urtöntarna håller på med. I deras ligger det bara tråkiga saker som kapsyler, pinnar och annat trams. Dessutom måste man lägga sig ner och glo på de där tråk-pryttlarna när man hittar dem, tsss. I min ruta låg det en kanin, 1 duva och 2 päckel-skator. När man hittar dem, bär man in dem till Apan. Jag kunde inte låta bli att testa kvalitén på kaninen, de krasar så mysigt...

Både duvan och päckel-skatorna var nya bekantskaper. Duvor är det seriöst fel på! Vet ni så mycket päckliga fjädrar man får i munnen när man bär en sådan? Ser ut som om man har svalt en halv kudde och de kittlar läskigt i halsen. Päckel-skatorna smakar precis så päckligt som de luktar! Dum-skator! Man kan inte ha dem till något! De skrämmer bort snacksen (småfåglarna i trädgården) och skränar så att man inte kan sova i solen på gräsmattan och slutligen smakar de som tidigare nämnts, äckligt! Fast Apan insisterade så jag bar in skatorna till henne.

Sist på träningslistan stod det släpspår och jag vet att Apan nojjar om det där med att jag ska ut så långt i skogen på egen hand, hämta kaninen och lämna tillbaka den till Apan utan att provsmaka den. Jag visade henne att jag är grym på att hämta kaniner! Hade inte Apan varit så fumlig när hon skulle ta den så hade jag inte försökt hålla i den en stund till. Jag får träna henne på det där!

Slutligen fick jag busa lite med Doris! Jag gillar henne, fast det är lite svårt det där med tjejer och hur man ska röja med dem. Vissa röjer som jag och andra inte och jag har inte träffat Doris tillräckligt många gånger för att veta. När vi hade sprungit ut det sista sprallet ur tassarna, var det dags att åka hem. Apan visade att jag visst ska vara glad att jag har henne.

Vägen blev till is medan vi åkte hem och weimobilen hade svårt att hålla sig kvar uppe på vägen. Apan var iskall och höll weimobilen stadigt på vägen och vi kom hem helskinnade! Jag var tvungen att skryta lite för Stridstysken för det enda han hade fått göra var att släpa runt på Husseapan på hårda spår och sedan på en joggingrunda. Fast innan Stridis lackade ur av avundsjuka, serverade aporna middag och sedan däckade vi i matkoma, båda två. *vift*

Med lyckliga skogsbusiga svansviftningar
Grå

Vi har varit duktiga idag!

2012-01-11T18:01:00.000+01:00

För första gången på länge, har det varit solsken, två dagar på rad!

Igår resulterade det i att Apan städade undan julen och kastade ut julgranen. Efter det var vi ute i trädgården och jag utförde min egenpåtagna arbetsuppgift med att tugga alla grenar som Apan klipper ner, till småflis. Nu höll Apan mes på att bråka med en björnbärsbuske som håller på att ta över nedre delen av trädgården. Jag kan ha hört något om att jag skulle låta just de kvistarna vara och det borde ha varit en ledtråd att Apan hade värsta specialhandskarna som skulle skydda hennes tassar.

Något fastnade i halsen och jag gick omkring och harklade och hostade till den milda grad att Apan trodde att jag hade fått kennelhosta!!! Eftersom vi är noga med att inte ta sjukdomar med oss till agilityträningen, lämnade Apan återbud för vår del. Trist, vi ville verkligen träna. Ett par timmar senare så lyckades jag få upp de där dumma träflisorna och så blev jag påkommen med att ha tuggat på björnbärskvistarna...

Idag var det också soligt och både jag och Apan var egentligen mest redo för att spendera dagen i våra respektive bäddar. Apan påstod dock att solen krävde att vi åkte iväg och gjorde något - solen tssss! Är det möjligt att få solsting bara av att titta på solen genom fönstret? Apan fick mig dock att aktivera tassarna för hon kom in med 3 blodtärningar och en klöv - VILTSPÅR!!!

Apan styrde weimobilen till en braig skog som Husseapan och Stridis har hittat och så knatade hon iväg. Hon kom tillbaka till bilen vid ett tillfälle och hämtade fler spårsnitslar och jag började undra hur långt spår hon egentligen tänkte lägga ut. Det visade sig att hon hade lagt två spår. Ett apspår och ett viltspår.

Apspåret hade hon lagt i motvind och det var fort av vinklar hit och dit och över en bäck gick det minsann också. Jag stoppade ner nosen och höll den i spåret. Jag såg minsann de där hornen i pannan på Apan. Hon får dem när hon tycker att hon har skapat något klurigt och försöker lura mig. Inte en enda av hennes finter gick jag på! Hittade dessutom ett litet berg av mini-frolics i slutet av spåret och försåg mig.

Viltspåret var fult av klurigheter det med. Apan lurade mig nästan med en återgång, bloduppehåll och knasiga vinklar, gick jag däremot inte på! Hittade den smaskiga klöven i slutet och var så nöjd så! Återgången var inte så konstig att jag nästan drattade dit på. För det första har vi uteslutande gjort personspår sedan mitt anlagsprov i somras och där finns återgångarna inte med. För det andra var den inte rak som de brukar vara eftersom Apan hade åkt kana på baken nerför en slänt när hon skulle lägga ut det...

Trodde vi skulle åka hem sedan men inte. Vi åkte till centrum och gjorde sådan där tråkig passivitetsträning. Jag bet mig själv i tungan och satt still så att vi skulle få tråkigheterna överstökade så fort som möjligt. När vi hade suttit på parkbänken och stirrat fläck, alldeles för länge, hände det äntligen kul saker. Vi körde fritt följ mitt på det lilla torget. Jättesvårt att komma ihåg att glo på Apan istället för att titta på allt spännande som händer runt omkring en. Jag lyckades alldeles utmärkt!

Nu väntar jag nöjt på min middag, jag är definitivt värd den.
Med vänliga svansviftningar

Grå

Agility, lydnad & stormar

2012-01-05T22:15:00.000+01:00

Phu! Ligger och pustar i bean-bag bädden! Apan och jag har haft ett tokroligt träningspass i köket men man blir snurrig i bollen för när klickern kommer fram är det dags att aktivera hjärncellerna och avaktivera tassmyrorna!

Vi har gått tillbaka till att träna kryp, egentligen inget moment som vi behöver just nu men jag måste fokusera på vad apan vill, kontrollera min kropp och jobba lugnt annars blir det liksom inte bra. Jag lyckades krypa över nästan hela köksmattan och Apan kunde gå nästan upprätt så vi är en bra bit på väg.

Vi körde stegförflyttningar med fokus på att backa av precis samma anledning som krypträningen och helomvändningar och platsliggning med nosen i backen. Klurigt som bara den att få tassmyrorna att uppföra sig men jag lyckades grymt bra!

Vi tränade targetöverföring också men jag undrar hur trög Apan tror att jag är! Till slut tröttnade jag på att hon tog bort och lade tillbaka targeten som om jag inte fattade någonting så jag plockade resolut uopp targeten och gav den till henne och så visade jag att jag visst kunde sätta mig på samma punkt som den hade legat på - alldeles på egen hand!

Fast jag hade tjuvtränat lite tidigare på dagen. Husseapan och Stridis var hemma hela dagen och kände att de behövde träna och jag fick hänga med. Stridis körde spår och vindmarkeringar. När de var klara körde jag och Husseapan lydnad! Vi tränade fritt följ, inkallningar och apporteringen från lydnadsklass 2.

I tisdags var vi på agilityträning. Vi var inte så många för det var den där dumma Emil som härjade, lät som om hela ridhuset skulle rasa ihop när som. Agilitybanan gick väl sådär men Apan säger att det var en av de bättre träningarna eftersom jag låg eller satt tyst när jag väntade på min tur

Klurig bana var det allt och jag och Apan tragglade oss igenom den och Apan höll sitt nyårslöfte. Istället för att bli sådär läskig när tassmyrorna och nosen tog över så kallade hon bara in och så fick jag börja om. Vi hade störtkul och Apan sade att jag har aldrig varit så snabb i slalomet som jag var då.

Igår jobbade aporna och Stridstysken. Jag vaktade huset och innan Apan körde till sitt jobb, gick vi långpromenad på stranden. Jag har fortfarande svårt att låta bli de smaskiga tångruskorna men jag slipper ha den dumma gallerkorgen på nosen så länge jag släpper dem så fort Apan säger till. Den där Emil härjade fortfarande så mina öron höll på att blåsa av.

Med vänliga svansviftningar

Grå

Året har startat!

2012-01-03T12:59:00.001+01:00

Nyårsafton var helsoft! Aporna firade tidigt för Apan skulle jobba hela natten och Husseapan var hemma med oss. Våra grannar sköt sådana därade fyrverkerier. Jag tyckte det var drygt att inte vara ute och titta på dem för de är så fina. Husseapan bestämde dock att eftersom han var ensam med oss två så var det bättre att vi var inne hela högen.

Apan jobbade på kvällen på årets första dag också! Naturligtvis sov hon mest den dagen, men vi tog en lång härlig promenad på stranden när hon väl masade sig upp ur sängen. Vi jagade ninjabollar och varandra, hur roligt som helst och väldigt skönt.

Igår kom året igång på allvar men också med världens bästa start. Knådnings-Apan kom! Stridstysken som i vanliga fall brukar nöja sig med att skälla på Apor som kommer på besök och sedan ignorera dem, var så lycklig över att se henne och fjäskade så hon knappt kom in genom dörren. Öronen fällda och valpglafs, jag och Apan stod bara och gapade. Man måste nämligen tänka på att slår man upp orden "reserverad hund" så är där en bild på Stridis som exempel.

Förra gången Knådnings-Apan var här, vilket var eviiiiigheter sedan, fick jag vänta och Stridis fick vara först. Det tänkte jag ändra på denna gången! Så fort massagebänken var uppställd, slängde jag mig upp på den. Stina som knåndnings-Apan egentligen heter, har magiska tassar. De hittar alla de där ömma små punkterna och mjukar upp dem. Stina undrade vad jag hade sysslat med för hon hittade en hel drös konstigheter uppe i min nacke och hon burkar annars referera till mig som världens mest avslappnade hund. Skönt var det i alla fall och jag gjorde Snork-ljud och viftade på svansen för att visa det.

Stridis som tidigare har har tyckt att det är lite jobbigt med främmande apor som är närgångna, var inte svårflörtad heller. Sedan så har han ju en charmningsteknik a la bulldozer och fattar ju inte att den inte går hem. Han ska liksom tramsa, pussas och gnaga i folk och tycker att han är så charmig så. Husseapan bara suckade men till slut så kom han till ro där på bänken och med tanke på att han låg stilla på båda sidorna och bara njöt så var Stinas magiska tassar i fullt arbete.

Härlig start på det nya året! Ikväll har jag och Apan agilityträning. Även om det inte är så prioriterat med agilityn i år så kommer vi träna kvar med vårt träningsgäng. Dels för att inte tappa allt som vi har jobbat så hårt för att få till och dels för att det är en härlig variation till vår andra träning.

Med vänliga svansviftningar

Grå

2012 - nu siktar vi framåt!

2012-01-02T20:50:00.000+01:00

Jag och Apan har suttit och tittat på bilder och lite filmer från 2011 och dragit oss till minnes allt som har hänt under året. Det har ju varit lite av en berg och dalbana. Apan tittade och så sade hon, "Vet du vad Grå, vi tar med oss de där stolta tillfällena, drar lärdom av katastroferna och så går vi framåt!"

Jag frågade Apan vilka som var de stoltaste tillfällena 2011...

På reservplats kom att vi var med i det som blev det vinnande laget i agilityfyrkanten.

Foto: JC

På fjärde plats kom när vi knep en placering i en officiell agilityklass.

På tredje plats kom enligt Apan när vi knep BIRet uppe på My Dog.

Foto: Mimmi Erixon

På andra plats kommer enligt Apan det godkända anlagsprovet i viltspår i sommarhettan uppe i Hällefors.

På första och oinskränkt första plats, kom vår start i Eftersöksgrenarna. Apan var megastolt när jag kom in med kaninen men hon säger att mitt arbete inne i vassen, när jag letade efter min mås, fortfarande ger henne rysningar och tårar av stolthet. Apan säger att jag aldrig har varit så grym som jag var då!

Foto: Katarina Persson

Så var blir då målen för 2012?

Apan och jag har skapat en måltårta med fem bitar, bitarna är lite olika stora:

Största biten: Apan och jag har bestämt att vi ska fortsätta jobba på att bli ett team och att vi ska sluta kriga på träningarna och fokusera på att ha roligt. Innebär det att vi får skynda långsamt så är det så det blir. Roligt = bra team = bra träning = kvalité = bra prestationer.

Foto: Björn Carlaby

Näst största biten: Vi har också bestämt oss för att ha fokus på lydnadsträningen. Vi har diskuterat och kommit fram till att bra team = bra lydnadsträning = bättre fokus på allt annat vi gör = möjlighet att starta på fält. I tävlingslydnaden är målet att vi ska vara uppflyttade till lydnadsklass 2. Ni ser, skynda långsamt!

Foto: Björn Carlaby

Nästa bit i 2012 måltårta, är att diska av det där Viltspårschampionatet. Vi har ju redan klarat av det svåraste så nu ska vi träna och städa av de tre öppna proven så vi kan ansöka om titeln. Hade varit lite kul att vara Svensk Viltspårs Champinjon!

Näst sista biten är Eftersöksgrenarna. Vi kommer åter att starta! Det var grymt roligt och vi har ju faktiskt lite poäng att hämta in. 8-5 var poängen i vår första start, det måste vi bara fixa till! Det är rolig träning som jag och Apan tycker att vi börjar få kläm på och medan Apans målsättning är att hon ska slippa simma klädsim så är min målsättning att hon ska bada minst 5 gånger!

Foto: Katarina Persson

Sista och minsta tårtbiten i måltårtan för 2012 är att vi ska starta på fältprov. Vi har valt att bara ha som mål att starta. Både jag och Apan har dålig koll så vi lämnar alla andra tankar kring det därhän. Startar vi och klarar oss igenom så är vi mer än nöjda.

Foto: JC

2012 - målen är satta, motivationen är hög så nu kör vi!

Foto:JC

Med 2012-laddade svansviftningar
Grå

Jul, jul, strålande jul..

2011-12-27T02:14:00.001+01:00

Eller tja, enligt aporna är jag Grinchen. Jag tycker det är en ovanligt oförskämd anklagelse och kommer härmed lägga fram mitt försvar!

För det första! Valnötter är grymt goda och ingen annan har tagit och knäckt minsta lilla nöt ur nötskålen. Jag såg bara till att förbruka några nötter, man ska inte låta saker gå till spillo. Sedan att Apan fick dammsuga gör nog inte så mycket.

För det andra, Apan slog in alla julklappar i hundra knyck och jag hann inte kontrollera att hon hade köpt rätt bädd från mig till Stridstysken och då var jag bara tvungen att öppna paketet lite grand och kontrollera det.

För det tredje så var de där dekorationskottarna som förra ägarna till lyan lämnade kvar, fruktansvärt fula och dammiga. Aporna ska inte ens försöka påstå att de ville ha kvar det. Dessutom visade inte Apan mig att hon hade lagat det inre inslagspappret på Stridstyskens paket innan hon slog in det igen. Alltså blev jag tvungen att kontrollera det igen och hon ska vara tacksam att jag bara öppnade ett litet hörn på paketet. Jag förstår inte varför Husseapan slet fram dammsugaren, skickade mig till bädden och blängde svart.

För det fjärde! Om vi är på besök hemma hos tvåbeningsmorfar och de ställer ner en skål vatten, bara enstaka meter ifrån där de har ställt stora silvriga fat med julmat så utgår jag ifrån att den maten är min. Det var inte förrän jag hade ätit all rostbiffen, hälften av julskinkan och hälften av saltrullen och såg att det var dekorerat med äcklig melon som jag insåg att det kanske inte var min mat ändå.... Jag åt faktiskt inte upp resten så jag fattar inte vad de gnäller över, det fanns ju massor kvar!

För det femte det är min plikt att försöka vittja tvåbeningsfarmor på så mycket smaskigt som det bara går!

Jag kan inte för min ädla svans begripa varför de kallar mig Grinchen och anklagar mig för att sabotera julen när Stridstysken för jämnan kraschar in i granen! Det kan man kalla Grinchmanér!

Med julglada hälsningar
Grå

Julafton!!!

2011-12-24T18:31:00.001+01:00

Jag och Stridis har fått ett bakslag i vår plan att fånga den rödklädda fetto-apan. Aporna har lastat oss och dragit till tvåbeningsfarmor! Hoppas att fetto-apan hittar hit!

Tills dess - god jul från vår flock!!!

Santa Claus is comin'

2011-12-13T17:23:00.001+01:00

Jupp, den röda fetto-apan är på ingång och jag och Stridstysken har bestämt oss att lägga meningsskiljaktigheter åt sida och samarbeta! Vi ska ha tag i den där rödklädde och så ska vi muddra honom på bra och goda saker. Han ska inte ha en chans att smita undan som han har gjort tidigare år och lämna utdelningen av godsaker till apornas godtycke.

Jag och Stridis har knyckt Apans julgransbelysning och så har vi gjort ett H för hållplats uppe på taket. Vi är lite oroliga för att den där sotar-apan som kommer nästa vecka ska skvallra men Stridis har sagt att om min charmoffensiv inte får honom att hålla tyst så ska han se till att han inte skvallrar på ett mer otrevligt sätt...

Vi har satt upp lockbete i form av sådana därade strumpor som aporna har på sina tassar. Stridis frågade apan lite försynt (för att vara Stridis var det försynt) hur man kunde få snask av den rödklädde och hon svarat att dels skulle man vara snäll och sedan kunde man hänga strumpor på spisgallret. Vi hängde upp två strumpor var. Aporna lever i villfarelsen att alla i flocken har fått varsin men det låter vi dem tro.

Sista steget i vår mästerliga plan är att vi håller vakt vid öppna spisen! Här kommer ingen rödklädd fettoapa förbi och HOHOHOar inte! Vi kommer hålla vakt från och med nu och fram till den där julaftonen som alla apor stressar som galningar mot.

Med vaksamma svansviftningar
Grå

Trainingdays

2011-12-13T16:51:00.002+01:00

Jag måste träna, träna på att tycka det är roligt att göra som Apan säger. Apan och jag var för att visa vad vi går för och komma med i en träningsgrupp. Problemet var att något som inte skulle följa med den dagen, följde med... mina tassmyror!

Vi behöver inte gå in på detaljer för inget är klart men vi skulle få en villkorad rekommendation om att få vara med. Villkoret är att ledarskapet blir bättre dvs att Apan bestämmer och jag gör som Apan säger och inte gör som hon säger när jag känner för det.

Först var jag lite anti idén men så kom jag på att om jag gör som Apan vill och säger, då är alla fel som händer HENNES!!! Superbraigt! Inget mer klagande på weimaranern! Nu funderar jag bara över hur pass lätt eller olätt jag ska ställa in mig i ledet...

Med vänliga svansviftningar

Grå

Bad & Great!

2011-12-04T17:26:00.001+01:00

Vi börjar med det dåliga, jag är fortfarande inte helt förlåten av Apan. Hon och Husseapan har pyntat för advent och det närmar sig den tiden på året då den där feta apan i röda kläder, kommer med braiga och mystiska paket som man får riva upp och njuta av dess goda innehåll. Jag svansade som vanligt efter Apan och höll koll på vad hon sysslade med och frågade henne lite i förbigående vad hon trodde att jag skulle få av fetto-apan. Apan tittade snabbt på mig och svarade, munkorg, stackel och elhalsband... - OHY!!!

Tyckte det var väldigt elakt sagt av henne för jag har faktiskt ansträngt mig och försökt hålla de där sabla tassmyrorna i schack och göra som Apan vill. Speciellt nu när hon har skaffat häftiga ninjabollar! Då tycker jag att det är elakt att säga att jag ska ha munkorg när jag är på stranden. Jag kan faktiskt inte rå för att tången som havet skickar in, är så otroligt god. Synd bara att min mage inte tycker lika mycket om den som mina smaklökar. Det är faktiskt inte mitt fel att magen inte tycker om den och att jag måste väcka aporna i arla morgonstund för att gå ut och kräkas!

Nåvars, idag har vi varit och träffat några apor och deras hundar som vi hoppas att vi får träna ihop med till våren. De samlades på lydnadstävlingarna på Veberöds BK. Det stod socialiseringsträning på träningsschemat och jag tänkte att det skulle vara en baggis för en så social grabb som mig. Nu visade det sig att apornas idé av socialisering, är att man sitter eller ligger still på samma ställe och bara glor! Sedan när blev det socialt?!? Jag försökte roa mig med att nynna och ni som har hängt med i bloggen vet ju vad Apan tycker om det - inte.

Efter att ha socialiserat både länge och väl, drog jag, Apan, Clara och hennes husseapa till en annan brukshundsklubb och tränade. Eller träna och träna, jag har ju det som Apan kallar för aktiv träningsvila just nu. Det innebär att vi fokuserar på kontakt, glädje och belöning. Det blir mycket arbete med grunder och mycket bus men inget petigt momentpillande. Clara har förresten också fått en ninjaboll och hon är helt tokig i den!

Jag fick träna linförighet och skulle glo på Apan hela tiden, men vem orkar glo på hennes fula nuna i en halv evighet? Dessutom så såg det ut som om min träningsväska hade detonerat och spridit sig över halva träningsplanen. Apan påstod att det skulle vara störningsträning. Arma varelse vad trög hon är! Trodde att hon hade fattat sedan länge att det bara är saker som rör sig eller för ljud som jag tycker är distraherande,

Efter linförigheten fick jag vila medan Apan hjälpte Clara och hennes husseapa med kommendering. När de var klara var det min tur igen och då fick jag köra en kedja på tre moment.Apan var på mig hela tiden och eftersom hon ständigt påminde mig om vad vi sysslade med så kunde jag i min tur påminna mina dumma tassmyror om att de skulle hålla sig i schack..

Vi fick till en bra glädjefylld kedja med bra kontakt och mycket fart som belönades med godis och ninjaboll. Jättekul och Apan var väldigt glad och busade med mig!!!

Efter det skulle Clara och hennes husseapa åka hem. Apan och jag hade två övningar kvar på dagens träningsschema och beslutade oss för att jobba med slalomingångar och de där konstiga grejen med att man ska runda en pinne. Precis när vi vara färdiga och jag fick världens bästa belöning - springa lös och lukta på saker, så kom Claras husseapa tillbaka för han hade glömt sin kamera intill Apans väska.

Nu ligger jag trött och nöjd i bean-bagen och väntar på min middag. Är så glad att jag och Apan hade en bra och jättepositiv träning!!!

Med glada träningssvansviftningar
Grå

Stormy waters & Ninjas!

2011-12-02T00:16:00.001+01:00

Jag vet inte varför aporna traggar om den där Berit som om det var en jättegrej. Jag och Stridstysken hade det helball ute i blåsten! Vi var nere tillsammans med Husseapan på stranden och röjde järnet! Körde tafatt och snodde varandras pinnar. Den där tyska urfånen morrar ju mest så nu vågar jag minsann sno tillbaka pinnar som jag tycker att jag behöver bättre.

När Apan kom hem så var vi på stranden igen för hon ville minsann också röja i blåsten. När vi kom ner upptäckte vi en jätteknasig sak. Vindarna och strömmarna i havet, mixtrade med allt vattnet så vi kunde med torra tassar där det i vanliga fall är så djupt att vi hundar måste simma och Apan har vatten till midjan. Helskumt men bra! Finns smaskig tång när vattnet försvinner på det viset.

Det var helball att röja på det viset och för första gången på en hel vecka, skrattade Apan i mitt sällskap!
Hon var ju dessutom på valputställning när Berit härjade och vet ni - hon köpte NINJABOLLAR I MASSOR!!! Eller ja det heter egentligen inte ninjabollar, tror någon konstig apa har döpt dem till Gladiator-bollar men håll med om att ninjor är så grymt mycket häftigare än gladiatorer!

Det var egentligen Husseapan som köpte två till Stridis för ett tag sedan men urdingon sänkte en någonstans i tångsörjan som hade drivit in från havet för att aldrig mer hittas. Sedan fanns det bara en kvar och den var ju urdingon tvungen att tugga itu, lagom till att jag kom på att det var den första boll jag hade hittat som jag gillade riktigt mycket. Vi har sedan dess efterlyst Ninjabollar i varenda butik som säljer hundpryttlar, utan framgång.

Vi hade nästan gett upp hoppet och egentligen var det en snarlik boll som fångade Apans intresse där på valputställningen. Hon gick till försäljningsmontern för att titta på den och när hon rotade i lådan hittade hon en hel skatt bestående av Ninjabollar!!!

Apan säger att hon har köpt en hel drös och vi gav faktiskt en av de heliga bollarna till Stridstönten för att han och Husseapan hade visat oss vilken rolig boll det är. Tror bestämt att Ninjabollarna är smittsamma för Claras husseapa köpte en gul till henne. Bollen som Stridis fick är snyggt statligt blå så att de där andra urdingona som han hänger på jobbet med, inte får för sig att mobba honom. Min är snyggast för den är en såndär snygg mellannyans av rött och rosa - rosa rules!!!

Med glada, Ninjabollsjagande svansviftningar
Grå

Lydnadstävling á la FUBAR

2011-11-30T22:04:00.001+01:00

Jag har gjort bort mig kungligt. Vi pratar helkungligt, så illa att Apan sade att antingen skärpte jag till mig eller så kan jag leta upp en ny flock. Efter det vägrade hon att prata med mig på en hel vecka. Jag fick urtråkiga koppelpromenader och min mat men var i övrigt hänvisad till min bädd. Jag förstod hur ledsen jag hade gjort Apan när hon valde att mysa med Stridstysken och hela tiden såg hon ledsen ut för att inte tala om om alla tårar som föll när vi var klara på tävlingen och körde hem.

Apan och jag skulle tävla i Lydnadsklass 1 och vi har tränat i evigheter. Husseapan gick morgonpromenad och jag fick springa av mig tassmyror på stranden. Vi var på plats på tävlingsplatsen i god tid och Apan hann rasta av mig. Sedan var det lottning och vi drog som alltid när vi är med om lottning, startnummer 1.

Platsliggningen var skitläskig och så fort alla aporna hade lämnat oss och ställt upp långt där borta på sin linje så drog jag över till Apan och satte mig hos henne. Apan kokte efter platsliggningen men sansade sig snabbt. Det skulle göras två platsliggningar till för det var så många startande i klassen så vi värmde upp och hade bra samarbete och jag gjorde allt Apan ville.

Sedan var det vår tur att gå in. Mina myrtassar tog över helt, jag kunde inte sitta still när domaren kom fram för att titta på tänder men han gav mig en 9a eftersom jag var tillgänglig. Efter det genomförde vi det som Apan beskrev som ett fritt följ med en odresserad åsna i kopplet. Vi fick en 6a.

Nästa moment var läggande under gång och Apan fick säga till mig två gånger innan tassmyrorna lyssnade och när hon sedan var på väg tillbaka så bestämde sig tassmyrorna för att köra rejvparty och jag drog iväg i full fart och var tvungen att kissa på en grästuva innan jag fick styr på dem och kunde gå tillbaka. Trodde Apan skulle vara rasande men hon var cool.

Nästa moment var inkallning och där fick jag en 9. En poängs avdrag för att jag försökte lätta upp Apans humör genom att slam-dunka in i henne när jag kom fram och skulle göra min ingång. Ställande under gång följde och där stannade jag faktiskt på första kommandot men så rejvade de där sabla tassmyrorna igång igen. Ny runda ut i perforin och kissa på en grästuva.

Nu var Apan rosenrasande. Hon visade det inte men jag kände och luktade det. Jag gjorde allt jag kunde för att göra en grymt bra apportering. Ett halvt poängs avdrag för att jag nosade lite på apporten precis när Apan höll fram den. Efter det satt jag lugnt och väntade på kommandot och höll fint i apporten utan att tugga och släppte den fint på kommando.

Sedan var det vårat paradmoment - hoppet. Vi har alltid levererat 10-mässiga hopp, får jag avdrag så får jag på den avslutande ingången. Jag satt fint och väntade på kommandot, hoppadet och fick den mest underbara tikdoft i nosen. Rakt nedanför hindret var det en helt oemotståndlig tikfläck och jag glömde vad jag höll på med och bara nosade. Jag nollade hoppet!!!

Apan tuggade fradga mentalt och det blev inte ett dugg bättre när vi fick en nolla på helheten. Hon fick dessutom en avhyvling av domarapan som var av åsikten att sådana som jag och Apan, hade inte ute på tävlingsbanorna att göra. Jag är dock jätteimponerad av Apan, för hon log, tog domaren i hand och lämnade banan. Säga vad man vill om Apan men hon uppför sig proffsigt hela vägen av banan.

Apan har sedan några dagar tillbaka, börjat prata med mig men hon är bestämd och tillåter inget tramsande. Hon säger att om jag är intresserad av att behålla min manlighet så är det bäst att jag ser till att snäppa upp för just nu, hänger den mer än löst. Jag trodde att jag hade lyckats reta upp min Apa tidigare och sedan stryka henne medhårs. Jag insåg inte att genom att skämma ut oss på tävlingsbanan så gjorde jag henne så besviken att det inte går att stryka ner den där raggen. Jag är så toast!

Med skamsna svansviftningar
Grå

Bootcamps-helg!

2011-11-13T21:59:00.001+01:00

Jag vet inte vad ont jag har gjort! Jag förstår inte varför vi måste åka halvvägs genom landet för att sedan på milikrigarmark, jagas livet ur!

Vi har varit och hälsat på den andra halvan av flocken uppe på skolan för svanspiloter och germanska urfånar. Urfåniga är just vad de är, sitter och skäller som tokar i sina bilar bara man närmar sig parkeringen med minsta morrhår. Inte slutar de heller! Stridstysken påstod att det finns den tysta varianten också men vi tror det när vi ser det!

Denna gången for vi inte runt i löpspår som tokar i vart fall. Fast det berodde nog på att Apan var krasslig innan vi åkte upp. Alldeles febrig och skakig var hon på nätterna. Jag låg i hennes knäveck och höll koll på henne. Hon var alldeles jättevarm och mådde pyton. Apor är så klena, tål inte att springa när de har varit så febriga, kan tydligen få problem med sina hjärtan om det vill sig illa.

Att inte kunna springa, hindrade ju inte dem från att försöka jaga livet ur oss fyrbenta! Jag fick ett långt spår som var av samma typ som de däringa urfånarna tränar. Jag fick nosa på en dörr som det hade varit filur vid och så fick vi jaga efter filuren. Fast istället för att filuren hade tappat tjuvade saker i spåret så hade han tappat min töntiga spårpinnar. De tycker jag gott att filuren hade kunnat behålla för de är uuuurrrtråkiga! Sedan visade det sig att filuren var Husseapan. Trodde han skulle jaga filurer och inte filura - something is rotten in the state of K9-units!

Apan visade sig också vara av filuriga talanger. Stridstysken visade hur det går till att jaga filurer som springer sin väg och där låg inga töntiga spårpinnar i hans spår inte!!! Apan hittade han minsann också i flygande fläng. Inga filurer som kommer undan oss två inte!!!

Efter en tur till några affärer som Apan ville titta i, fortsatte plågerierna. Apan fick vara en elak filur och Stridstysken fick bita i henne. Han var jätteduktig och bet jättebra enligt Apan. Jag fick prova bita i skyddsarmen, blä för den! Det var en sådan där dum svenskarm som de där överpretantiösa urtöntarna gillar, ungefär lika kul att bita i som en djupfrusen kanin och då gillar jag att bita i de mjukare skyddsarmarna!

Jag fick köra ett lydnadspass med Rutan, ställande och läggande under gång samt inkallning och tramsigt traskande i snöre. Husseapan kommenderade linförigheten och samtidigt sköt milikrigarna på något i närheten och jag fick traska mellan koner och runt Stridis och hela tiden höll jag positionen och glodde på Apan - jag regerar!!! Husseapan sade att våra ställanden var OK och eftersom Apan vidhöll Tants belöningsrestriktioner för slarv så var det bara att lägga sig ner och ligga kvar i det äckligt blöta gräset.

Idag blev det mer spårarbete i bästa filurstil och idag var det extra klurigt. Jag fick spåra inne på den stora fästningen! Massor med skiftande underlag, massor av apor som klampar runt i spåret och massor med vindar som snurrar runt bland husen och stökar med spårbilden. Jag har aldrig kört den typen av spår tidigare så det var lite avigt och klurigt. Turligt nog hade filuren som återigen var Husseapan, undrar om hans chefer känner till dethär, tappat korvbitar istället för töntiga spårpinnar i spåret. Det bästa var att han hade tappat en hel hög korvbitar och fjädrar i slutet av spåret. Fast det visade sig att han inte hade tappat fjädrarna...

Stridstysken fick ett snarlikt spår och hittade sin äckliga brandslang i slutet. Jag fattar inte hur man kan bli så lycklig och stolt över en slemmig brandslang. Under min värdighet att bli så exalterad över något så tråkigt. Vi drog vidare till skogen för en långpromenad, helt lösa och fria att sträcka ut! Apan trädde på mig Stridis GPS-halsband. Hon påstår att Stridis, till skillnad från mig, håller sig i närheten, gjorde halsbandet mer nytta på mig. Förstår inte varför aporna surar när man gör små egna undersökningar i skogen på 250m håll...

Naturligtvis var det inte slut på träningen. När man började bli sådär lagom härligt trött i kroppen, var det dags att spåra igen!!! Nu var det mer som det brukar, ute i skogen och Husseapan lade ett grymt roligt spår upp och ner för kullar och stora stenar. Jag gillar den typen av spår starkt så jag satte högsta fart och det hade gått betydligt fortare om man inte hade det där tjocka, snavande, mänskliga ankaret hängandes i spårlinan! Inte en enda töntig pinne hittade jag, däremot en hög korv i slutet av spåret!!!

Stridstysken fick öva vindmarkeringar och han var riktigt duktig! När vi var klara med det, insåg äntligen aporna att de inte lyckades jaga livet ur oss, gav upp och så var det dags att åka tillbaka, äta, packa in allt i weimobilen och styra söderöver. Om en vecka kommer Stridis hem med Husseapan! Fram tills dess ska jag slappa och återhämta.

Med trötta svansviftningar
Grå

Tant regerar

2011-11-10T21:22:00.001+01:00

Idag var det dags! Jag och Apan drog upp till världens bästa Tant, hon är grym, hon lagar Apan åt mig så att vi fungerar som ett team. Att träna för Tant är som att någon häller mentalt klister över mig och Apan och så blir vi sådär superbraiga!

Idag var en bra träningsdag. Apan och jag gjorde gemensamt en lista på vad vi ville träna på. Vi körde i god tid, hann rasta på vägen och gå en lång promenad när vi kom fram och dessutom hann vi värma upp ordentligt innan det var vår tur.

Vi började med "Rutan" och Tant säger att jag har fattat momentet men att jag och Apan ska överträna targeten så att det bästa med rutan är att rusa in i den i full fart och trampa på targeten. När det sitter som berget, ska vi köra targetöverföring och det tycker jag är rätt simpelt. Det är bara att trampa på samma punkt som targeten låg på innan den togs bort så får man klick och godis. Så enkelt att en valp fixar det!
Jag gillar "Rutan" man får springa till den *vift*

Efter det tog vi tag i läggande och ställande under gång, det är två moment som har, för att uttrycka det milt, ballat ur pga att vi har tränat det i skenande hastigheter i grupp för domarapan. Apan såg till att vi kom igång med läggandet innan det blev för blött och kallt i gräset i det tidiga höstmörkret. Tant visade upp en ovanligt bestämd och smågrinig sida. Gjorde jag inte exakt som Apan sade åt mig, fick jag ingen godis. Tant har sagt till Apan att hon inte får belöna om jag inte gör hela momentet rätt för hon säger att jag kan och gör 10-mässiga lägganden när jag gör det jag ska - tycker att Tant är lite smågrinig.

Ställandet var skojigt för Apan fick gå runt mig och kors och tvärs, ställa upp sig på fel sida av mig och jag skulle ändå stå still. Apan fick bannor för att hon är för snabb med att stoppa ner sina tassar i godisfickan och då distraherar hon mig. Nu har vi fått förhållningsregler för hur det ska delas ut godis. Undrar vem som har retat upp Tant för hon brukar vara otroligt frikostig med belöningsgodis och då får jag allt säga, i egenskap av godismottagare att hon idag var ovanligt snål.

När vi ändå var i ställandets del av världen så ville Apan ha Tants input på hur man bäst tränar in inkallning med ställande. Vi fick nämligen prova en metod för domarapan som resulterade att jag och Apan bara tittade på varandra och unisont skakade på våra huvuden. Jag och Apan vill inte uppmuntra till dumheter så vi tänker inte ens redogöra för galenskapen. Apan berättade för Tant och hennes ansiktsuttryck var obetalbart. Vi fick i vart fall träna på ett bra, stabilt och trevligt Tant-sätt. Jag fick sitta i utgångsposition och fick en skål bakom mig med godis i. Apan fick traska ut och göra inkallning och halvvägs ropade hon varsegod och då var det bara att göra en helomvändning och dra till skålen och kalasa. Så småningom när vi har stärkt det så det sitter så att Apan kan skicka mig bakåt varsom längs linjen, kommer vi peta in ställandet.

Fjärrdirigeringen har vi börjat peta med eller fjärr och fjärr. Jag står framför Apan och gör som hon viftar åt mig att göra. Fast när hon har backat så har jag traskat efter. Vi fick goda råd av Tant på ämnet eftersom jag kan de olika momenten på olika avstånd. Tant tyckte det var en god idé att hålla fast vid avstånden och träna varje del av de tre olika positionerna på de avstånden jag kunde dem. Tants filosofi var att kan jag ligga på 10 m så när jag är säker på ställandet så kan Apan backa ut direkt eftersom jag är van att göra saker på det avståndet.

Vi avslutade träningen med att tighta till vårat fria följ och titta lite på backande. Backningar var nämligen något som domarapan glatt slängde in för ett par träningar sedan men som Apan säger att de ska vi göra rätt från början så att vi inte får en massa onödiga felbeteenden. Tant tyckte vi hade en bra grund så vi ska jobba vidare som vi har börjat. Tur att Apan inte har huvudet till att bara förvara mössan på och inser när det är dags att dra i nödbromsen.

Grymt bra träning och som vanligt böjer vi våra huvuden i tacksamhet för Tants tålamod och positiva träningsmetoder.

Med vänliga svansviftningar
Grå

Regnbågsbron!

2011-11-07T22:21:00.002+01:00

Idag förlorade Sveriges polishundar en kollega.

Idag fick en trotjänare slutligen vila sina trötta tassar.

Hail Arek! En av polisens många hjältar!

Grå som sorgeylar mot månen ikväll

PS. Bilden har vi lånat från Polishunden Areks fanclub. Ds

Fågel fenix

2011-11-07T21:55:00.000+01:00

Apan säger att vi är ett fågel Fenix-ekipage. Hon säger att vi stiger ur askan, flyger, börjar brinna, blir aska och sedan börjar om på nytt. Hon är lite blödig, sentimental och allmänt knas min Apa.

I förrgår hade vi en katastrofträning ihop med Clara och hennes husseapa. Kattastrof var namnet sa Grå, Kattastrof var det, sade Apan. Hon fräste i vart fall som en ilsken katta, mest hela tiden. Hur ska man kunna gå tramsigt traskande när hon ser ut som en konstig Frankenstein-Apan i kroppen och inte gör som vanligt?

Till slut var jag så trött på henne att jag gick undan. Jag körde lite tramsigt traskande ihop med Claras husseapa istället. Det var mycket roligare, fast han använder inte alla kommandon som Apan gör och så sheltieklappar han. Apan skrattade när hon tittade på oss och då var jag tvungen att dra bort till henne för att sedan dra bort till Claras husseapa och göra mer tramsigt traskande.

Idag steg vi dock upp ur gårdagens krasch, brand och aska. Idag var det agilityträning. Jag och Apan var Team Grå idag. Vi värmde upp ordentligt och medan vi väntade på vår tur, tränade vi tramsigt traskande och nu är det inte jag som behöver träna utan den sabla Apan ska lära sig att inte tjattra så förbaskat när man traskar. Vi var grymma redan på uppvärmningen och jag var så laddad att Apan nu har skrivit upp startträning på våran to do-lista....

Men så vecklade Team Grå ut vingarna och steg till väders och vi satte hela banan. Det verkar positivt med att träna Apan i att hålla klaffen. Ni anar inte hur mycket lättare det är att reda ut ett slalom när Apan säger till i god tid och sedan håller klaffen och bara joggar med lite lätt. Vippen var vi också tokgrymma på!

Lite för fort på bommen på sista raksträckan men idag regerade vi! Idag var vi Team Grå!

Med vänliga svansviftningar
Grå

Ps Lägger in bilder imorgon. Måste väcka Apan och gå nattrunda. Hon somnar snart borta på soffan Ds

I think we did it!

2011-10-25T22:15:00.002+02:00

Lydnadsträning för domarapan ikväll. Apan hade lovat dyrt och heligt att hon skulle vara hemma i tid från jobbet så vi inte skulle stressa. Jag stod vid dörren och väntade och väntade och klockan kom allt närmre träning men ingen Apa. 5 minuter innan träningen skulle börja, hörde jag weimobilen komma susandes. God tid my ass!

Egentligen var jag sur på att Apan var sen och tänkte först inte göra något tramsigt traskande i grupp. Fast jag kom på andra tankar när jag hamnade intill en snygg mastiffbrud. Hon var väldigt trevlig och jag bestämde mig för att en så trevlig brud måste man ju visa sig lite på styvan linan för.

Körde massiv kontaktattack på Apan och hon bara muttrade att jag ska gå för mig själv och sluta försöka hoppa ner i hennes belöningsficka - surapa! Men så fick vi koncentrera oss båda två för domarapan är en slug en. Han slänger in läggande under gång, inkallning och ställande under gång och eftersom vi gör det i grupp så gäller det att var beredd.

Han tilldelade mig 8or och 9or för mina ställanden, jag fick en 9a för läggandet och en 10 för inkallningen och innan vi han reagera så hade vi en platsliggning. Jag tror jag gjorde rätt för jag låg kvar trots att andra hundar sprang upp och jag låg kvar när domaraporna kommederade aporna att gå runt hela platsliggningslinjen och det var 20m till mig och Apan när hon stod stilla. Jag fick typ halva korvpåsen och Apan strålade av lycka när hon kom tillbaka in till mig *vift*

Bilden är tagen av Claras husseapa när vi tränade för tant tidigare i höstas.

Jag tror vi börjar få till det. Jag tror vi börjar få ihop alla dessa knasiga moment!

Med coola platsliggningssvansviftningar

Grå

Flygturer & tjuvar

2011-10-24T22:34:00.002+02:00

Jag och Apan har haft årets bästa agilityträning ikväll!
Den höll till en början på att inte bli av. Vi hade tjyvar i min träningsväska!!!
Det var den där Tollarbruden som försåg sig medan aporna byggde bana och det är ju inte lite glupsk den den där bruttan är! Hon hade satt i sig hela min korvpåse som hade 5 skivade korvar i sig, en halv minifrolicspåse och Apans chokladkaka. Inget bordsskick hade hon heller för hon hade strimlat påsarna till flis som blåste runt över halva planen. Må hon bli bred över rumpan och fastna i en tunnel!!! Jag är en gentleman mot tjejer men man tar inte mitt belöningsgodis utan att fråga som en annan tjuv-skata.

Mest imponerad blev jag av Apan, jag trodde att hon skulle bränna varenda säkring och jag har liksom inte hunnit köpa några nya sedan sist så det var lite väl hög riskfaktor på henne en stund. Hon tog fram sin mobil och skickade nödflagg till Husseapan. Världens bästa Husseapa och Stridstysken tog Flockmobilen och gjorde en utryckning med korvpaket så jag skulle ha belöningsgodis. När Apan väl hade korven så var det fritt fram att träna och som vi tränade!!!

Jag flög över allt som kom i min väg, satsade järnet på att vara snabb och samtidigt lyssna på Apan. Det blev väl inte helt rätt och det där slalomet blir klurigt när man ska vara supermegasnabb. Jag körde på massor och hade jätteroligt, Apan var inte ett dugg sämre. Hon pinnade på i bästa hypersnigelfart och pekade i god tid och var bara jätteglad!!!

Efter paus och andra gången vi skulle springa, gick det nog lite för fort. Vi satsade på att ta bommen i högsta weimaranerfart, det är betydligt snabbare än sådan där töntig warpspeed som aporna svamlar om. Problemet var väl bara att jag upptäckte att Apan hade en bit korv i handen och sträckte mig efter den samtidigt som jag sprang över bommen. Vet inte riktigt hur det gick till men rent plötsligt flög jag en bit, kraschade in i Apans axel och landade på marken.

Jag tog det inte så hårt men Apan tappade bort banan inne i det där patetiska försöket till en hjärna. Vi körde på ett par gånger till. Jag hade fortfarande lika roligt men Apan var lite skakad. Hon säger att hon vet vad som kan hända. Hon borde slappna av och tänka på att inget hände och köra vidare. Men trots det så var detta - ÅRETS BÄSTA AGILITYTRÄNING!

Med vänliga och agilitysnabba svansviftningar
Grå

Mysiga aptassar!

2011-10-21T23:54:00.001+02:00

Jag är så upprymd!
Imorgon kommer apan som knådar!
Hon var här förra lördagen och hon ska komma och knåda mig en gång i veckan i totalt 5 veckor!!!

Hon har en jättebra bänk med sig. Man får sitta eller ligga på den och så knådar hon ens muskler så de blir som mjukglass efteråt. Man bara smälter. Apan var väldigt nervös förra gången för hon tycker jag blir stimmig när det händer nya saker så hon var inte säker på att det skulle gå att knåda.

Apan är en klentrogen varelse. Klart man ligger still och bara njuter när någon knådar så skönt. Massageapan hittade spänningar i min nacke och i mina bakben. Det var hur skönt som helst att ligga där på bänken och jag tyckte det var över alldeles för snabbt.

Stridstysken utnyttjade situationen och såg till att bli knådad han med. Jag vet inte vem som var mest skeptisk till det hela. Stridis som morrade som han alltid gör, Husseapan som såg ut som om projektet var dömt eller Massageapan som trots lugn utstrålning såg ut som om hon trodde att Stridis skulle ta en tugga av henne.

Den där tyska urtönten ska alltid göra sig så himla speciell så han vägrade att ligga och satt med huvudet på Husseapans axel. Till slut fattade även Stridstönten hur skönt det är med knådning. Fast han inte låg ner, såg det ut som om han njöt när Massageapans magiska fingrar löste upp knutar i hans nacke.

Jag var helt sprallig dagarna efter massagen. Det är som att bli valp på nytt när hela kroppen är sådär mjuk och mysig. Stridis var också glad och sprallig efter att muskelknutorna var upplösta. Aporna bara tittade på oss och skakade på sina huvuden. Men vi var mest glada och körde världens bästa ta fatt-race i trädgården.

Med mjukknådade svansviftningar

Grå

Rain!

2011-10-11T12:57:00.004+02:00

Igår styrde vi kosan norröver till Tant. Regnet öste och Tant erbjöd oss att komma senare och till ett ridhus men det gick inte pga Apans jobb. Bara att bita ihop.

Igår var en sådan där dag då vi inte låg i synk. Väldigt lite fungerade och träningsplaneringen vi hade med oss, sade att vi skulle jobba med att kedja ihop moment till en fungerande tävlingskedja. Regnet öste och vi blev mer och mer frustrerade för att i inte fick ihop det.

Man skulle kunna tro att Apan skulle gå i taket över att se träningen för Tant rinna henne ur händerna i fart högre än det ösande regnet men hon sade att det var bra. Bra att Tant får se hur det ser ut när vi inte fungerar som ett team, bra att hon får se hur svårt vi har att få att komma ihop och bli sådär grymma som vi kan vara. Tant hade nämligen massa kloka apord och råd.

Det som började dåligt och urartade till katastrof i tusen bitar, lagade tant ihop till ett team och vi avslutade med en jättebra kedja och ännu bättre linförighet. Vi var åter sådär grymma som vi är när vi är bäst! Tant hade varit sådär magisk igen!

Som extra bevis på hur bäst Tant är, fick jag låna Ruffes täcke. Apan hade nämligen glömt mitt hemma och jag var blötare än om jag hade apporterat en fågel ur en sjö. Tack snälla Tant!

Med vänliga svansviftningar

Grå

Agilityfyrkant

2011-10-09T11:58:00.009+02:00

Jag och Apan har haft en grymt bra vecka. Vi har haft jätteroliga träningspass med massor av glädje och energi. Vi får ihop allt riktigt riktigt bra nu. Apan säger att vi börjar knyta ihop säcken. Jag ha letat efter den där säcken, för jag tänkte att braiga säckar brukar det finnas godis i men inte har jag hittat den inte.

Den enda säck jag hittade är vår träningsryggsäck och jag vet att det finns godis i den men Apan är elak och stänger den noga. Hon säger att min snokiga nos inte har i den att göra! Vilken skymf! Sedan när blev min ädla nos en orm? Dessutom är det mina saker i ryggsäcken! Mina apporter, mina belöningssaker, mitt träningsgodis och min träningsjournal! Alltså kan jag rota i den bäst jag vill!!!!

Idag var det Agilityfyrkanten på vår hemmaklubb. Det är en tävling mellan fyra klubbar som träffas två gånger om året och gör upp om vem som är bäst. Fråga mig inte hur Apan fick oss insyltatde i det där. Hon är värdelös på att säga nej och när hon blev tillfrågad om hon kunde vara med i agilitysektorn så var det kört. Hon skulle "bara" fixa priser. Gissa vem som sprang runt som en yr höna och fixelidonade med tre tusen saker hela dagen...

I och med att hon var fixelidonare så fick hon rusa till bilen och hämta mig och så fick vi värma upp supersnabbt. Det brukar sluta i katastrof för vår del och Apan sade att hon hade Tants & Husseapans röster ringandes inne i skallen om hur jag måste vara väl uppvärmd och i arbetsläge när vi gick in till startlinjen.

Banan var enkel och jag flög fram och kom väl lite för fort för jag missade att fullfölja första svängen och passade på att nosa lite snabbt. Apan kallade och jag kom på att det faktiskt gällde att ha ett "lag" som hade fullföljt. Bäst att lägga in en högre växel så jag satsade i full fart mot närmsta hinder. Turligt nog var den trögtänkta kartläsaren, ovanligt klarsynt. Hon kom farande som om hon hade en hel flock ilskna vildsvin i hasorna.

När hon blockerade hindret, insåg jag att hade jag hoppat så hade vi varit diskade. Apan ropade att jag skulle upp på bommen. Eftersom jag nu kom ur fel vinkel, fanns det inte en chans att jag skulle klara kontaktfältet men vad är 5 fel om man kommer runt. Gällde att tänka på att det här hängde på fler än bara vi, vräkte mig upp och kom över.

Banan svängde med hjälp av en tunnel och sedan var det A-hinder, s-tunnel och slalom efter det. Jag och Apan var i bra synk och jag kom i full fart mot slalomet, klarade ingången men hade sådan fart att jag inte hann in genom andra porten. Apan ropade att jag skulle komma tillbaka och bromsa hjärnan. Den korta sekunden gav mig chans att få ihop tassarna och så gjorde vi en perfekt och mycket snabb slalom.

Efter det var det en mjuk böj och hindreraksträcka in i mål. Apan hakar man av vid sådana tillfällen. Så länge man hör henne (vilket är mer eller mindre omöjligt att inte göra) så är det bra att ta hindren så länge hon ropar fram. Vi var jättenöjda med vårt lopp och gissa hur förvånad Apan blev när resultatet sammanställdes, vårt resultat ingick i lagets och vårt lag vann!!!

Vinnande lag blev Jag, Murphan, Murphans side-kick Jackson och Allan. Tre Griffoner och en weimaraner är nog inte ett agilitylag som man ser varje dag. Tyvärr hade Jackson & Murphy åkt hem med sin husseapa så det blev bara lagbild på våra Apor.Vi ska fixa en lagbild med oss hundar senare.

Fast innan aporna ställde undan pokalerna så såg Apan till att det togs bilder med mig och pokalerna. Den största är vandringspokalen, mellanpokalen är den som för alltid kommer stå i klubbhusets prisskåp och den lilla står nu på hedersplats framför mina utställningspokaler. Apan är av åsikten att pokaler och rosetter som man bärgar hem och som det ligger mycket träning och slit bakom, är värdefullast, oavsett storlek.

Med stolta svansviftningar

Grå

Häftig helg!

2011-10-08T21:57:00.008+02:00

Förra fredagen vaktade jag Weimobilen till Apan och när hon slutade, var jag helt säker på att vi skulle åka hem. Det gjorde vi inte! Apan körde oss hela vägen upp till Svanspilotskolan!!! Där väntade Husseapan och Stridstysken!!!

Vi käkade och installerade oss för natten. När jag hamnar på helt nya stälen, ser jag alltid tid att hålla vakt. Husseapan vart något härsken och påstod att mitt vaktande, drog igång Stridstyskens vaktande. Vad bra! Då kan man äntligen ha pälsbollen till något!

På morgonen såg jag och Stridis till att få upp de där sjusovarna så vi kunde ta en morgonpromenad. Det var jättedimmigt ute och jag såg två mystiska filurer som lurade på oss dolda av buskar och dimma!!! Jag slog larm direkt, morrade, skällde och raggade ordentligt så de där filurerna skulle hålla sig på plats. Apan sade att jag fick allt förklara vad jag sysslade med. Trögavarelsen såg inte de skumma filurerna där de lurade i buskarna. Jag blev tvungen att visa var de var någonstans. Hela tiden höll jag de där räliga sakerna i schack med rejäla skall så de inte skulle försöka något. Stridstysken supportade och höll koll så att inget kom från sidorna.

Det kan bara vara apor som tycker det är en bra ide att sätta ut konstiga plåtapor i skogen!! Men jag talade allt om för de där dumma plåtaporna vad som gällde!

Efter frukostvila, blev det joggingtur! Apan säger att det är en av de vackraste anlagda rundor hon någonsin har sprungit. Vi tog en liten vätskepaus halvvägs. Urraggsockan var ju bara tvungen att hoppa i plurret.

Apan sade att jag gott också kunde ta mig ett bad och lät mig apportera en pinne. Sedan var klump-Apan igång, på slutspurten hade hon inte koll på tassarna och trampade fel. En halvstukad aptass!

Trodde därmed att vi skulle ha en soft spahelg men icke!!! Aporna lade massor av spår till bara mig! De innehöll massor av apporter, var långa och hade massor av vinklar åt alla hål och kanter! Ena spåret hade Apan passerat korsande vägar och underlaget varierade konstant, blev helt torr i nosen men som tur var så var en av markeringarna en hög mini-frolics och med dem nersvalda så fick jag ork att avsluta det. Naturligtvis trampade Klump-Apan snett på den halvstukade tassen!

Det fanns hur mycket skog och mark som helst att spåra i och Apan suckade att det var lyx. Vi har långt att åka om vi vill spårträna på bra marker i vanliga fall.

På kvällen var vi hembjudna till Killen med Mallarna och hans flock! Jag fick vakta weimobilen för det är oartigt att gå in i en annan lya hur som helst. Stridstysken vaktade den statliga bilen så alla var nöjda!. Vi tackar för gästfriheten och ett hett tips är att inte hälla i Apan så mycket fjantvatten!

Dagen därpå såg jag och Stridstysken till att jaga upp de där två slöhäckarna igen. Rastning, frukost och vila och så bar det ut i löpspåret igen. Apan linkade rätt bra till en början, hennes tass var rätt svullen men hon gav sig inte. Vissa ser det som tapperhet, jag ser det mer som att "ont krut förgås inte så lätt"! *vift*

Hoppades på spår dag två också men vi åkte på utflykt och tittade på saker.

Slutligen var vi i skogen, lösa i flera timmar!!!!

Apan gick mest och spanade rakt ner i marken och letade efter kantareller och lingon. Hon är inte jättebra på det där men med hjälp av Husseapan så fick de hopp en stor burk med svamp och en del lingon.

Sedan var tyvärr vår tid på Svanspilotskolan tyvärr slut och vi styrde weimobilen söderut.

Med vänliga svansviftnigar

Grå

STOPPA PRESSARNA!!!!

2011-10-08T19:12:00.008+02:00

Jag vet att jag är lite sent ute, det tog lite tid att räkna ut vad Apan hade för lösenord till sin Facebook och hur ska jag då hålla koll på vad hon sysslar med och vad som händer?!

I vilket fall som helst - Jag har blivit morbror till 7st urfina weimaranervalpar!!!

Det är min ursnygga syrra Matilda som har skaffat smått.

Matilda och jag träffades på My Dog senast. Vi fick tävla mot varandra om vem av oss som var finast. Apan är helt ding för hon håller på Matilda för Apan tycker att hon är så söt. Så gick det ju som det gick.... Have some faith in your own - Monkey!!!

Jag är grymt stolt över att ha blivit morbror. Det enda gisslet är ju att mina skyddslingar bor i Finland. Hur sjutton ska man lära dem öppna dörrar och sno godis ur vad aporna tror är världens bästa godisgömma, när de bor i ett annat land? Får nog slänga iväg ett mail och kolla så att syrran lär sina små vad som är viktigt!

Med stolta morbrorliga svansviftningar

Grå

I've got my happy feet (tail)!

2011-09-28T20:41:00.003+02:00

I söndags hoppade Stridis in i sin statligt ägda bil...

Jag såg till att han var ordentligt inlåst. Jag menar vi vill ju inte riskera att han kommer bort på vägen till svanspilotskolan!

Sedan drog Stridis och Husseapan iväg och kvar hemma blev jag och Apan. När vi är själva hemma på det viset, måste jag ju vara på dagis. Jag har verkligen inte gillat dagis. Till slut var jag så less på dagis att tom svansen slokade konstant. Dagisaporna tröttnade på att jag bara tjatade om att jag saknade min Apa. Till och med den tröga varelsen insåg att det inte fungerade i längden eftersom jag bara ropade efter henne och var helt slut när jag kom hem...

Jag slipper dagis nu!!! Jag får hänga med och vakta weimobilen åt Apan på jobbet. Hon rastar mig på sin lunchrast och ibland får hon håltimmar och då tränar vi lite på en bra gräsplätt som vi har hittat. Jag har fått tillbaka min glada svans och den har alldeles rätt stolt hållning igen!

Denna veckan har vi varit jätteduktiga! Vi hade årets bästa agilityträning i måndags. Vi har gått över till träningsgruppen istället för tävlingsgruppen och det lite softare klimatet gör oss gott. Nu kan vi fokusera på att ha roligt istället för att stressa mot tävling.

Igår körde vi ett kort lydnadspass som gick kanon och idag var vi på kursinskrivning för domarapan som vi tränade för i våras. Det blir lite fortsättning för oss och domarapan skröt för de nya i gruppen att jag minsann hade vunnit förra kursavslutningstävlingen! Jag sträckte lite på mig där jag satt intill Apan!

Apan var jättenöjd och sade att jag uppförde mig exemplariskt hela tiden idag. Jag gjorde så bra jag bara kunde på gruppträningen och det var först på slutet när jag tyckte det började bli tjatigt att gå fot i grupp och på linje, fram och tillbaka, sjuttioelva gånger som jag slarvade med positionen. Vi fick massor av domarapan som säger att Apan är flitig och jag är duktig.

Nu ska jag vila, det har jag förtjänat!

Med vänliga svansviftningar
Grå

Today is a good day

2011-09-23T20:33:00.017+02:00

Apan måste ha slagit huvudet eller något medan hon sov. Hon studsade upp ur bädden och hade bestämt att vi skulle ut och springa! Jag och Stridstysken bara tittade på varandra och skakade på våra huvuden. Träna!? Innan frukost?!

Ännu mer oroliga för Apans mentala hälsa, blev vi när hon faktiskt kom i träningskläderna och snörade på sig löpardojorna. Jag tänkte att vi nog fick ta det lugnt med Apan, hon kan ju knappt hålla sig på fötterna när det är ljust och hon är klarvaken. Nu var hon nyvaken och det var gryningsljus. Stridis är ju som han är som han är så han bara stukade till nackraggen och sade att om Apan ville springa så var det springa hon skulle få göra.

Vi drog iväg med med betoning på drog. Jag hade min snygga gula Hurttasele och koppel fäst i Apans baggenbälte. Stridstysken har ett supermegakoppel som Husseapan köpte när de var på svanspilotutbildning - blir inga oxöron på många månader om man köper ett sådant men bra är det! Apan hade hans koppel i handen så att vi inte skulle trassla ihop oss. Väl nere på stranden, fick vi springa lösa hela vägen bort till piren som var vändpunkten.

Jag jagade morgontrötta fiskmåsar och Stridis hittade någon konstig plasthylla som han sprang omkring med. Ni vet de där urgemanerna är knepiga, de bara måste ha en grunka att röja med. Noll initiativförmåga att bara nosa runt och njuta av omgivningarna. Framme vid piren vände vi och då såg vi att det började dyka upp andra apor med hundar.

Apan kopplade upp oss och fäste båda kopplen i bälten. Gissa om hon fick ångra det. Vi satte av och fick nästan Apan att flyga där bakom oss. Jag försökte bara dra henne framåt men Stridis är en knäppis och fick för sig att vi skulle bada och satte kurs mot havet. Ni skulle hört Apans svada men hon får skylla sig själv. Det var hon som sade att hon behövde gå ner i vikt! Vi hörsammar bara hennes önska och hjälper till med det *vift*

När Apan kom hem var jag säker på att hon skulle krascha på soffan. Hon gör det ganska ofta nu när hon sitter i skolbänken hela dagarna på sitt nya jobb. Jag blev jätteförvånad när hon preppade belöningsgodis och samlade ihop träningsväskan! Det blev ett bra pass i trädgården.

Vi tränade ingångar, rutan med target, helomvändningar i fria följet, pinnleken som världsmästarlydnadsapan visade oss samt targetöverföring. Apan var riktigt duktig. Hon var noga med att variera belöningarna och vi lyckades tom med lite lekbelöningar i kaninskinnet! Vi hade jätteroligt och Apan var jättepositiv tom när det blev sådär tokigt. Jag är lite förvirrad just nu så ibland när jag ska in i rutan, tror jag det är ett konskick och ställer mig vid en av hörnkonorna - hoppsan!

När vi var klara med träningen, gick vi en lång kvällspromenad. Apan tycker att man gott kan träna saker då med så vi jobbade vidare på vårt framförgående. Nu har vi kommit till rak utgång till full koppellängd och ca 4m förflyttning på spikrak linje innan det svajar. Jag fattar inte poängen med det momentet alls.

Jag frågade Apan men hon skakade bara på huvudet och sade att det är ett moment skapat av urgermanska apägare för urgermanerna. Det räckte som förklaring för min del. Klart att de där knasiga urgemanerna ska ha knäppa och helt obegripliga moment som ingen normal hund med lite värdighet skulle komma på! Nåja, Apan säger att nu när vi börjar få spårarbetet att fungera riktigt bra så måste vi fixa framförgåendet också. Hon säger att gör vi det riktigt bra så är appellklassen snabbt överstökad och vi kommer upp i lägre klass där det är roligare moment och längre spår *vift*

Nu ska jag väcka Apan för jag ser ingen poäng med att hon halvsover på soffan. Bättre att hon går och lägger sig. Vi har planerat att köra lite agility imorgon bitti.

Med vänliga svansviftningar

Grå

Sensommarkollo!!!

2011-09-22T14:46:00.005+02:00

Jag, Stridis och Husseapan, är hos tvåbeningsfarmor. Det är som ett lyxkollo, för tvåbeningsfarmor är en snäll apa som sticker till en godbitar och kliar en på alla de där bästa ställena!

Nu är ju Husseapan med så det blev inte sådär soft som det brukar. Han släpade oss till ett stort fält och lade spår. Med andra ord har jag och Husseapan, gjort vårt första spår ihop!

Fast idag har vi softat i solen, även om att softa inte är Stridstyskens starka sida. Jag försöker lära honom.

Med vänliga svansviftningar
Grå

Träning för en Världsmästar-Lydnadsapa!

2011-09-18T18:18:00.013+02:00

Jag har haft ganska tråkigt sedan Apan började på sitt nya jobb. Hon är helt slut när hon kommer hem. Hon säger att hennes hjärna stuvas full av en massa nya regler om hur apor får lov att uppföra sig och vad som händer när de inte gör det. Hon säger att hon blir helt trött av det. Vilken klenis hon är!

Blev lite förvånad när hon kom hem i fredags och nästan susade iväg snabbare än hon hade kommit hem. Hon skulle åka och lyssna på en apa som tävlar lydnad i Lydnadslandslaget. Nu får visserligen inte jag ihop hur man ena dagen är helt slut och andra dagen kommer hem efter att ha lyssnat en hel dag på aptjatter och sedan åker iväg för att lyssna på ännu mer.

Morgonen därpå studsade hon upp megatidigt och släpade ut mig på morgonpromenad. Nu var det inte bara hon som skulle lyssna, nu skulle vi upp och träna för den därade världsmästarapan.

Jag var liksom lite inställd på att strejka de där tråkiga lydnadsmomenten för jag tycker att vi har tjatat dem till leda. Gissa om jag blev förvånad när vi inte skulle träna några moment alls!

Eller jo, jag tror att det egentligen var grunderna till moment, eller delar av, eller jag är inte riktigt säker. Helt klart var att träningen har aldrig varit så rolig. Det var klickerträning!! Aporna fick inte göra något, de fick bara stå rakt upp och ned i utgångsposition och så fick vi hundar gissa och göra det vi trodde att de ville att vi skulle göra. Jag fick beröm av världsmästarapan och hon levererade bra råd och sanningar till Apan.

Vi lyckades riktigt bra och på slutet fick aporna jobba två och två med hur man skulle träna in olika saker och det var lite tävling de olika grupperna emellan. Jag vann en av dem!!! *vift* Övningen var ett förberedande till ställande och jag satte direkt vad aporna ville att jag skulle göra. Apan gav mig kattmatsbelöning!

Det var en jätterolig dag och jag var supertrött när jag åkte hem och det var Apan också. Vi somnade tidigt och inspirerade av helgen, går vi en rolig vinter till mötes!!!

Med vänliga svansviftningar

Grå

Alive!!!

2011-09-15T18:05:00.003+02:00

Vi lever!!!!

Problemet är som vanligt aporna! Husseapan och Stridstysken har suttit i skolbänken, varför deras statliga arbetsgivare spiller pengar på Stridstysken, övergår mitt högadliga förstånd. Stridstysken säger att utbildningen är till för att lära Husseapan, hur man är som svanspilot.

Naturligtvis har de skämt ut mig och Apan. Här tar vi av vår värdefulla träningstid och hjälper det statliga ekipaget att träna liggande markeringar. Apan hjälpte Husseapan att klicka in Stridis och jag övervakade så att det blev rätt. Stridis har varit riktigt hysad på det där. Tills de skulle visa på kursen... Tror ni inte den tröga Stridstysken spårar fram till apporten och sedan bara står där och viftar på svansen *drapperar mina öron över ögonen och skäms å Stridstyskens vägnar*

Apan har varit sönderstressad för hon har börjat på sitt nya jobb och i skolan samtidigt som Husseapan och Stridis har varit iväg. Hon ska lära sig ett nytt språk och om varför vi hundar är så braiga på att läka trasiga apors själar! Nya jobbet vet jag inte om jag gillar såhär i början.

Det är väldigt mycket utbildning nu i början och det betyder att jag måste vara på dagis på dagarna och jag är inte våldsamt förtjust i dagis.

Dagiset i sig är jättefint och välskött och jag gillar aporna som jobbar där. Jag har dessutom fått en polare. Han är någon sorts mastiff, 6 månader och större än mig men himla mysig. Vi hänger på var sida av stängslet i utehagarna. Det är det som är bra med dagis, det som är kass med dagis, är att man måste vara i sin box och jag hatar att vara i box! Jag känner mig helt övergiven och sådana dumheter måste man upplysa omvärlden på att de inte går an!

Apan säger att om jag inte håller tyst så kommer dagisaporna inte orka med mig. Hon säger att vi är beroende av dagis nu när Husseapan åker fram och tillbaka till svanspilotutbildningen. Hon ska ändå försöka hitta någon som kan rasta mig mitt i hennes jobbpass så vi slipper dagiset. Nattpassen är lugna för då sover jag hela natten men hennes dumma dagpass, när Husseapan är bortrest, kan jag inte vara själv så länge. Vi har lite tur för vi har nya apgrannar i ett av husen och de gillar hundar så jag tror att om Apan frågar snällt, så kan de nog släppa ut mig i trädgården de få gånger vi behöver hjälp.

Så nu vet ni varför jag inte har hört av mig på ett tag. Jag har massor att berätta om som har hänt de senaste månaderna och jag har funderat på att om, och bara om han är snäll, låta Stridstysken, gästblogga. Han lät mig faktiskt ta hans favoritboll och leka med den idag så jag känner mig snäll. Vi får se om Tysken känner sig manad.

Med vänliga svansviftningar!

Grå

Happy days!

2011-08-24T00:02:00.023+02:00

Jag drillar Apan i lydnad just nu. Nu sablar mina morrhår ska vi få till det och beta av den där urtråkiga klass 1!

Sedan vi var hos Tant i förra veckan har vi varit flitiga, totalt 5 pass med lydnad har vi betat av. Vi ska bryta av med lite agility imorgon och Apan säger att vi borde träna ett viltspår eller vanligt spår också för att variera oss. Planen i lydnaden, är just nu att slipa på klass1-momenten och samtidigt sträva uppåt och hålla motivationen uppe med moment ur de övre klasserna.

Det fungerar riktigt bra, momenten vi har valt just nu är rutan och den dirigerade apporteringen. Med på köpet får man konskick. Det sistnämnda är något märkligt. Kan någon förklara poängen med att springa rakt fram till en kon och sedan stå där och glo? Jag är helt övertygad om att det är en apa med en germansk urfåne som har kommit på det momentet.

Idag körde vi vårt 5:e lydnadspass och det gjorde vi nere på Skanör-Falsterbo BK och tillsammans med söta Clara och hennes husseapa. Vi fick träna på en grusplan för appellplanen, eller rättare sagt, det som en gång var en appellplan, är helt förstörd efter sommarens tävlingar för hornlösa älgar. Clara sade att i år hade de åtminstone inte hittat glas i marken. Fördelen med att vara på gruset var att där var färre av de där små inande blodsugarna. Apan servade både mig och sig själv med myggspray.

Jag började att värma upp Apan medan Claras husseapa byggde sin bana. Apan var lite skruttig och hade dålig kastarm till belöningsdummien. Hon hade varit i den där bussen där vampyraporna husserar. De skulle sno Apan på blod men stack fel och grejade så Apan ser ut som en pundar-apa i armvecken. Uppvärmning var därför av största vikt.

Vi började med linförighet! Jag vill verkligen protestera mot detta tramsande med snören!!! Kan man inte hålla reda på sin apa utan snöre under någon ynklig minut, borde man inte vara ute och tävla så varför detta senilsnöre? Jag är grym på fritt följ och är fullt kapabel att lotsa runt Apan! Så fort det där dumma snöret är på blir det knas. Jag menar hur bra kan det bli med en Apa som knappt kan hålla reda på sig själv men nu ska hålla reda på mitt snöre? Vi fick till det sådär. Inte sådär braigt som vi kan få till det, det blev lite svajigt i positionerna men vi höll ihop hyfsat för att vara vi.

Efter det var det tandvisning. Av någon anledning anser främmande apor att de har rätt att rota en i munnen när man träffas första gången. Jag tycker det är ohyfsat och oförskämt. jag funderar på om jag inte skulle dra nytta av min stildegraderande side-kick, den germanska urtönten. Jag tänkte att Apan kunde ha honom som stand-in och visa vad jag tycker om tandvisningar. Jag menar, det måste till en grymt modig tävlingsledare - vift! Presenterade min idé för Apan och hon tyckte det var en strålande lösning på att bli avstängd från allt tävlande för all evig framtid. Avslag på den idén med andra ord och trumpet genomförde jag en 10-mässig tandvisning.

Pausade lite vid Apans fötter medan hon kommenderade söta Clara med husseapa. Apan suger på kommenderingar, hon borde skämmas! Jag fick skämmas åt henne för hon var upptagen med att fotografera samtidigt som hon gjorde halvtaskiga kommenderingstjatter. Stackars Clara!!! Det är en himla tur att hon är så duktig!

När vi hade pausat, gjorde vi läggande under gång och nej, jag lägger mig aldrig helt ner på nytt underlag på första försöket. Jag må vara fullvuxen men till skillnad från de där pälsiga hundarna så håller jag mig med kort och bitvis obefintlig hårväxt. Då dunkar man inte ner sin bröstkorg på vad för elände som helst. Det blev omtag på det och eftersom jag hade gett underlaget med knapp marginal godkänt, lade jag mig ner som man ska!

Inkallning för att rensa huvudet. Claras husseapa påstod att jag tjuvstartade och drog av en poäng ner till en 9a! Vid min ädla svans! Tjuvstartade inte alls! Dum-Apan fick ju för sig att säga "Grå, hit!", istället för bara hit som hon brukar. Hur sjutton ska jag veta vad jag ska komma kutande på när hon är så inkonsekvent? Alltså hävdar jag förarfel och drar en poäng på Apans istället för mina!

Ställande under gång. Lyckades inte bli sådär blickstilla som jag kan bli utan tog något steg. Claras husseapa sade att det var det bästa ställandet som han hade sett mig göra. Aporna kom på att det hade glömt apporteringsmomentet. Fram med en apport och så var det bara att göra. Kunde inte låta bli att smaka lite eftersom det inte var min apport men det blev inga märken.

Avslutande gick vi upp och lånade söta Claras ruta. Det är kul med rutan, jag gillar den skarpt, fast jag blir lite förvirrad när aporna snor min target, men jag börjar fatta att Apan vill att jag ska stå still mitt i rutan. Efter det blev det en buspaus tillsammans med Clara och en vilopaus i bilen.

När Apan hämtade mig så hade det kommit massor med andra hundar och deras apor och d var det dags för gruppmomenten. Platsliggningen börjar bli lite mer uthärdlig. Jag låg tom med huvudet platt i marken en stund och Apan sade att det var dagens sekunder av guld när jag gjorde det. Jag fick korv för besväret så jag tror att jag ska försöka komma ihåg att göra det oftare.

Sittandet i grupp gick grymt bra idag. Visst, Apan står nära men någonstans ska man börja!

Med vänliga svansviftningar

Grå

Work, work, work

2011-08-21T22:46:00.003+02:00

Idag, har jag och Apan jobbat med lydnadsträningen i trädgården. Vi tog fasta på allt som Tant hade tragglat med oss. Apan byggde upp allt som behövdes. Ja hon säger "bygga" men vid min svans! Jag fattar inte vad det är som är så jobbigt med att sätta ut lite tramsiga koner - tsss!

Noggrann uppvärmning och sedan började vi med rutan. Jag har fått riktigt bra kläm på den nu så Apan tar allt oftare bort targeten och använder stå-kommandot. Jag gillar rutan, den är bra, man får alltid belöning i rutan. Det är viktigt med belöningar och jag kan inte begripa varför aporna alltid glömmer att belöna sina hundar på tävling. På träning får man alltid belöning juh!

Vi gick därefter över till att jobba lite med konskick. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den där ensamma konen. Jag försökte apportera in den till Apan men hon var otacksam och sade att om jag inte satte tillbaka den, sabbade jag hela träningen. Med en target bakom så fattade jag att jag skulle springa till den men det är ju rätt tramsigt om man tänker efter.

Däremot omsatte vi Tants råd om dirigerad apportering till verksamhet och det var lite knöligt i starten men efterhand som vi jobbade oss igenom det så fattade både jag och Apan lite bättre. Stå vid konen, sticka åt antingen höger eller vänster. Aptjattret blir jag inte så klok på men jag ser ju åt vilket håll hon pekar. Sedan hade Tant rätt, gjorde man på hennes vis, fick man grymt snygga bågar så det sättet ska vi träna vidare på.

Glömde nästan mittapporten. Jag tycker att det är lite elakt att den inte får vara med, att den ska ligga kvar där alldeles ensam. Jag menar snacka om att bli utfryst så jag tar en extrarepa och hämtar in den för att den inte ska känna sig mobbad. Apan bara suckade och sade att jag var knäpp, ingen korv fick jag för min ansträngning heller. Nästa gång ska mittapporten få ligga där och vara ensam!

Sist jobbade vi med ställande under gång och det börjar arta sig, fick till riktigt bra och jag ansträngde mig att stanna så fort Apan sade "stå". Tror vi får jobba lite till på det så att vi verkligen är i synk när vi börjar, är det under uppstart, utförande och avslut. Apan kan hinna göra tusen fel på den tiden så det är viktigt att jag håller koll på henne!

Vi avslutade träningen med apporteringsbus och så gick vi på promenad. Vi hade precis börjat gå när vi mötte Husseapan och den germanska urraggsockan. De hade varit nere vid havet och urfånen kunde ju som vanligt, inte låta bli att bada. Han ser inte klok ut när han är genomblöt, har hängande tröttöron och frenetiskt tuggar på sin töntiga boll!

Med vänliga svansviftningar

Grå

Walk this way!

2011-08-21T22:12:00.008+02:00

Jag och Apan har haft en bra vecka! Vi inledde den med att åka upp till underbara Tant. När vi kom dit susade Tant runt på sin gräsklippare och fixade så att vi fick en jättefin och alldeles nyklippt träningsplan. Det är lite som att få röd matta utrullad när man ska på något speciellt. Vi behövde få känna oss lite speciella!

Apan och jag har haft lite kämpigt de sista veckorna eller rättare sagt sedan dagen då jag bestämde mig för att inte bry mig på Apans planer att göra agility på Schäfer-SM. Jag bestämde mig nämligen att för att dra av banan, gå och nosa lite och markera revir. Apan brukar väl inte bli jätteglad på sådant och den dagen gjorde jag det inför ett TV-team som filmade lokalnyheterna. Gissa om vi har fått gliringar för det sedan. Apan brukar bränna säkringar när jag går emot hennes vilja men den dagen brände hon alla och topplocket samtidigt och sedan dess har det varit lite frostigt här i lyan...

Vi kan väl sammanfatta det med att det gick från att vara en gemytlig och bekväm lya där man kunde vira upp Apan runt tassen till någon form av fångläger med straffexercis. Apan har varit väldigt härsken sedan dess. Jag får bara belöning och mys när vi tränar och träningen är det enda som är roligt för allt annat är bara tråkigt och Apan vakar som en hök och gör man inte som hon säger direkt så kommer hon farande som en ond furie. Fast när vi tränar är hon glad och är lika frikostig med belöning som alltid. Jag blir inte klok på apor, ett mycket obegripligt släkte...

Uppe hos Tant beklagade Apan sig att det kändes som om vi inte kom någonstans och att hon var less. Nu är ju Tant som tidigare känt magisk, så det tog ungefär 3 minuter för henne att få Apan på bättre tankar! Vi fick börja värma upp så tittade Tant på hur pass fokuserad jag blev och om det fanns något Apan kunde förbättra. Vi brukar slaskapportera med en liten mjuk och lätt dummie. Tant undrade vad vi gjorde när vi inte hade plats till det och då visade vi vår fjärrdirigeringsträning och positionsförflyttningar. Tant tyckte det såg bra ut och poängterade att Apan måste vara noggrann med uppvärmning och att värma upp inför varje moment så att vi är i synk med varandra.

Apan har inte varit nöjd med vår linförighet så det var nästa sak vi jobbade med. Eftersom vi hade värmt upp så bra så var jag och Apan sådär perfekt i synk som vi bara kan vara och linförigheten gick hur bra som helst. Vi fick även jobba lite i fritt följ och Tant sade att med rätt utgångsläge så var det enda vi hade kvar att jobba på , uthållighet. Apan sade att jag var en Quisling som visar hur bra jag kan när vi är hos Tant men inte annars. Tant sade att jag var duktig så jag ignorerade Apan.

Sedan skulle vi jobba med något annat men då fick jag syn på en fågel nere på åkern och tänkte visa Tant hur duktig jag är på att ställa fåglar. Jag hade dock missat vad som hängde om halsen på Apan - visselpiporna. Man blir helt döv när Apan blåser stoppsignal och inte har man någon lust att dra iväg heller, finns ju inte en fågel kvar i hela häradet när hon är klar med den sabla visselpipan!

Det blev till att jobba med rutan istället och jag tror jag börjar fatta grejen med den nu. Fyra tramsiga koner, man ska springa dit så fort man bara kan, stanna i mitten, vända sig mot Apan och stå stilla. Fattar inte varför Apan inte har förklarat det tidigare. Klarade det galant både med och utan target i rutan. Dessutom hade vi störande publik. Tants får stod i sin hage alldeles intill oss och bara glodde. Tant sade att jag var grym och Apan muttrade åter eder och jag hörde något om förrädare i hennes otrevliga triad.

Efter det blev det läggande under gång, inkallningar och ställandet. Ställandet under gång är vi så trötta på, båda två. Tant gav oss tre nya sätt att träna på och ett av dem var superroligt, för där får jag springa till en target på ett helt annat kommando och sedan stå stilla. Tant säger att jag kan springa iväg på det kommandot, kommer vi ha nytta av även längre fram när vi ska lära oss fler skojiga moment ur klass 3 & elit.

Sist men inte minst, jobbade vi med platsliggning. Tant knäckte nöten åt oss och jag hoppas att detta innebär att vi kan få till den där dumma platsliggningen så vi kan tävla, få uppflyttningspoäng och slippa harvandet med de uuuuuurrrrrtråkiga klass 1-momenten. Avslutningsvis så fick Apan goda råd om hur hon skulle träna dirigerad apportering med mig och det var riktigt smarta råd (Tants råd är iofs alltid smarta) och vi ska testa dem och träna hårt de närmsta veckorna för snart ska vi till Tant igen!

Med vänliga svansviftningar

Grå

I want a little more right....

2011-08-12T00:27:00.008+02:00

Hm jag och Apan tränar dirigerad apportering. Det är ett sabla traggande om "vänster apport". Jag vill ju hämta apporten som ligger till höger och inte den dumma till vänster! Fast när hon lade till armrörelse så blev hon lite mer begriplig. Jag misstänker att vi håller på och trollar med ett elitmoment igen. Det är nämligen så att de momenten är roliga!

Momenten i klass 1&2 är så tråkiga att man storknar! Inte sjutton orkar man hålla på med sådant som inte genererar en utmaning. Apan säger att jag inte ska bry min hjärna så mycket och bara göra det hon säger att vi ska göra - prutt på henne då!

Fast hon är ju inte lite överambitiös och dumdristig på samma gång. Hon gav sig på att lära Stridstysken lydnadsapportering. Jag skrattade så mycket åt eländet att jag fick magknip och var tvungen att rulla runt på gräset. Apan saknar definitivt ett antal skruvar och rädd om fingrarna verkar hon inte heller vara.

Stridis är en morrbalja. Han morrar åt allt mest hela tiden men han morrar riktigt argt när man ställer krav, han inte riktigt förstår och när man tvingar honom. Vi kan väl säga såhär, hade Apan använt inlärningsmetoden som de föreslog på klubben, när vi var nya och hade noll koll, då hade Apan nog inte haft tassar kvar....

Apan utnyttjade Stridis vilja att hämta leksaker som man kastar och kastade bara ut apporten. Det var en sabla tur att hon tog en gammal som redan var tuggad för den där germanska urfånen är ju värre än en bäver! När Stridis precis greppade apporten sade hon "apport". Efter att han hade gjort det ett par gånger fick han sitta intill henne och ta den i munnen. Jag delar ut 10 poäng i ostadga för han tog den, morrade och spottade ut den direkt eller så tuggade han lite. Apan måste ha fått ett hårt slag i huvudet för hon sade att det var ett bra första pass - tssss.

Ikväll är jag och Apan själva hemma för Husseapan och Stridis har dragit iväg till tvåbeningsfarmor. Alltid när de är där, kör de in på den lokala djurkliniken och väger Stridis. När han kom till oss var han bara skinn och ben och vägde knappt precis över 31kg och sedan gick han ner ännu mer när han och Husseapan började träna och det spelade ingen roll hur mycket han åt.

Husseapan köpte superduperfoder till oss och nu vips går Stridis upp i vikt och hans muskler växer jättefint. Husseapan kallade honom för ett litet krill när han var så smal men med tanke på att han nu är uppe i 36kg så får vi väl döpa om honom till tångräka *vift*

Jag får också av det braiga fodret för jag blev äntligen bra i min mage när jag började med det och så äter jag bara pyttelite torrfoder när vi får vårt nattsnacks. Naturligtvis håller jag koll på lådorna när aporna hämtar hem nytt!

Åh just det nu får jag berätta Apans hemlis. Hon har gått och bytt jobb så förhoppningsvis kan vi få mer regelbundenhet och inte missa så många träningar när vi går kurs. Det tycker jag verkar toppen!!!

Med vänliga svansviftningar

Grå

Lydnadsträning i Lund

2011-08-09T02:39:00.007+02:00

Vi skulle träffa Clara & Co i Lund och träna. Vi försökte få med oss Husseapan och Stridstysken men för att använda en fisketerm - det nappades dåligt på den idén. Det är något med att träna i Lund i juli som inte fungerar. Vädret var jättetråkigt, det regnade och blåste! Det var likadant när vi tränade för Killen med Mallarna, det var också i juli och ösregnade. Apan har åkt hem med blöta aptassar båda gångerna!

Till råga på allt har weimobilen drabbats av någon form av haveri så min normala väg in och ur den är helt i baklås. Jag tvingas numera kliva in och ut via evakueringsluckan!! Hur genant är inte det? Behöva hoppa in och sedan krypa in i buren som en annan akrobat och omvänt tillbaka. Jag har informerat Apan om att jag kräver ett nytt mer representativt färdmedel. Apan säger att hon jobbar på det.

Jag och Apan var för ovanlighetens skull först så vi passade på att köra lite enkla agilityövningar som stod uppställda medan vi inväntade de andra. När vi väl var samlade var vi var ett helt gäng kända och lite okända som beslutat att trotsa ovädret. Jag, Söta Clara, Moonan & Tims, "de svarta kommissarierna" Beck & Wallander och så var där två hundar till som jag inte har träffat tidigare men de var väldigt trevliga.

Precis som alltid blev det gruppmoment till en början. Liggande och sittande i grupp. Jag och Apan har knappt tränat det alls på väldigt länge så hon stannade nära och så fick jag mycket stöd. Jag klarade nästan att ligga still hela vägen och jag nynnade bara lite på slutet. Sittande i grupp börjar bli stabilare det med men det är ju så ruskans tråkigt att bara sitta där och glo.

Eftersom vi var så många så blev det väldigt fri träning och alla var lite på sitt håll. Jag och Apan fick hjälp av Claras husseapa med kommendering i lk1s linförighet. Jag avskyr linförighet! Det blir liksom helt knasigt när man har tränat fritt följ. Helt plötsligt blir aptassar som på fria följet, pendlar, helt stilla och det där dumma snöret man har om halsen och bara knasigt allting.

När vi hade gjort ett havltaskigt kommenderat linförighetsprogram så körde vi lite fritt följ istället och det gick betydligt bättre!
Vi körde även lite läggande och ställande. Något som jag inte har tyckt varit så viktigt tidigare men som apan påstår är jätteviktiga moment i lydnadsklass1 så jag får väl ge efter lite och träna på dem så de blir bra.

Lägger in lite bilder på mina tappra träningskompisar som härdade ut i regnet!
Jag tror det är Tims som röjer med sin matteapa, han är ett busfrö!

Clara övar att springa till konen och invänta instruktioner.
En av de där kommissarierna, tränar stegförflyttningar med sin matteapa.

Slutligen skickade Moonan en jättefin bild på mig och Apan är Apan så henne behöver ni inte glo på. Ni ser ju har jag har det på träningarna med en apa som är över allt och som man måste hålla reda på...

Med regnblöta svansviftningar
Grå

Praying for time

2011-08-09T01:50:00.002+02:00

Tiden räcker aldrig till! Antingen sitter Apan vid datorn eller så tränar vi eller så är jag helt slut och somnar antingen i beanbagen eller på den tjocka gröna arméfilten som jag har intill Apans del av sängen. Det är bara för att Stridis har snott min gröna matta på Husseapans sida! Fast ibland byter vi. Apan ser alltid lika förvånad ut när det ligger en morrande Stridstysk och tittar på henne när hon slår upp de där konstigt färgade ögonen. Har ni tittat på min Apas ögon någong gång? De är mer föränderliga än weimaranerögon. Har aldrig samma färg - jätteskumt!

Det har hänt så mycket det senaste veckorna, jag ska försöka komma ihåg allt och lägga upp så många bilder Apan orkar hjälpa mig med för vi har massor av bilder och jag hoppas verkligen inte att vi glömmer bort, även om vi inte kan visa alla.

Varje sak får sitt eget inlägg, annars blir det helt tokigt långt och ingen orkar läsa så mycket!

Med vänliga svansviftningar
Grå

Pannkaka

2011-07-28T16:06:00.004+02:00

Jag tror att jag har ställt till det för mig. Jag tror att mina sköna loja dagar är över.

Sällan har jag sett min Apa så ledsen, besviken och arg. Jag tror att det inte hjälper att jag fjäskar denna gången. Hon har pratat med de aporna som hon har förtroende för och som står henne närmst vad det gäller hundträning. De har alla samma budskap till Apan, att hon är för snäll och låter mig styra showen.

Jag trodde det var stjärnan som skulle styra showen men Apan har låtit meddela att det bara är divor som inbillar sig sådant. Hon säger att det är regissören som bestämmer och att utan bestämda sådana så blir det ingen succé och inte heller några stjärnor.

Jag ska retirera till min bädd och fundera över saken.

Dagens agility slutade i katastrof. Jag kanske borde ha hållit mig på banan. Apan fick tag i mig och hon var så arg att hon släpade in mig och fick tillsägelse. Apan sade att det sved och gjorde ont men samtidigt sade andra agilityapor att hon gjorde rätt. De säger att det får vara nog med mina avvikelser.

Apan säger att nu ska hundarna i huset, vara hundar. Hon säger att det ska vara ordning och reda. Hon påstår att jag har levt la dolce vita och blivit en odräglig diva samtidigt erkänner hon att hon har varit en dålig regissör som inte har styrt upp verksamheten. Jag gillar inte minen Apan har just nu. Det är den hon har när hon grunnar på allvarliga saker och det slutar sällan till min fördel.

Med fundersamma svansviftningar

Grå

Rain

2011-07-21T18:44:00.004+02:00

Förra veckan så ösregnade dagen då vi hade bestämt med Doris, Lira och deras matteapa. Apan vet att jag avskyr ösregn så hon och tjejernas matteapa skickade maaasssooorrr av SMS och dividerade hur de skulle göra. Till slut blev det träning i alla fall.

När vi kom fram till klubben vi skulle träna på, öste regnet ner och jag funderade på att vägra gå ut ur bilen. Aporna bestämde att vi skulle ta en rastrunda först och vilken lyx! Det fanns härliga stigar att gå på och vi fick vara helt lösa. Jag och söta Doris drog iväg som avlöningar. Lite också för att Lira är lite av en ordningspolis och kan vara lite grumpig. Apan säger att sådant kommer med ålderns rätt.

Jag och Doris hade hur kul som helst, vi sprang in och ut ur skogen och sedan kom vi ut på ett stort fält. Vet ni på fält finns det harar. Det roliga kom till ett snabbt stopp för det där skutande långörat var ovanligt smart, för att vara ett långöra. Den vinklade upp mot aporna och hos aporna finns det visselpipor och visselpipor innebär stoppsignal och sådan ska man lyda om pälsen är en kär...

Väl rastade, fick vi pausa lite. Gentelman som man är, lät jag Doris börja. Det var lydnadsklass 1 som skulle dras igenom. Doris är duktig och lite finslipning här och där så kan hon tävla när helst hon och hennes matteapa känner för det. Doris är en smart tjej för hon håller sig skeptisk till aporna och hon förklarade att hon inte gillar när aporna ska in i hennes mun och rota. Apan agerade tävlingsledare och gjorde tandvisning. Apan tycker att tandvisningen är meningslös och därför så var hon snäll och bjussade Doris på korv och då gick tandvisningen finnemang.

Sedan var det min tur. Jag och Apan fick till en jättebra linförighet. En av de bästa vi fått till. Trots att jag vindade spännande saker från de intilliggande fälten så ansträngde jag mig att fokusera på Apan och hänga med i alla svängar och halter och då ska jag tillägga att regnet öste ner. Resten gick väl si sådär. Dofterna från fälten och regnet, tja vad ska man säga, både svårt att fokusera och samtidigt är man ute i det där blöta eländet.

Efter vi var klara tog aporna en fika och sedan var det Liras tur. Gammal är äldst så är det bara! Lira kunde riktigt bra trots att det var åratal sedan hon tävlade. Fast hon slipper minsann numera, hon får bara göra skojsiga saker. Aporna hade planerat att träna platsliggning men med tanke på hur bra läggande under gång hade gått för både mig och Doris och att regnet inte gjorde minsta ansträngning att upphöra med sitt skvalande, ställdes det in.

Apan säger att hon insåg att en del av sakerna jag håller på med, är ganska rasrelaterat och det har gjort att hon har strukturerat om i planen för hur vi ska gå vidare med lydnadsmomenten i klasserna efter 1an. Hon säger att man inte behöver göra saker mer komplicerade än de redan är.

Innan vi åkte hem så tog vi en nog runda där jag och Doris åter sprang järnet och eftersom Lira nu kände mig lite bättre så var hon lika mycket på som vi andra och vi hade jätteroligt alla 3. Jag var trött och nöjd när vi åkte hem. Första delen av hemresan, spenderade jag med att torka mig från det äckliga regnet men sedan sov jag gott.

Med regnblöta svansviftningar

Grå

Jump!

2011-07-10T20:14:00.001+02:00

Idag drällde jag och Apan iväg till klubben. Ovanligt nog gick vi mest och drällde och gjorde mest ingenting till en början. Det visade sig att vi väntade på Milla-mask och hennes matteapa för nu skulle Apan drillas!

Apan har ju försökt på egen hand att lära sig Jakoosvängar. Precis som alltid när Apan ger sig på berg istället för småsten så har det ju gått sådär. Det har inte fungerat alls! Apan har snurrat ett antal varv runt sig själv, jag har inte fattat vart jag ska ta vägen och allt har blivit pannkaka.

Nu är det ju himla turligt att vi har Milla-mask och Fifflin (matteapa) i bekantskapen. Dels för att Fifflin och masken är himla duktiga på att förklara, dels för att de har väldigt mycket tålamod och slutligen är det så att Fifflin har förmågan att få Apan att sluta tjattra och lyssna. Hon har nämligen alltid konstruktiv kritik och braiga träningstips.

Utöver att träna Jakoosvängar så levererade Fifflin några sanningar om våra presterade lopp uppe på Göinge-Broby BK. Nu ska vi allt få fart på Apan och jag fick minsann också hemläxa. Backa tillbaka på slalomet och jobba en pinne i taget. Vi ska hälsa på längre fram och eventuellt prova med bågar på pinnarna. Fifflin lät även meddela att det där med att starta ihop med mig, det fungerar inte så värst bra i längden så masssssor av startträning!

Slutligen fick Apan en verbal spark i häcken om att hon var stationär och agerade alldeles för sent i många lägen så nu ska vi sätta lite fart på henne. Jag har alltid tyckt att hon är alldeles för sniglig och det är ju skönt att andra apor håller med och gasar på henne lite.

Det var varmt att träna idag och så var jag lite trött. Apan, husseapan, Stridstysken och jag, var nere och simmade i havet igår - 2 gånger!! Andra gången var jag egentligen inte intresserad av att hämta några dummies men Apan hade en överraskning i väskan. Söta Clara har shoppat till mig och henne. Jättefina fyrtorn som flyter!!! Den var jätterolig att hämta och eftersom den hade en tyngd i ena änden så kunde Apan kasta ut den jättelångt.

Jag var så exalterad över mitt fina fyrtorn, att jag råkade sätta tandmärken i det när jag hämtade det. Jag skämdes lite över det men Apan sade att det gjorde inget. Hon var mest glad att jag för en gångs skull, tyckte om en leksak. Jag har legat på minus i Apans ögon vad det gäller leksaker i ett par dagar.

I tisdags var vi nämligen hos stickstanterna och jag fick vaccinationspåfyllning mot kennelhosta och annat äckel. När jag är där, måste jag bara plocka något från deras skojsiga hylla i väntrummet. I vanliga fall har jag plockat godisar av olika slag men nu har de satt upp godiset så högt att man inte når det. Alltså norpade jag en liten leksak, en pipleksak som Apan påstår är en tigergris - fråga mig inte Apan är Apan!

I vart fall blev hon tvungen att köpa den eftersom jag hade tuggat lite på den och sedan bar jag den hela vägen till weimobilen, lade den i min bur och sedan var den inte rolig längre. Apan har gett mig onda ögat för det. Hon provade om jag tyckte den var lite rolig idag på agilityträningen men inte sjutton kan jag leka med en töntig pipande tigergris när jag ska imponera på Milla! Jag misstänker att tigergrisen kommer hamna i den där lådan med alla leksaker som Apan har försökt få mig att leka med. Den samlingen är ständigt växande och jag undrar om Apan någonsin kommer ge upp hoppet...

Med vänliga svandviftningar

Grå

(North)East bound and down, loaded up and truckin'

2011-07-08T12:11:00.025+02:00

Igår lastade Apan in mig i bilen och så åkte vi och hämtade söta Blå och hennes matteapa. Efter det åkte vi låååångt med Weimobilen, hela vägen till Göinge-Broby Brukshundsklubb. De hade en kvällstävling i agility för largehundar. Kvällen innan hade de haft tävling för small och medium och det var väldigt fiffigt uppdelat, nu slapp man som stor hund, se upp med vart man satte tassarna och slapp risken att trampa på något litet.

Apan har ju som vanligt ingen som helst tilltro till vår förmåga så hon hade som målsättning att vi skulle bli kvar på banan -tsss! Det hade vi ju som målsättning på vår första tävling, det kan vi inte hålla på att ha som målsättning hela livet heller! Det var väldigt varmt och kvavt när det var dags att börja och jag tyckte vi kunde gott vänta på att det skulle bli svalare men det sade Apan att det var inte upp till oss att bestämma.

Första loppet var ett hopplopp. Jag tog det lugnt för att det var så varmt och Apan var en ovanligt duktig kartläsare. Det var en tight och slingrig bana och jag fick korta in mina språng massor för att inte riva. När vi väl kom till slalomet så var jag så varm att jag bara gick, trots att Apan drev på. Väldigt turligt att det fanns tre roliga tunnlar så att man kunde få upp lite fart. Vi fick noll fel på hinder men tidsfel för att hör och häpna, vi var långsamma! Apan var jublande glad i alla fall, vi var kvar på banan, tog oss runt och rev inget. Hon sade att det var våran största seger hitentills. Seger och seger, det får stå för henne, vi kom i vart fall på 11:e plats. Vi fick prisrosett och premie i form av hundgodis.

Andra loppet var ett agilitylopp och både jag och Apan var taggade. Nu var det betydligt svalare och banan var snabb och med flyt i. Så snabb och flytig att Apan var säker på att jag skulle dra iväg på egen hand. Nu var det ju inte ett problem eftersom pucko-Apan var övertaggad och drog igång innan startsignal var given! Diskade för att Apan är mer än lovligt korkad! Men vet ni, jag tror aldrig att hon kommer glömma invänta startsignal igen. Vi körde banan och Apan var supernöjd, jag gjorde jättenoggranna tramp på kontaktfälten och vi tog oss runt, sakta men säkert.

Tredje och sista loppet var ett hopplopp. Fortfarande en rätt tight bana som även bjöd på ett par små luringar. Apan och jag började med att invänta startsignal och sedan kom vi igång bra och började tom få upp lite fart. Då kom klant-Apan och förstörde allt igen. Hon kolliderade med den första slalompinnen och hamnade helt fel. Det blev en alldeles för trång ingång och då började det strula så mycket att domarapan till slut meddelade att vi var diskade. Vi körde dock klart banan i alla fall.

Efter mitt lopp var det dags att åka hela långa vägen hem igen. Vi släppte av söta duktiga Blå och hennes matteapa och sedan var det raka vägen hem. Matteapan serverade middag och jag poserade motvilligt för ett foto.

Innan vi kröp ner hängde vi upp min prisrosett på väggen. Apan klappade mig och sade att av de som nu hänger på väggen, är denna den bästa. Bäst för att vi har jobbat hårt för att kunna starta och vi har jobbat gemensamt för att uppnå resultat. Hon har faktiskt lite rätt i det. Det är roligare med agility än utställningar för där ska man harva runt i vänstervarv och stå stilla och så ska en apa ha en massa åsikter om hur man ser ut. Agility är roligt, ska bara trimma min kartläsare så att hon blir bättre!

Med agilityglada svansviftningar

Grå

Slarv & paket

2011-07-05T23:20:00.002+02:00

Vi har slarvat och jag ber om ursäkt å Apans vägnar! Vi har glömt redogöra för vårt fina paket från foderbilen.se!

Apan anmälde mig som produkttestare men jag blev inte utvald. Fast vi fick ett jättefint paket från Foderbilen som tack för visat intresse. Det innehöll ursmaskigt foder, en fästingsnara modell superbra och så var där rökta oxöron. Apan trodde att jag skulle rata fodret men älska oxöronen. Jag gjorde naturligtvis tvärt om. Jag gillar verkligen fodret men var inte överdrivet förtjust i oxöronen. De var lite tjockare än vanliga oxöron och jag gillar de orökta bättre. Jag gav de två öronen som blev över till Stridis och han äter allt som bjuds med samma frenesi så vi är lite osäkra på resultatet.

Fästingplockaren ger jag och Apan tio svansviftningar av 10 möjliga! Apan är en mes, hon tycker att dödgångar är så äckliga att hon ogärna befattar sig med dem. Det har blivit Husseapans jobb att ta bort dem. Hon vågade faktiskt med snaran och har vågat flera gånger. Riktigt bra, nu slipper jag vänta på Husseapans hemkomst!

Samma dag som foder ilens fina paket kom så fick vi även en avi om att mitt kyltäcke från Hurtta låg och väntade på posten. Väldigt dumt! Brevapan lämnar foderbilens paket under carportstaket men täcket fick vi köra och hämta. Jag har bara provat det en gång så min svans har inte betygsatt det än!

Med vänliga svansviftningar
Grå

Hot hot hot!

2011-06-29T19:31:00.002+02:00

Det är V-A-R-M-T!!!

Jag orkar inte göra så värst mycket mer än att ligga på rygg, mitt på gräsmattan och sola magen. Apan säger att jag är knäpp. Nå alla kan ju inte vara sådana blekfisar som hon. Hon borde inte få visa sig ute i solsken, hon skrämmer bort solen så blek hon är. När hon såg mig sola härom dagen, kom hon sättande med en äcklig sprayflaska. Jag som inte ens hade gjort något!

Fast det var inte fy-skäms-flaskan. Det var något konstigt klet i den Apan sprutade på min mage. Hon säger att solen bränns och att man kan få ont av den om man har rosa hud och ligger där och lapar i sig av solskenet. Det där kletet, hindra på något konstigt sätt att solen bränns. Verkar helskumt men Apan sade att ska jag ligga där i solen på det viset, så är kletet ett måste.

Stridis öron ligger också i farozonen för klet. Hans öron är ju helt felmonterade, står rakt upp och bara för det så kommer solen åt att brännas på insidan av dem så de är liksom grisskära om man tittar närmre. Apan bara suckade och hade det inte varit för att hon hade brått till sitt jobb så hade Stridis garanterat fått klet i dem.

Det har varit lite halt & lytt här på sistonde. Husseapan och Strides kampade om en brandslang och jag supportade som vanligt genom att hänga i Stridis svans. Han blir rätt ettrig när man gör det, fast han tar ut det på brandslangen. Jag tog en liten paus och satt intill Apan och så fick jag en briljant idé. Jag sprang rakt in i Stridis för och se om han skulle ramla eller tappa greppet om slangen.

Kanske inte den bästa av idéer, för Stridis fick lite småont i sitt bakben och blev (om möjligt) ännu grinigare än han brukar vara. Själv fick jag ont i min högra framtass. Först trodde Apan att jag hade slagit i benet men jag visade henne min onda tå. Jag har stukat den tidigare och det tar ett par dagar inna man kan springa som vanligt igen. Det värsta är inte att det gör ont, det värsta är att man bara får gå tråkiga tråkiga tråkiga koppelpromenader! Det är så tråkigt att man lika gärna kan ligga kvar och sova i soffan!

Apan muttrade att jag var klantigheten själv och ännu surare blev hon när vi fick ställa in agilitytävlingen som vi skulle ha varit på i söndags. Fast i måndags kväll haltade jag inte och då fick jag faktiskt följa med Matte på en lite runda när hon rullade rollerblades. Blev bara ett varv runt kvarteret men det var så skönt att äntligen få röra på sig igen.

Igår gjorde vi agility och det blev riktigt bra. jag var dunderladdad. Apan har lyckat efteranmäla oss till en agilitytävling nästa vecka så jag ser fram emot att få träffa mina träningspolare och så får vi se om jag lyckas trimma till min värdelösa kartläsare så att vi kommer runt banan denna gången.

Med vänliga svansviftningar
Grå

Here we go again!

2011-06-20T22:50:00.002+02:00

I'M BACK!!!

Såg att Apan hade varit här och bedrivit någon form av förtalskampanj angående mig och regn - ignorera primaten, hon har som vanligt inte en aning om vad hon egentligen svamlar om.

Orsaken till mitt långa frånfälle - tvåbeningarna har försökt arbeta ihjäl mig men som vanligt har de ju ingen uthållighet som ens kan komma i närheten av en ädel weimaraner så pilutta dem.

Första veckan i månaden var vi på weimaranerklubbens (Sweik) årliga läger. Fatta vilken lyx att få hänga med sin egen sort och få hjälp med sin bångstyriga apa. Jag hängde med flocken från Weimstars kennel och sedan hade jag nöjet att få träffa min kullsyster Olga. Apan ahde tänkt att hon skulle ta en bild på oss två ihop men dagarna gick non-stop och rent plötsligt var lägret över och kameran hade hon knappt använt. Dock fick hon några bilder på Olga när hon tränade att vattenapportera.

Jag och Apan lärde oss massor och gissa om hon var stolt över mig för dels satt jag helt stilla på stadgeträningen, trots att det sköts, kastades saker och en ursnygg weimbrud sprang runt bland alla oss som satt och apporterade in sakerna som kastades. Allra stoltast var hon över att vi genomförde ett godkänt anlagsprov i viltspår.

Viltspåret var i en klass för sig, det var något helt otroligt varmt och Apan hade missförstått som vanligt. Hon trodde att vi skulle få något träningsspår innan det var dags men vi åkte på det redan första dagen och vi som inte hade spårat blod sedan i februari. Inte kunde jag sova på hela natten innan heller och kan inte jag sova så får definitivt inte Apan sova. Spåret gick i kuperad skogsmark och ut på kalhygge och i snår. två gånger villade jag bort mig, först i bloduppehållet.

Då missförstod jag och trodde det var en vinkel och chansade lite när jag väl insåg att jag hade tappat, jobbade jag mig tillbaka men det innebar att vi var uppe på en kokhet skjutbanvall 2 gånger. Apan sade att hennes fötter kokte i kängorna så varmt det var där men jag hittade rätt och ledde oss tillbaka in i svala skogen igen. Efter det blev jag petnoga och då går det inte fort.

Tappade bort mig i sista vinkeln för doften hade drivit ut på ett andra torrt hygge där det hade börjat växa lite snår. Jobbade järnet för att hitta tillbaka och då ropade domarapan att nu började det bli ont om tid. Apan gav mig på nytt vatten (måste man ha ofta när det är varmt och man spårar, annars fungerar inte nosen) och så sade hon "Kom igen nu Grå, mina nerver klarar inte fler anlagsprov".

Jaha, Apan måste jag ju dras med så man får väl värna den skruttiga varelsens klena mentala hälsa. Jag satte fart och nu kom vi tillbaka in den, jämfört med hygget, svala skogen och då var spåret lätt. Så lätt att jag nästan gick förbi klöven. Jag var helt slut och nöjd med min insats så jag valde att ligga på rygg och pusta, med klöven i munnen, medan aporna pratade om hur spåret hade gått. Stoltaste Apan i världen lät mig bära min klöv ut ur skogen och in i bilen *vift*

På väg hem från lägret, stannade vi hos Apans lillebror. Han fyllde år och vi uppvaktade med blomma och Apan bjöd på mat på utekrog. Dagen därpå blev det ytterligare ett stop, hos en cool apa i utkanten av kungliga hufvudstaden. Men hur regal kan den vara egentligen? Jag bor ju inte där! Coola apan bjussade på Thé till Apan och vatten till mig och så satt aporna i skuggan och tjattrade. Till slut var det änligen dags att styra weimobilen söderut.

Stannade på ett grymt bra ställe där Apan hittade en jättebraig plats i skuggan för bilen och sedan rusade hon ner till den rödgula restaurangen och handlade mat medan jag vaktade. Jag fick en egen ostburgare och Apan sade till en annan hundägare att han var en idiot. Får hålla med, det är rätt idiotiskt att låta sin hund kampa med ett träd - vad är poängen? Det är ju inte som om träd någonsin anfaller en. Inte ens när man lyfter bakbenet emot dem!

Väl hemma hann jag knappt pusta ut för det var träning hit och träning dit. Mycket simma och hämta saker i vatten och det går grymt bra kan jag meddela. Agilityträning tillsammans med Murphan och hans matteapa hann vi också.

Dagens överraskning kom när Apan studsade upp långt före solen och sade att vi skulle tävla agility. Jag lyfte ett öra förstrött där jag låg bland täcken och kuddar i sängen och tänkte att nu hade jag nog hört fel - tävla!?!? Min nästa tanke var att mitt anlagsprov nog hade käckt Apan i alla fall och att det lilla förstånd hon hade haft tidigare, låg kvar på kalhygget i tassemarkerna norr om Örebro. Men vi skulle faktiskt tävla.

Apan var så nervös att hon inte kunde äta och när hon väl kom till tävlingen så kom det lilla hon hade fått i sig, upp igen. Hon har noll tävlingsnerver och det är rätt unikt med tanke på att hon kobinerar det med att vara en otroligt tävlingsinriktad Apa. När starten gick i agilityklassen, var hon helt värdelös och jag valde att strunta i henne och köra min egen show, vilket gick ut på att lämna banan och lyfta på benet, 3 gånger, tills Murphans matte kom farande och såg läskig ut. Då blev det fart på Apan och trots att vi var diskade fick vi till några hinder och vi fick applåder för "tapper kamp" när vi lämnade.

Hoppklassen gick betydligt bättre och hade inte Apan varit en sådan klumpig kartläsare så tror jag att vi hade kommit runt för det gick jättebra innan klant-apan hamnade på fel sida ett rätt viktigt hinder. Därmed var min kartläsare 2 hinder bakom mig och hur sjuttan ska jag då veta vad som är rätt när två hinder står intill varandra? Nä just det och den skojsiga tunneln var visst fel så domarapan blåste i sin pipa. Det braiga med agility är att man alltid får slutföra så det gjorde vi.

Inte har det blivit vila efter det heller för det har varit massor med träning och igår var jag och tränade hela dagen tillsammans med Stidstysken, Apan och Husseapan. Vi tränade spår och miljö. Jag gjorde Apan lyriskt lycklig genom att nosdutta en av 4 träapporter. Stridis visade att han var en fena på att hitta allt möjligt skräp som Apan hade tappat när hon lade ut spår åt honom och Husseapan.

På vägen hem stannade vi i hamnen och körde det aporna kallar för miljöträning, jag kallar det gömma köttbullarna på dumma ställen. Jag hittade alla de borttappade köttbullsbitarna och förpassade dem ner i min mage. Stridstysken fick kampan med både Husseapan och Apan på alla möjliga och omöjliga underlag och leta efter sin slang.

Just kampen i olika miljöer är det enda som vissa av Stridstyskens instruktörsapor har haft lite åsikter om. Apan säger att det är trams och hackande bara för hackandet skull. Hon säger att Stridis kommer fatta galoppen så fort han får lite mer skyddsträning. För att bevisa fick Husseapan bussa Stridis på henne när hon stod på en trave hala och vickande gummiplattor och sedan fick Husseapan försvinna bakåt. Apan retade Stridis lite så han blev lite småhärsken och efter det var det liksom inget snack. Det var nästan så Apan fick en flygtur så hårt han slet för att få sin brandslang.

Husseapan var jättenöjd med Stridstysken och hoppas att de får blir ett team. De ska åka till en skola i höst och lära sig mer om att fånga busar och hur man biter i dem på ett bra sätt. Jag och Apan tänker åka dit och hälsa på. Det näst bästa med den resan, är att vi även ska hälsa på Killen med Mallarna för han bor tydligen i den delen av landet numera.

Annars har det inte hänt så mycket mer än att Apan har anmält oss till fler lydnadstävlingar och någon agilitytävling. Det är fortfarande den stora hemlisen men jag får fortfarande inte säga något. Apan har uppgraderat hotet från gaffatejp runt nosen till att jag får byta flock om jag skvallrar så ni får ge er till tåls ett tag till men snart!

Med vänliga oc uppdaterande svansviftningar
Grå

Matte "Apan" har ordet

2011-06-17T04:11:00.002+02:00

Det är inte ofta jag lägger mig i Grås blogg men jag känner att jag måste göra ett litet ingripande.

Grå har fått klagomål på att bloggen inte uppdaterats på ett tag och jag tänkte försökte bjuda på en liten förklaring....

Grå är lite upptagen med allehanda sysslor som han säkert kommer berätta mer om på egen hand. När han inte gör det, har han en förmåga att mest ligga upp och ned och ta upp alldeles för mycket plats i husses och mattes säng.

Jag ska se om jag kan få honom att sätta sig vid tangentbordet. Väderprognosen har regn i sikte och eftersom Grå magiskt nog är en jakthund som inte gillar regn så lär han krypa till korset och sätta fart. Håll ut och invänta nästa regnskur så kommer det garanterat uppdateringar.

Med vänliga hälsningar
Matte

Wind of change

2011-05-31T16:02:00.003+02:00

Ha! Claras husseapa har alltid låttitlar som rubrik på deras blogg så jag var tvungen att testa!

Jag och Apan har ju haft oändliga diskussioner om vattenapporteringen. Hon har argumenterat att jag måste och jag har argumenterat att vattnet är kallt och att det inte känns bra när jag simmar. Vi har varit allt från riktiga ovänner som har morrat på varandra till att Apan har varit med i vattnet och gjort sitt bästa att få mig att känna trygghet när jag inte längre bottnar.

Vi har haft alla möjliga saker till hjälp, flytväst, olika flytleksaker, måsar, dummies, fågelvingar, Apan har haft mig i spårlina och simmat intill mig men ingenting har fungerat och allt har bara varit tråkigt, tjafsigt och jobbigt. Hur kul är det att göra något som ingen tycker är roligt.

Den germanska urraggsockan är ju badtokig och jag har tittat lite på honom när han har simmat omkring där ute i vattnet. Han är ju en töntig schäfer och det har stört mig att han kan något som inte jag kan. De sista gångerna vi har varit nere med dummien så har jag verkligen ansträngt mig, även om det har känts lite läskigt. Apan har sett att jag har försökt och hon har gett mig massor av köttbullar och sagt att jag är duktig som kämpar.

När vi var nere idag så kändes det jättebra att sätta av efter dummien direkt. Apan såg att jag var taggad och kastade ut den jättelångt. Jag blev lite tveksam, var tvungen att tugga på en tångruska och fundera på om idag var dagen. Jag förvånade Apan genom att inte ens gå tillbaka in till stranden utan simmade bara ut och hämtade min fina orange flytdummie.

Andra gången jag simmade ut så insåg jag att det där med att simma, inte var så svårt. Det är bara att ligga plant i vattnet och paddla som en anka under ytan!! Busenkelt! Jag fick upp jättebra fart, hämtade min dummie och var tvungen att simma en extra liten båge innan jag simmade in med den till Apan. När jag kom upp på stranden stod Apan och lipade och jag fick massor av köttbullar.

Min Apa är en lipsill av sällan skådat slag. Hon lipar när hon är glad, ledsen, arg, trött, rörd. Kort och gott - lipsill. Hon sade att jag såg så stolt ut när jag simmade med dummien och insåg att det inte var läskigt. Jag blir inte klok på apor, de är helknas!

Men det är inte det enda som har hänt idag. Apan tog äntligen mod till sig och anmälde oss till agilitytävling! Hon har inte vågat innan men nu sade hon att idag var dagen för att sparka rädslor i rumpan och gå/simma framåt. Bra dag idag och den hade varit perfekt om Apan inte hade behövt åka till sitt jobb. Sedan finns det en hemlis på förändringstemat men Apan har hotat med livstids indragning av oxöron och kötbullar, samt att hon tänker gaffatejpa ihop min skvallriga nos om jag säger något. Alltså får vi återkomma på den punkten.

Med vänliga svansviftningar

Grå

Härlig lördag!

2011-05-28T19:07:00.008+02:00

Apan jobbade under natten så jag var hemma själv med Stridstysken och Husseapan, päste mest i soffan men hur kul är det att göra det själv? Husseapan satt med sin dator och försökte spela något konstigt spel. Stridstysken har ju noll krav på komfort så han tycker att det är toppen att ligga på golvet intill Husseapans fötter - tsss! Bäddade ner mig i min bean-bag ute i köket och inväntade Apans hemkost.

Hon morgonrastar och ger frukost när hon kommer hem. Hon brukar vara ganska trött och virrig när hon kommer hem efter ett nattpass så man får se upp lite. Imorse var vare sig jag eller Stridis så intresserade av att rasta. Vi ville mest ut i trädgården och kolla av läget. Jag ville tugga på mitt märgben som jag fick igår och Stridis ville som vanligt att Apan skulle kasta Flötet.

Flötet är en stor orange plastgrunka som jag hittade ute på det frusna havet i vintras. Stridis lade rabarber på den ganska omgående när han flyttade in. Han tycker om att jaga den och springa runt med den i munnen. Han är på det stora hela, besatt av att jaga efter allehanda ting som kastas åt honom - germanska urfåne!

Apan var inte ett dugg imponerade av våra sysselsättningsidéer i arla morgonstund, hon jagade in oss och gav frukost och sedan kröp hon ner i apbädden. Eftersom hon låg där snarkandes och försvarslös, tog jag chansen att lägga mig på min nya favoritplats - i hoprullad invid Apans knäveck. Husseapan tycker att jag är förskräcklig för jag snor hans del av täcket när jag lägger mig där - kinkigt!

Husseapan och Stidis spenderade hela förmiddagen ute på gräset men hur kul är det? Jag låg inne hos Apan och höll henne sällskap. Tyckte att jag behövde tidsfördriv så jag gick och hämtade min snutte-Tigger. Förstod inte alls varför Apan vaknade och muttrade något om kadaverdoft när jag placerade sängens näst viktigaste invånare på hennes kudde - oförskämt att säga så om Tigger! Det blir värre, hon har hotat med att stoppa Tigger i tvättmaskinen igen. När jag äntligen har fått honom att smaka rätt, hon är elak den där...

När Apan väl masat sig upp, tränade hon och Husseapan Stridis ute i trädgården. Jag övervakade och när Stridis inte kampade om slangen som han skulle så tvekade jag inte för en sekund att mana på honom genom att dra honom i den där fånigt plymiga svansen och nypa honom lite lätt i öronen. Apan gav mig kötbullsbitar för min tränarinsats.
Klenaporna orkade inte så mycket så efter att jag och Apan hade tränat lite så var de tvugna att ha glasspaus. Apan delade med sig lite av sin glass och den var smaskig. Jag ville ha pinnen och tugga itu den. Apan frågade vad jag trodde att det kostade att åka till Stickstanterna på den stora kliniken på en lördag. Jag har ingen aning men hon påstår att det skulle sätta stopp för alla oxöron under ett par år. Utan oxöron vill man inte vara så snålapan fick behålla sin glasspinne.

När Aporna hade pustat färdigt, gick vi ner till stranden. Den germanska badankan av raggsocksmodell, kastade sig ut i havet som om det skulle försvinna den närmsta kvarten. Själv var jag mer intresserad av all den smaskiga tången som vågorna kastade upp. Det var massor av vind och vågor idag. Apan hade min nya flyt-dummie med sig och eftersom hon också gjorde klart att det fanns köttbullar att inkassera, nedlät jag mig till att vada ut en bit och hämta den när hon kastade ut den i vattnet.

Den germanska raggsockan saknar all uppförande-etikett när det kommer till strandlekar. Han bara dundrar förbi och stänker ner en och knas är han. Husseapan kastade ut hans flyt-KONG i vattnet och tokstollen springer och letar efter den uppe på strandängarna. Eftersom han inte såg var den hade landat så fick aporna lura honom genom att kasta ut stenar som lamnade ungefär där den låg och guppade på vågorna och först då fattade han.
Själv kände jag att eftersom jag redan såg ut som en halvdränkt katt pga den germanska urklanten så kunde jag passa på att göra Apan glad och förpassa alla köttbullarna från hennes ficka till min mage. Jag simmade ut långt i havet och hämtade min dummie flera gånger. Det var uppskattat av Apan och belöningen var riklig på köttbullsfronten.

Väl hemma så är det ju det där med att man ska torka. Stridis är ju som en svamp. Han bär hem halva havet i den där raggsockepälsen. Dessutom beter han sig som att det är ett öde värre än döden att bli torkad med ett badlakan. En annan är ju specialanpassad för blöta förhållanden så man torkar på ingen tid. Dock kräver jag att Apan kommer med mitt fina gula frottébadlakan så jag kan gno nosen och öronen ordentligt. Helst ska Apan gnugga ordentligt med den runt hela huvudet och gärna i öronen.
Väl torr ville Apan vila lite för hon skulle till sitt jobb inatt igen. Hon kröp ner i sängen och eftersom Husseapan slöade i soffan så tog jag upp så mycket plats jag bara kunde intill Apan. Hon säger att jag är bedrövlig när jag gör sådana saker. Fast samtidigt pussar hon mig på nosen så det är nog inte så farligt att vara bedrövlig.

Med vänliga nybadade svansviftningar

Grå

Sista vänstervarvet...

2011-05-24T02:53:00.014+02:00

... i Sverige på läääänge.
Vi var i Hässleholm i helgen. Det var bara jag och Apan som åkte. Husseapan och den urgermanska spetsen stannade hemma. Påstod att de var trötta efter sin reg-vecka. Det var de nog för jisses vilka timmerstockar de där två drog. Var ju så man knappt kunde sova där man låg på tvären i sängen, över apornas ben.

Matte säger alltid att hon är nöjd med 1:a pris och CK. Maken till att vara trög på att uppdatera sig är Apan. Det heter ju Excellent numera! Jag fick Excellent och blev 2:a placerad i konkuransen i öppen klass. Både jag och killen som vann, fick CK så det var att vänta på att gå in igen och göra upp om bästa hane.

Jag blev 2:a placerad där också och fick ett reserv-CACIB men killen som vann behövde sitt CACIB själv och Apan som så vanligt är förvirrad tyckte ju att det var ju den att vi inte lyckades plocka vårt sista svenska CACIB. Vilken tur att de andra aporna som var där med sina grå, kunde förklara för Apan att vi har de vi behöver. Att det är dags att ställa utomlands i jakten på de övriga och den internationella champinjontiteln.

Väl hemma så käkade vi. Apan hade handlat mat på stället med rödgul skylt och jag fick min alldeles egna ostburgare som belöning för min insats i ringen. Sedan är det ju det eviga förhandlandet om öron för rosetterna. Vi har uppgraderat till oxöron för de är bättre för min mage och mindre flottiga. Jag tror att förhandlingen slutar på 3 oxöron för helgens insats. Helst skulle jag vilja ha 4 men eftersom r-CACIB-rosetten inte genererar något tror jag att Apan kommer vara en tuff förhandlare.

När vi hade käkat drog vi ner till det stora fältet och tränade lydnad. Jag och Apan fick till ett grymt bra samarbete med läggande och ställande under gång. Vi jobbade med rutan och lk II-apporteringen och det fria följet. Slutligen putsade vi på ingångarna i inkallningen. När Husseapan och Stridstysken var klara med sin träning, kom de bort till oss och så gjorde vi en platsliggning som gick grymt bra. Väl klara var tanken att vi skulle gå längs stranden hem men Apan gillade inte färgen på molnen och övertalade alla att vi skulle gå snabbaste vägen hem.

Det var tur för vi hann knappt hem, sedan släppte vädergudarna lös ett blixt och dunder-väder av sällan skådat slag. Vi satt i uterummet och tittade på det. Eller jag orkade inte titta så länge utan jag somnade. Vem bryr sig på lite åska?! Apan somnade i sin vilstol hon med.

Med vänliga svansviftningar

Grå

Bloggen glömde vi!

2011-05-19T23:46:00.010+02:00

Hm det var ett tag sedan!

Har det hänt något? Det händer alltid massor här i lyan!

Vi kan ju börja med ett litet slag under bältet på Husseapan. Det blev nämligen en favorit i repris på det där med att kasta icke-flytande fuskkongar i havet. Stridis bara stod och tittade på Husseapan när han gestikulerade, ropade och tyckte att om Stridis bara körde ner skallen så var ju fuskkongen hittad. Det finns hopp om att den germanska badgalna raggsockan - han vägrade nämligen att bidra. Stod där med sina konstigt uppåtstående öron och såg lagom ointelligent ut med tungan hängandes ut på sidan. Apan var skadeglad som få när Husseapan gav upp försöken att få den germanska urfånen att leta upp fuskkongen. Hon skrattade så mycket när Husseapan vadade ut i havet att nästan alla bidlerna hon tog, blev suddiga.
Vi har ju gått färdigt lydnadskursen för domarapan. På avslutningsträningen, körde han en lydnadstävling. Vi fick lotta startnummer och jag fick nr 2. Apan tycker om att få tidig start men inte vara först. Då hinner vi värma upp och hon säger att jag fortfarande är vass och på. Jag gjorde dessutom Apan extra glad genom att ligga still precis heeeela platsliggningen! Fatta vad jag fick kämpa mot tassmyrorna för att fixa det!

Linförigheten fick vi till riktigt bra! Sedan tyckte jag att Apan började bli lite väl stursk och självsäker så jag lade mig inte på läggandet och då vart hon i ilsker, väste att jag var nära en öronvridning så jag gjorde ett OK ställande och en stark insats i inkallningen. Apporteringen var jag lite skeptisk till, jag gillade inte den tjocka apporten som domarapan försåg oss med. Hoppet kunde jag inte låta bli att tjuva lite genom att nästan resa mig innan Apan gav kommando.

Fast trots en nolla och lite avdrag här och där, blev det ändå ett förstapris rent poängmässigt och gissa om Apan blev stolt när vi vann!! Snälla domarapan hade fixat prisplaketter till alla och Apan var jättestolt när hon tog emot vår. Hon ska dock inte tro att jag alltid tänker acceptera alla hennes slarvfel. Hon får allt träna mer om hon vill att det ska bli samma resultat på riktiga tävlingar!
Denna veckan har det bara varit jag och Apan hemma. Stridis tog Husseapan och drog iväg på kollo. Eller regvecka heter det nog. Inte så viktigt, snabbt förklarat, de germanska knasbollarna med tillhörande koppelankare, träffas en vecka om året och tränar jätteintensivt på att bli eller fortsätta vara, bovapornas skräck. Stridis har fått spåra, spåra, spåra, spåra, visat vad han kan i skydd och sök. Det har, efter vad jag har kunnat utröna ur aptjattret, gått riktigt bra.

Jag och Apan har myst massor, tränat lydnad och tränat agility ihop med charmerande Blå och hennes matteapa och den enda konstigheten, hände idag. Det har inte hänt på länge men idag stod Apan återigen och kramade ett träd och lät pannan knacka på trädet. Jag förstod inte alls varför. Det enda jag gjorde var att göra klart för den där usliga rabarberplantan att den befann sig på mitt revir och att jag äger den! Apan stod där och pratade med trädet om att högre makter borde ge henne mer styrka, rabarbersaft och hopplöshet. Sedan rensade hon bort mina prydligt markerade rabarberblad och plockade en massa andra rabarbers.

De ska tydligen bli saft. Vad man nu ska med sådant till. Jag tycker att Apan borde göra saft på något vettigare såsom den smaskiga tången nerifrån stranden, daggvått gräs eller något annat gott. Det är typiskt apor att påstå att rabarbersaft är gott.

Med vänliga svansviftningar

Grå

Badpojke & knasApa

2011-05-06T18:50:00.006+02:00

Vi hade lydnadskurs för den därade domarapan igår. Jag tror inte att han och jag är överens om hur saker ska gå till. Inga pauser juh!!! Hur ska man orka om man inte får paus? Det är uppställning av hela gruppen på linje och sedan är det milikrigarexercis på hög nivå. Jag blev så snurrig på allting att jag var tvungen att dra mina repor och då blev Apan sur.

Apan säger att hon har fått nog av att gå och hämta mig från allehanda tikfläckar och så säger hon att jag saboterar för alla som försöker träna. Att jag är pinsam som lyckas försätta hela tre kurser i halt på en och samma gång. Jag tycker att hon är lite elak när hon säger så. Klart att alla stannar för att se den snygga grå hunden som springer så lätt och ledigt över lydnadsplanen. Apan fattar inte att det är hon som är pinsam och sabbar genom att komma flåsande efter och tjattra oförskämdheter.

Eftersom allt vad snurrigt och konstigt så passade naturligtvis mina dumma tassmyror på att stöka så det var helt omöjligt att ligga still hela platsliggningen. Vips så var Apan ännu surare, om det nu var möjligt...

Idag var däremot en grymt bra dag! Först var jag ute på morgonrunda med Husseapan och Stridstysken. Apan ska jobba inatt så hon låg i sängen och trynade. Efter frukosten, blev det lugnt i huset när Stridstysken drog iväg med Husseapan. Jag tänkte att jag skulle testa mig på det där med att "frivolta ner i sängen" som aporna alltid pratar om. Jag tog sats utifrån hallen och i världens bästa kanonkulestil, landade jag intill Apan och perfekt på Husseapans kuddar.
Vet inte riktigt vad som gick fel i slutskedet av landningen men på något sätt fög jag ut ur sängen lika fort. Tror det har med Apan att göra men hon var kobrasnabb i så fall. Fick smyga upp försiktigt i fotänden och det gick bra och sedan höll jag Apan sällskap tills hon tyckte det var dags att snava ur sängen. Då blev det långpromenad med lite träning. Dels har Apan äntligen fått tummen ur och skaffat visselpipor, sedan har jag fått en ny KONG!!!

Apan trodde ju att min fina röda KONG flöt och vi vet ju hur det slutade - en ilsket fräsande Apa som fick vada ut i havet och hämta den. Sedan har ju Stridstysken haft den och tuggat, tuggat och åter tuggat på den. Jag vet inte vad han gör med prylarna men den stackars KONGen ser ut som den har varit med i ett krig. Apan tyckte att jag skulle få en ny fin och jag gillar lugna fina vattenlekar så hon köpte den versionen som flyter.
Vi tränade inkallning och uppmärksamhetssignal nere på stranden. Jag kom ihåg de roliga visslingarna från fältträningen så jag körde full fart och blev alldeles prilligt glad av att höra visslingar. Apan kallar det ståpäls, hon har nog rätt. Varje gång jag kom på inkallningssignalen, fick jag Frolic. Grymt kul att springa till Apan då! Uppmärksamheten är bara att titta på Apan och se vart hon pekar och springa i den riktningen - busenkelt!
Knasvarelsen fick för sig att vi borde testa stoppsignalen med den svarta pipan - HA! KnasApan fick ont i huvudet så högt ljud det kom ur den när hon blåste med full kraft. Jamen köp inte en pipa som fotbollsdomare har inne på stora fullsatta stadions då!!! Att hon får ont i huvudet, bryr jag mig inte så mycket om (är Aphuvuden vittala på något sätt?) men mina stackars öron!!! Blir inte klok på om hon försöker göra mig döv eller vad hon sysslar med - avdressyr kanske?!

Vi gick ner t ill vattenbrynet och kastade KONG istället, den flöt superbra och det gula snöret är extra bra för det är långt och vill man inte bli blöt så behöver man bara sträcka sig efter det och fiska upp KONGen lite försiktigt. Apan sade att det var fusk och kastade ut den längre så jag var tvungen att vada ut - tvi! Jag vet att det står vattenpassion i rasstandarden, det betyder inte att man behöver tycka det är roligt att bada i iskallt vatten. Sådana dumheter överlåter jag till Hussapan, han vinterbadar ju med kläderna på. Apor är ett märkligt släkte...

Väl hemma så försökte jag torka lite medan Apan fikade. Därefter bar det av igen, till klubben och träffa Stridis och Husseapan. Jag tänkte att vi skulle röja järnet men det blev tråkig platsliggningsträning - tråååååkigt! Fast mellan platsliggningarna fick man göra roliga saker.

Vi tränade ställande under gång och idag gick det perfekt! Apan kommenderade, jag tvärnitade och stod blick stilla, trots att det var rådjur ute på fältet bakom Apan. Ny platsliggning och därefter tränade vi lkII-hoppet enligt Tants förslag och jag fickett grymt bra sättande i rak och fin linje och hoppade tillbaka. Det blev så bra att Apan valde att blunda för min tjuvstart.

Ny platsliggning (nä den var inte roligare än de två första) och efter den blev det läggande under gång som Apan sade var perfekt och fritt följ som var lite vobbligt men vi körde labradormetoden och har inte fått till den riktigt men vi jobbar på det. Jag kan när Apan håller handen stilla men så fort hon pendlar med den så hamnar jag på utsidan. Lite trixigt men vi ska sätta den!

Slutligen en ny platsliggning och nu verkade Apan liiite nöjd men hon säger att det fortfarande är för mycket stökande på mig. Efter det blev det bolljakt över hela planen. Stridis jagade sin bananboll och jag hade min fina kaninboll. Stridis och Husseapan tycker att vi är världssämst på det där med bollar men alla kan inte vara lika besatta av bollar och brandslangar som Stridis. Det är korkat att vara det. Tänk så mycket gott godis han går miste om genom att bara vilja nutta sin äckliga slang!

Fast både jag och Apan tycker att det börjar bli ordning på Stridis och Husseapan som ekipage. De gjorde ett jättefint fritt följ idag och lkII-hoppet som de jobbade med såg riktigt bra ut det med. De kommer bli ett bra team om de jobbar vidare på det braiga sättet som de gör nu. Stridis är som jag, en hund med stor självuppfattning och då har man rätt att ställa lite krav på den där Apan man har vid sin sida. Att de ska uppföra sig och samarbeta istället för att kräva. Det tog mig nästan ett år att lära Apan det men när hon väl hade fattat, då gick allt så mycket lättare.

Med nybadade svansviftningar
Grå

Vi har varit hos Tant!!!

2011-05-04T22:26:00.014+02:00

Denna gången var vi i mega-tid och hann gå en låååång rastrunda och titta på all fina vitsippor som växer hemma hos Tant. Jättebra att hinna lätta på tycket och lägga hög innan det är dags att träna. Apan hann dessutom stoppa ner belöningar i rätt fickor och allting.

Precis som alltid har Apan en låååång lista med saker som hon vill fråga Tant om. Denna gången hade vi:

Budföring

Rutan

Framförgående

Fritt följ

Apportering lk II

Ställande under gång

Hopp lk II

Vi började med budföringen men trots rastning och avtömning av tassmyror så var jag bara tvungen att dra bort och sätta fart på Tants får. Får är mycket märkliga djur, jag har inte riktigt bestämt, vad jag ska tycka om dem egentligen. Fast sedan kom jag ihåg budföringen och Tant hade goda köttbullar. Vet inte varför Tants köttbullar är godare än Apans men så är det. Apan säger att jag är ding och att köttbullarna kommer ur samma påse. Jag tror att hon ljuger...

Efter budföringen, jobbade vi med Rutan. Vi kan väl sammanfatta det såhär: Rutan är ett simpelt moment. Ruta, jag springer in, vänder mig om och står och glor på Apan tills hon kommer dit. Varför gör apor allt så komplicerat?!? Apan har tänkt alldeles för mycket och hon säger att det är skönt att åka till Tant och få allt förenklat.

Framfögåendet är till skillnad från rutan, inte så simpelt. Här har Apan tjatat och tjatat om tramsigt traskande sedan man flyttade in och nu ska jag rent plötsligt gå framför henne. MEH!!! Hur hade det varit om aporna någon gång bestämde sig! Det är konstigt i appellklass men sedan när man flyttar upp i klasserna, blir det ännu märkligare, för då ska man rent plötsligt springa långt framför sin apa och igenom en hel drös av apor som bara står och dräller - stenkorkat! Tant är på min sida och säger att det är ett schäfermoment och att de brukar vara korkade. Har jag sagt att jag gillar Tant? *vift*

I det fria följet, gav Tant oss massor av beröm. Hon säger att vi har gjort stora framsteg och att vi har den sista delen som vi jagar, inom räckhåll. Vi fick prova en belöningsmetod som Tant hade fått nys om när hon höll en kurs. Jag gillade den. Eftersom den handlar om hur man smidigt kommer åt köttbullsbitar ur sin apas hand, är det föga förvånande, att det är en labrador som är ursprungskällan.

Apporteringen har vi nu kommit på ett litet knep som gör att det är jätteroligt att springa in till Apan. Jag gillar ju att springa ut och hämta apporten men sedan måste man ju släpa in den och lämna över den till Apan och det är inte lika roligt. Nu är det roligt igen för nu måste jag hitta Apans hand och en god köttbulle.

Ställande under gång, detta eländiga moment. Vi fick lite roliga sätt att öva det på och jag gillar verkligen att jaga köttbullsbitarna som Apan kastar och klicket kommer rätt det också. Det är nästan så att man får klicka Apan för hennes braiga förmåga att klicka vid rätt tillfälle. Vi fick till ett vrålsnyggt ställande på slutet. Nu ska vi sätta det! Jag har sagt till Apan att vi borde få en 10a!

Hoppet har Tant hjälpt oss att bryta ner och det är jätteroligt att träna sättande på avstånd från Apan. När vi verkligen har det till 100% så ska vi bygga ihop momentet. Apan säger nämligen att det sista jag behöver träna på, är att hoppa över saker *vift*

Jag var så nöjd med träningen och Apan hade ett stort leende på läpparna. Stämningen var på topp i bilen när vi körde hem. Jag hade ett oxöra att knapra på och Apan hade allsång med sig själv. I vanliga fall protesterar jag högt mot sådant ofog men jag lät henne hållas denna gången.

Med träningsladdade svansviftningar

Grå

"Vi är väl för bra."

2011-05-04T21:56:00.006+02:00

Det är vad Apan svarade. Jag undrade varför vissa apor i hundkretsar inte alltid uppför sig så trevligt. Apan fnös bara men jag fortsatte tjata om ett svar. Det känns lite knasigt nämligen.

Apan muttrade till slut något om den där Jante som tydligen har en egen lag som vissa apor följer stenhårt. Jag frågade om vi också gör det men Apan säger att Jante, har fått en hård spark i häcken och kommer han hit och bråkar så säger Apan att hon ska använda Husseapans baseballträ på honom. Jag tolkar det som att Apan inte har så mycket över för Jante och hans lag.

Jag förstår mig inte på sådan konstiga apsaker. Jag förstår inte varför andra apor stör sig på om man tränar flitigt och blir duktig. Är det fel? Apan bara skrattar, kliar mig bakom öronen och säger att det inte är fel alls. Hon säger att det är jättebra, för då kan man krypa ner i sin bädd på kvällen och vara nöjd.

Jag gillar Apan, hon tycker inte om att prata en massa strunt. Hon vill bara träna, träna och träna. Det är roligt! Apan har inte mycket övers för att fika och prata. Jag tycker det är toppen för det tråkigaste som finns är att ligga på golvet i klubbstugan och vänta på sin apa som tjattrar med andra apor.

Apan säger att orsaken till att hon inte gillar att tjattra, är att tjatter inte tar en till elitklass. Hon säger att hade vissa apor lagt hälften av tiden de lägger på att tjattra om olika moment och övningar, på att faktiskt träna momenten och övningarna så hade det varit mer produktivt.

Så där har ni min Apa i ett nötskal. Hon är allergisk mot tjatter som inte leder till något, avskyr Jante och lägger sin fokus på vår träning. Det är jag tacksam för! Tänk så mycket roliga saker jag och Apan gör tillsammans, hur mycket vi har lärt oss och hur bra vi får till det! Jag gillar att träna med Apan och har bestämt att jag ska tycka illa om Jante, jag med.

Med vänliga svansviftningar

Grå

Lydnadskurs & agility!

2011-04-28T21:55:00.005+02:00

Idag stod det lydnadskurs för den där domarapan på schemat. För att ha så bra förutsättningar so möjligt så gällde det att tömma av tassmyrorna på förmiddagen. Vi mötte upp Murphy och Jackson med tillhörande matteapa på klubben och körde ett träningspass med agility.

Jag och Apan värmde upp på ett slalom i vinkel dvs en 8-pinnars och så ställer man 4-pinnars i vinkel vid ena slutet och någon enstaka meter emellan. så man måste göra en ny ingång. Bra övning och när man kommer till slutet så bara man gör helt om och slalomar hela vägen tillbaka. Jätteroligt och Apan trasslar alltid in sig i slalomet. Fråga mig inte hur hon lyckas, pinsamma primat!

Aporna hade byggt en liten övning som hade klurighet och man var tvungen att titta på sin "kartläsare" för att få till det. Titta på Apan är ju i regel lika intressant som att studera färg som torkar men idag var det tvunget för annars blev det fel. Egentligen var övningen en del av en låååång bana men aporna länkade ihop den på mitten med hjälp av en tunnel och då blev den nästan som en rundbana. Både jag och Apan var grymt nöjda när vi åkte hem.

Nu på kvällen så var det tillbaka till klubben igen och lydnadskursen. Precis som förra gången vi var där så blev vi numrerade och fick träna på egen hand. Vi var sist så vi tragglade moment och busade massor medan vi väntade på vår tur. Det är så roligt att springa och jaga Apan och busa med henne.

När man gick upp till domarapan så fick man köra hela lk1-programmet med kommenderingar. Domarapan var sneaky, utan att säga något så gick han bara fram och tittade på mina tänder. Jag blev så paff att jag inte ens kom ihåg att vifta på svansen och bara satt helt stilla. På linförigheten kommenterade domarapan på att Apan måste sluta gå och glo på mig. När hon slutade med det så blev vår linförighet perfekt! Ställandet fick vi inte till så det fick vi också råd på. Vi ska öva massor så att vi sätter eländet en gång för alla. Han sade att i övriga moment var det 10or rakt över!!! *vift*

När alla hade kört igenom programmet, var det platsliggning. Jag och Apan gillar när man kör platsliggningen i slutet för då har nästan alla mina tassmyror gett upp och då är det lättare att ligga still och bara titta på Apan. Hon tyckte förresten att jag låg så stilla och fint idag att hon vågade gå ut på full tävlingslängd två gånger under platsliggningen. Hon varierar sig än så länge väldigt mycket under tiden jag ligger ner men det känns tryggt och bra att hon kommer in, säger hej och sedan går tillbaka ut. Då känner jag mig inte så övergiven.

Det enda som är kvar på kvällens agenda är nattrundan men fram tills dess, ska jag ligga ihoprullad i soffan och vara grymt nöjd med mig själv.

Till eliten utan att passera gå?

2011-04-27T22:39:00.048+02:00

Lydnadsträning hade Apan bestämt att vi skulle göra ikväll. För att det skulle vara hopp om framgång så var vi ute och cyklade 10km mitt förmiddagen så att jag kunde göra mig av med lite tassmyror. Tycker allt att det artar sig med det där. Idag galopperade jag majoriteten av rundan och under nästan 2km så sprang jag i full fart och släpade på slöapan som bara satt på cykeln och gjorde ingenting!

Nu ikväll åkte jag och Apan till klubben och mötte söta Clara med tillhörande husseapa. Clara var enligt egen utsago med valpar men Aporna skakade på sina huvuden och sade att det inte stämde alls - förvirrande med motstridig information! Aporna byggde bas längst ner på planen. jag försökte bidra med en revirmarkering på den stora stolpen men det fick jag ingen uppskattning för.Vi värmde upp lite och sedan skulle Apan bistå Claras husseapa. Han ska vara tävlingsledare och hade skissat på tävlingsbanor för elitklass och ville testa om de fungerade. Det var humor på hög nivå! Claras husseapa pekade, gick omkring, visade och berättade för Apan hur det skulle gå till. För varje ny vändning så såg jag hur min egen primat var mer och mer förvirrad, hon är ju trög den där! Jag fattade precis men Apan såg lika intelligent ut som en brukshund som stirrar på sin boll...

Jag rullade nästan runt i skrattplågor när Apan sedan skulle kommendera söta Clara och därmed agera tävlingsledare och få det tänkta programmet att fungera. Inte sjutton var ekipaget på rätt plats en endaste gång! Tur för Clara att hennes husseapa kunde skicka iväg henne på skojsigheter, trots Apans bristande förmåga att kommendera så det blev vettigt.Apan tyckte att vi borde erbjuda kompensering för det fatala misslyckandet. Observera hur jag, utan att bli tillfrågad, blev indragen i hennes klantigheter! I vilket fall som helst erbjöd hon att vi kunde gå programmet. Jag kräver att omedelbart få veta vem som har slagit min Apa med något hårt! Nog för att hon har dinga idéer i vanlig fall men kom igen!?! Tyvärr tyckte Claras husseapa också att det var en kul idé och så brakade spektaklet lös. Uppställda på utgångspunkt:
Vi blev därefter kommenderade i fritt följ, stegförflyttningar och vändningar på stället. Jag måste faktiskt erkänna att det var rätt kul! Stegförflyttningar har vi inte tränat alls men jag fattade ju att jag skulle röra mig i samma riktning som Apan. Det blev ju inte så prydligt som man kan göra det men vad sjutton, är man rookie så är man.Efter den roliga utflykten till Elitklassens värld, var det tyvärr tillbaka ner till de sedvanliga, tråkiga och tjatiga momenten i Lydnadsklass 1. Idag lade vi fokus på Ställande under gång eftersom vi hade någon som tittade på. Vi får inte till det som vi vill. Efter dagens träning har vi lagt det på listan över saker som vi ska diskutera med Tant när vi träffar henne nästa vecka. Claras husseapa kom med bra tips som vi ska prova men helt klart ligger det på dagordningen hos Tant.
Läggande under gång skulle vi också träna på men Claras husseapa ville konstruera om Apans belöningssystem innan dess. Han undrade vad i hela friden Apan har i sina fickor och tyckte att hon skulle tömma av lite - HA! Ni skulle sett minen på Claras husseapa när Apan började tömma. Där åkte ut mobiltelefon, gigantisk nyckelknippa, leksaker, koppel, plånbok, påsar, godis, näsdukar och jag vet inte allt. Halva väskan fyllde hon på ingen tid alls! Min Apa är inte en sådan där handväsketyp, hon stoppar allt i sina fickor som en sabla kängru...Claras husseapa övertalade Apan att köra ett kort fritt följ med söta Clara för att få lite målbildskänsla. Det såg inte helt oävet ut men jag tycker inte om när min Apa är otrogen och lallar runt med andra hundar så jag protesterade högt hela tiden.Det bästa med dagens träning har varit att den har gått i busets och lekens tecken. Sällan har min Apa sett så glad ut och sällan har vi busat och stökat så mycket på en träning. Vi har sprungit runt som tokar och jagat kaninskinnet. Det var jätteroligt och vi skojbrottades tom på gräset.Den bästa belöningen kom på slutet för då då tog jag chansen och busade igång söta Clara.Både jag:och söta Clara:tillsammans med våra apor, var grymt nöjda med dagens träning och vi kunde inte förstå hur 1,5h träning bara försvunnit så snabbt.

Med vänliga svansviftningara inställda på eliten.

Grå

Vårdopp!

2011-04-23T21:13:00.020+02:00

Hela flocken tog en tidig kvällspromenad på stranden härom kvällen. Det är rätt trevligt och blir allt oftare att hela flocken är ute. Enstaka gånger är det jag och Stridis med en av aporna och ytterst sällan bara jag och Apan. Aporna tycker att det är lättast så eftersom Stridis gärna vill äta upp de andra hundarna i grannskapet och jag gärna vill gå och nosa för mig själv.

Frågar ni mig är det något fel på den tyska urpälsbollen. Han är helt besatt av att jaga bollar och slangar. Jaga sådant som räknas typ fasaner, det har han noll koll på! Han bara springer där och jagar sin boll i det oändliga. Eller hans boll?!? Det är min KONG som Apan lånade ut till Husseapan och Stridis, utan att fråga mig först! Oförskämt är vad sådant är!

Orsaken till att den behövdes, var att den tyska urdingon hade fått en plagiat-KONG och den hade han itu på ingen tid alls. Först åkte snöret ur fler gånger än vad som borde vara möjligt och efter det blev den platt av Stridis konstanta tuggande. Apan säger att vi nog ska köpa en svart KONG till honom i födelsedagspresent. De ska tydligen tåla extra tuffa tag. Min snuttiga fina röda KONG lär väl vara slaktad då. Apan har lovat mig en ny.

Nåvars, nu ska vi se, promenad, stranden och urdingon jagar KONG som om det inte kommer någon morgondag. Husseapan och Apan roade sig med att kasta den i vattenbrynet så att Stridis fick vada runt i vattnet. De säger att de är bra för hans muskeluppbyggnad. Stridis är nämligen, i massa, en liten tanig räka. Jag lovar att hans fyrbenta kollegor garvar sig harmynta, jag har sett några av dem och de är värsta boddybaddarna. Stridis har lite att jobba på...

I vart fall så briljerade Apan som vanligt - inte! Istället för att testa så kastar den imbecilla primaten ut KONGen i havet och tror att den ska flyta. Den tyska urdingon efter i full fart. Väl ute i vattnet så kör han ner hela skallen under vattnet i jakten på KONGen som naturligtvis inte flöt. Han såg inte klok ut! Det enda jag stod och väntade på, var att hans rumpa skulle stå rätt upp. Ankor ser ut så när de käkar saker på botten och just som en sådan såg han ut.

Naturligtvis fick han inte tag i den. Husseapan hade redan innan Apan kastade, deklarerat att han inte tänkte hämta KONGen om den inte flöt. Det var underhållande att se Apan klä av sig skor och strumpor samt vika upp byxbenen. Hela tiden muttrade hon att vi hade donerat tillräckligt med dummies och andra flytleksaker till grannlandet på andra sidan havet och hon inte tänkte skänka fler. Gissa om jag garvade mig harmynt när hon vadade ut i havet och fiskade upp KONGen, blöt om kläderna blev hon också, för det var djupare än man kunde tro.

Husseapan hittade en jättemysig fågel till mig. Sådär härligt död och lätt mumifierad var den. Apan ansåg att det var läge för lite spontan vattenapporteringsträning och kastade ut den åt mig i havet. Det värsta med vattenapporteringen, är första språnget i, när man fortfarande är torr i pälsen. Efter en kort stunds funderande och övervägande av olika alternativ, vadade jag ut försiktigt och hämtade fågeln.

Fick massor av beröm och när jag väl hade varit i en gång, var det inga problem att hämta den flera gånger. Apan kastade fågeln så långt ut det bara gick och jag simmade ut och hämtade. Sista gången var jag lite trött och kall så då var jag tvungen att ta en springrunda, få upp värmen och sedan ta ordentlig sats uppifrån stranden men in kom fågeln och jag fick massor av beröm.

Stridis tog sig också en simtur. Han ser inte klok ut när han är blöt! Smal är han i vanliga fall men när han är blöt så är han som en tunn liten tarm. Apan säger att han ser ut som en korsning av en blöt raggsocka och en dränkt igelkott så hon kallar honom för Raggkotten.

Sammanställningen är nu den att den ende som inte har doppat sig på något sätt i år, är Husseapan. Lite klent av honom kan man tycka...

Med vårdoppade svansviftningar

Grå

Testpilot

2011-04-20T15:46:00.005+02:00

Den där stridstysken, ja vad ska man säga...
Han kan inte ta det lugnt, någonsin. Han har så mycket energi att han blir helt hög på det. Husseapan är strändigt ute och tränar med honom. De har fått reda på allt som han måste kunna för att få jobba med Husseapan på riktigt och det var inte den korta listan.

Förr var den listan kortare för rookies. Jag vet inte om det störde, för någon sådan därade organiseringsapa, tyckte att det skulle omorganiseras och så vips, blev listan mycket längre. Det innebär att Stridis måste stoppa in massa saker där innanför pannbenet och det är nog inte så lätt för det pannbenet verkar vara gjort av betong och innanför är det nog mest päls.

Han och Husseapan tränar massor. Apan försöker hjälpa dem och jag sitter mest på sidolinjen och skrattar åt spektaklet och leker läktarhulligan för att fördriva tiden. Det är egentligen inte så mycket Apan ka hjälpa dem med. Hon kommer mest med små goda råd vad det gäller lydnadsbiten och så får hon stå ut med att hålla skinn, brandslangar och skyddsärmar så att Husseapan kan bussa Stridis på henne.

Stridstysken tar sig an de flesta arbetsuppgifterna som han presenteras för med alltid lika tysk, demolerande effektivitet. Apan bara stönar och tycker att han är stökig och vad kan jag säga. De där germanska urhundarna är visserligen effektiva men de saknar allt vad stil och elegans heter. Det är bara full fart framåt så att flisorna yr. Ingen finness och smidighet i närheten av dem, ens om man letar.

Apan säger att hade vi varit i armén så hade jag varit en prickskytt som tyst smög runt. Stridis hade suttit i en stridsvagn som man hör på mils avstånd och som demolerar allt i sin framfart. Det har resulterat i att när hon är inblandad i vissa delar i Stridis träning, så testar hon vad det är de ska göra, på mig först! Hon säger att det känns lugnast så.

Igår fickjag prova Stridstyskens munkorgar. Medan jag satt mer lugnt och värdigt med eländet så var det ju full cirkus när det var Stridstyskens tur. Fast det behövde jag väl inte ens nämna? Apan sade att jag ser elak ut med munkorg och hade hon sett en weimaraner ute på stan med munkorg så hade hon nog gått en omväg. Hon påstår att jag ser ut som filmens Hannibal Lecter.

Med vänliga svansviftningar
Grå

Lydnadskurs

2011-04-20T15:39:00.004+02:00

Det händer så mycket här hela tiden. När jag kommer in på kvällarna så är jag så trött att jag inte orkar blogga. Jag försökte delegera lite bloggansvar till primaterna som jag delar lya med men de såg så förvirrade ut att jag inte ens vågade lämna ut lösenordet.

Vi kom ju med en lydnadskurs på klubben med väldigt kort varsel. Apan som är instruktör är lydnadsdomare. Trots att vi bara kan gå på hälften av träningarna så bestämde jag och Apan oss för att vi skulle vara med. I torsdags, förra veckan, var vi på vår första träning.

Det var lite coolt om än förvirrande. Vi fick rada upp oss på led med våra respektive apor och sedan fick vi göra linförighet i grupp på linje! Hur svårt var inte det? Förvirrade apor överallt och hundar som gjorde sitt bästa att hålla reda på sina förare. Jag hade jättesvårt att fokusera på Apan till en början och ville bara kolla in vilka som var mina kurskamrater. Det fick man visst inte.

Efter ett par försök så lyckades jag rätta in Apan i ledet och så kunde vi göra sådan där kanonbra linförighet som vi bara kan göra vissa dagar. Vi fick beröm! Efter att ha traskat massor så fick vi pausa och så fick vi alla en siffra tilldelad och när tränarapan ropade den siffran så fick man gå dit för individuell träning. Vi fick göra lite mer linförighet för tränarapan sade att så virriga som vi var i starten, får man inte vara. Sedan sade han samma sak som Tant. Inget koppel, korta förflyttningar, korta pass, vila, kort pass igen.

Det är det jag har sagt hela tiden! Jag vill inte göra dum linförighet! Om jag nu prompt måste uppehålla mig vid Apans sida så gör jag det medelst tramsigt traskande utan koppel. Apan må vara virrig men är ingalunda senil. Jag kan hålla reda på henne utan det där tramsiga snöret. Man skulle inte vara mycket till weimaraner om man tappade bort sin apa inne på lydnadsplan med tanke att jag inte tappar bort henne ute på stora fält.

Tränarpan är en liten lurifax, det upptäckte vi rätt snart. Han sade att man i väntan på sin tur, skulle gå och vila och småträna. Nå, inget Apan gör är någonsin litet och hon tyckte att eftersom vi ändå var på Klubben så kunde vi lika gärna traggla moment i brist på annat att göra. Vi jobbade med hopp, inkallning och läggande under gång. Vi var på väg att köra några ställanden också men Apan var av åsikten att det mest skulle bli slaskträning av det så då struntade vi i det. Lite apportering från både klass 1&2 körde vi. Man får ju komma ihåg att träningen är 2h lång så man hinner göra rätt mycket, trots pauser.

Efteråt haffade tränarapan oss. Han hade minsann tjuvkikat mellan varven när han hjälpte de andra hundarna. Han meddelade bara kort och gott att han tyckte vi var duktiga och höll Apan ambitionsnivån uppe så var det inga problem att ta sig till elitklass. Det berättade iofs Tant första gången vi träffades, men det är ju alltid trevligt att höra det från fler!

Tränarapan sade dessutom att kommer Apan och jag på friträningarna så hjälper han gärna oss eftersom vi missar en så stor del av kursen och så sade han till Apan att jag skulle ha lite mer avancerade moment att träna på. Han sade att jag behövde utmaningar för att tycka det var roligt och att lk1-momenten var för simpla. Apan bekände att vi redan hade börjat med rutan, fjärrdirigeringen och vittringsmomentet i elitklass och då log tränarapan nöjt och sade att det var rätt tänkt.

Jag tror faktiskt att jag börjar tycka det här med lydnad är lite kul!

Med vänliga svansviftningar
Grå

Dejt med Tant i ösregnet.

2011-04-12T19:30:00.017+02:00

Idag är en bra dag, vi har tränat för allra världens bästaste Tant! Jag gillar Tant! Hon är cool, har roliga övningar och är man hos Tant så är det läget som Apan kallar för "glass- & ballonger"- läge. Det är lika med att snålApan måste pyttsa fram så mycket belöningsgodis att man kan rapa nöjt hela vägen hem sedan.

Vi var sena för de där aporna som lagar vägar, lagade vägar precis hela vägen till Tant. Det är inte bra för oss att vara sena. Apan vet mycket väl att jag måste få rasta, kolla av läget, lukta lite och skaka ut lite tassmyror innan jag kan börja träna. Att vara sen och kasta sig ur bilen och rakt in på träningplan, är det samma som att börja på massor av minuspoäng. Turligt nog var Tant snabb med goda råd = godis till mig!

Apan hade skrivit en lååååång lista på saker som hon ville ha Tants hjälp med. Man skulle kunna anklaga Apan för att vara opportunist som trodde att vi skulle hinna med allt det där! Fast vi betade av massor! Rutan, Budföring, Framförgående, Platsliggning, Apportering klass 1 &2 samt Fritt följ! Det snurrade duktigt i huvudet på mig på slutet och tassmyrorna var så förvirrade att de drog oss till reträtt in i tryggheten i buren.

Budföring och Framförgående är nya moment för mig och jag måste gräla lite på Apan. Det är moment som vi hade kunnat börja på för evigheter sedan om hon bara hade satt sig ner och läst på vad som ingår i brukslydnaden. Hon är ju förvirrad den där primaten, trodde på fullt allvar att det var samma som i lydnadsklass 1. Tji fick hon och nu har vi två moment till att trilskas med. Hon har börjat mumla något om att jag måste kunna krypa också. På min ära! Ser jag ut som en orm eller?

Budföringen gillade jag bäst! Det var toppen att sitta hos Apan och sedan på kommando, springa så fort jag bara kunde fram till Tant och sätta mig vid hennes sida. Man fick massor av godis hos Tant. När jag hade ätit upp godiset skulle jag springa tillbaka till Apan, det hade jag inte lust med. Apan muttrade något om att hon inte körde land och rike runt för dyra träningar för att sedan spendera träningstid med att jaga efter mig. Tant kom med råd och jag tyckte de var dåliga men Apan såg nöjd ut - koppel stavas rådet. Koppel är dumma!

Framförgåendet var ju det andra nya momentet och jag måste säga att jag inte förstod det alls. Apan har tittat på andra ekipage som har tränat det och de har haft bollar och godis på pinnar men hon har hela tiden sagt att hennes magkänsla har sagt till henne att det inte är vägen vi ska gå. Tant höll med och tyckte att med hundar som jag så var det ingen bra metod. Om man tittade på övningen i allmänhet så blir det lite knasigt att springa till en grej. För tänk sedan, när man tävlar om det står grejer ute på planen som man inte ska springa till men springer dit ändå, för man ska ju springa till en grej. Vi kommer få lägga mycket arbete på detta enligt Apan och jag tror henne för jag fattar ingenting!

Den där fåniga rutan var som vanligt på tapeten men Tant tyckte det såg bra ut och vi fick flera goda råd och ska träna vidare på den nästa gång vi träffas. För Tant säger att det är viktigt att den som ska springa till rutan förstår vad som är vad och varför. Hon lät lite mystisk tyckte jag men Apan påstår att hon förstår. Vi fick en övning att köra utanför rutan med oss hem också.

Det tramsiga traskandet (fritt följ) har jag insett kommer förfölja mig till den dagen jag går i pension. Tant kom med goda råd för nu när jag äntligen tyckte det fungerade, då har Apan fått någon knasig idé om att det inte duger. Hon säger att jag ska gå närmre och ha en fastare position. Påstår att vi ska gå som om vi var ihoplimmade. Ihoplimmad med en virrig apa, det måste vara ett öde värre än döden...

Platsliggningen fick vi mest råd kring och likaså apporteringen och nu ska det in och rotas i de momenten också. Jag tycker jag gör jättefint och Apan säger att det är bra men att det kan bli ännu bättre. Apan är inne i någon perfektions-fas just nu och då är hon jobbigt pedantiskt. Allt ska vara perfekt annars duger det inte enligt henne. Snål med godiset blir hon också. Kan man reklamera apor? Sälja dem på blocket? Varför är jag fast med en knäpp Apa?

Bäst med att vara hos Tant är att Apan är så mycket roligare att träna med efter det och att vi stannar på det där stället som har en gul mås på sin skylt på väg hem. Jag får alltid smarrig ostburgare att kalasa på och det är toppen att åka hem och vara mätt. Jag sover hela vägen eller nästan, det är ju de där stunderna då Apan får för sig att hon ska sjunga med vad de spelar på radion. Milde himmel vilket oväsen. Det är så att man får lirka upp sitt BackOnTrack-täcke över öronen.

Med lydnadstränade svansviftningar

Grå.

Äntligen ny vecka!

2011-04-11T23:03:00.003+02:00

Veckan som gick var ingen höjdare vad det gällde min relation med schäfrar. Det var den där dumma rackan i stadsparken som hoppade på mig. Som om det inte räckte med dumheterna så fick den där bänga Stridstysken något knasryck och flög på mig. Jag trodde jag hade gjort klart för den spolingen redan dag 1 att sådär gör man bara inte. Resultatet var att vi slogs så att det yrde. Stridstysken må vara större och tyngre och slogs inte juste men jag tål inte uppkäftiga spolingar. Jag avskyr verkligen bråk men tro inte att jag bara tänker stå där som något annat menlöst och bli biten. Jag försvarade mig och bestämde mig för att trycka till den där uppkäftiga saken ordentligt! Vare sig jag eller Stridstysken hörde Apans vrål men rent plötsligt var där ett par arga händer som försökte få tag i våra halsband och få isär oss. Stridstysken den dummern högg efter Apans händer och vart hon inte arg på oss innan så blev hon arg då. Jag fick en spark på ena baklåret och Stridstysken fick en hård smäll över nosen. Sedan fick hon tag i våra halsband och skakade om oss ordentligt och lät meddela att skulle vi uppföra oss som gatuhundar så kunde vi också flytta ut på gatan. Stridis skulle morra och käfta med Apan och det är jättedumt när hon är uppretad så han fann sig släpad, under morrande protester, och inkastad till Husseapan som visserligen hade jobbat hela natten men som hade vaknat av vårt slagsmål och Apans rytande och ryande. När han var ur vägen så linkade jag bort till Apan och försökte få lite sympati. Det fungerade inte till en början för Apan började med att kolla igenom min päls noga för att se om jag hade fått några allvarligare skador. Nu var det turligt nog bara lite rispor efter Stridis tänder och Apan tvättade rent och sedan fick jag sympati för när vi alla gick ut igen så sprang Stridis och försökte uppvigla till nya bråk och då fick han utegångsförbud och fick vara inne hos Husseapan. Gissa om jag tyckte det var toppen när Husseapan lastade Stridis och åkte till jobbet ett par timmar senare! Bara jag, Apan, lugn och ro! Inte en schäfer så långt ögat kunde se! Jag hjälpte Apan att städa i uterummet. Min arbetsinsats bestod i att jag satt i den gamla dynlådan som hon skulle rulla ut till skräphögarna och och sade åt henne att hon rullade den alldeles för långsamt! Med vänliga svansviftningar Grå

Min Apa, min matte, min hjälte!

2011-04-07T20:36:00.005+02:00

Jag fick följa med Apan in till stan idag. Hon skulle posta viktiga brev och handla det som hon kallar skräpmat. Husseapan och Stridis skulle jogga ihop. Tog Apan inte med mig och gick en runda inne i staden med mig mellan hennes ärenden så skulle jag inte bli rastad.

Sagt och gjort, jag åkte tillsammans med Apan och vi tog en promenad i våra gamla kvarter. Problemet var att jag behövde lägga en hög men det var så mycket som störde så vi fick gå en extra runda. Vi tänkte att stadsparken kunde vara trevlig och gick dit.

Det var inte alls trevligt. Vi hann bara komma in i parken så såg vi en samling apor och deras hundar. Apan noterade att flera av dem inte var kopplade och vek av så vi inte skulle gå nära. Då kommer det en schäfer rusande mot oss. Jag tänkte först att den ville hälsa men den såg inte alls snäll ut och jag tror att både jag och Apan insåg samtidigt att den inte alls tänkte hälsa.

Jag hatar att slåss! Jag vill inte bråka med mina artfränder, fast jag slapp bråka. Apan föste in mig bakom sig supersnabbt och sedan skrek hon på den otrevliga hunden och gick emot den. Dens ägarapa hade noll koll och hunden lyssnade inte för fem ören på sin inkallning utan sprang åt sidan. Apan skrek på henne att hon skulle koppla sin hund och att det faktiskt är koppeltvång i parken. Där har Apan rätt, det står på kommunens hemsida!

Ägarapan fick inte tag i sin hund och den rusade på oss igen. Fast Apan var snabbare än den där rackan igen och nu hade hon inte bara sprängt de där säkringarna som brukar gå. Nu hade hela topplocket farit all världens väg. Hon rusade mot hunden och skrek att om den inte pallrade sig bort så skulle hon ha ihjäl den. Hon slog med den långa koppeländen efter den och sparkade. Nu drog hunden iväg igen och dens ägarapa efter.

Min Apa räddade oss - min Apa är grym!

Med stolta svansviftningar

Grå

Besök & glass

2011-04-07T00:30:00.002+02:00

Apan och jag var på besök hemma hos Clara och hennes husseapa idag. Aporna hade massor att prata om. Fast besök och besök, jag fick allt vara i bilen hela tiden. Clara luktar nämligen sådär gott och mysigt och då får vi inte träffas. Fast jag var inte bortglömd där ute för plötsligt kom Apan ut med en tallrik och det låg glass på den som var till mig! Clara fick sin glass under köksbordet:
Sedan tycker jag att Clara är häftig för hon har minsann också en snutte-tiger!

Med vänliga svansviftningar
Grå

Apan var på kurs

2011-04-06T23:29:00.009+02:00

Eftersom Apan sällan till aldrig, når upp till den standard som man i egenskap av ståtlig weimaraner, är förtjänt av, har jag skickat henne på kurs. Det var med svag förhoppning om att den klent begåvade primaten skulle klara av att ta till sig något, som vi styrde weimobilen norröver. Hela vägen upp till världens bästa Tant åkte vi. Hon hade minsann bjudit dit en supertränarapa! Alla aporna fick sitta och lyssna och så kom det in olika hundar med sina apor och så fick de visa moment som de hade problem med eller ville veta mer om av olika anledningar.

Supertränaren var häftig! Han visade och berättade massor av kloka saker.

Bla visade han hur mycket vi hundar ser ifrån vår position när vi går och glor på våra apor i det fria följet. Han förklarade hur viktigt det är att aporna har rätt kroppshållning i det momentet och jag hoppas verkligen att Apan lyssnade. Hon är som en sådan där sprattelgubbe, inte still någonstans! Hur lätt är det att gå ett bra fritt följ då? Nä just det!

Apan hade anteckningsblock med sig och skribblade ner massor med träningstips och tankar som kan hjälpa oss i vår träning. Hon tyckte att hon fick värdefulla tips om mycket men hon var gladast för tipsen om fjärrdirigeringen. Vi började nämligen med det momentet för ett tag sedan men Apan sade redan efter de första försöken att vi var helt fel på det och att det var något som inte stämde. Därför lade vi momentet i högen för moment som vi ska träna när vi träffar Tant.

Vissa höll sig inne på banan men coole I-or var bara tvungen att fixa en extra uppvisning ute bland publiken tillsammans med sin husseapa

Apan var jättenöjd när vi styrde kosan söderöver igen. Hon säger att vi har massor att träna på och att hon hade lärt sig mycket nytt. Vi har sedan dess börjat träna in fjärrdirigeringe på ett nytt sätt och vi tycker att det fungerar grymt bra!

Med vänliga svansviftningar

Grå

Lydnadsträning i Skanör Falsterbo

2011-03-31T11:24:00.007+02:00

Har ju missat att berätta om den, fast egentligen är den nog inte så mycket att berätta om. Det var en sådan där träningsdag så saker inte fungerar, tassmyror, vi tjafsar om momenten, jag traskar iväg och Apan blir dyngsur. Träna med glädje som ska vara vårt ledord, kan vara väldigt långt borta sådana dagar...

Först gjorde jag 2 korta platsliggningar ihop med Clara. Förra veckan blev de grymt bra men denna eckan så kunde jag inte sluta nynna och dessutom var det så tråkigt att ligga still. Redan vid första platsliggningen såg jag att Apan var retlig och då är det extra roligt att terra henne så jag nynnade högre än vanligt, till hennes irritation. Trodde en säkring skulle gå när jag reste mig men konstigt nog inte.

Efter det anslöt vi till den stora lydnadsgruppen. Jag vet inte vad det var men jag kunde inte låta bli att ladda järnet och Apan säger att hon kan se hur var enda muskel i min kropp är spänd och att jag är redo att dra när jag gör så. Plus att då har tassmyrorna orsakat fullständigt kaos. Apan säger att det var vår sämsta platsliggning någonsin! Jag nynnade och kunde inte vara still och Apan var sådär tokarg. Apan sade under hemfärden att om det blir så fler gånger så ska vi inte fortsätta vara med utan vi ska gå ur linjen och jag ska få lägga mig bakom de andra hundarna istället.

Sittandet i grupp var väl en upprepning av platsliggningen. Apan litade inte på mig och mina galna tassmyror utan jag hade henne alldeles framför mig. Hon suckade lite efteråt och konstaterade att vi ska nog inte ha vilodagar, alternativt ska jag få en lång runda intill cykeln så jag skakar av mig tassmyror innan träningar. Vi får väl klura lite mer på vad man gör åt tassmyror.

Efter det gick jag och Clara upp på den sidan av planen som vi brukar vara på.

Det blev linförighet som faktiskt var bättre än förra veckan men Apan är långt ifrån nöjd. Hon säger att nästa gång vi går ut och tävlar så ska vi ha en 15 poängs linförighet med oss i mina tassar och i hennes ryggrad för då klarar vi oss bättre inne på banan. Nu vet alla att man inte kan få 15 poäng men det är Apans och mitt sätt att komma ihåg vart vi ska ligga i stadga för att klara oss och göra sådär superbra som vi kan när allt stämmer.

Sedan var det det eviga tjatet med läggande & ställandet under gång. Det är så tråååååkigt. Apan säger att de momenten står henne upp i halsen och jag kan bara hålla med. Jag vill inte lägga mig mer, jag vill inte stå. Jag vill göra något annat och roligt! Tyvärr har Apan rätt när hon säger att vi måste igenom det men hon säger att vi ska hitta på något skojigt av eländet så vi får upp ångan igen.

Eftersom vi mest tjafsade och bråkade så slutade det med att jag och Apan hängav oss åt det som vi refererar till som slaskträning. Denna gången drabbade det lite dumt nog apporteringen i lk II. Apan har egentligen en policy att man inte får slaska när det gäller tävlingsmoment. Hon kastade ut apporten och jag hämtade lite halvhjärtat men vi blev vänner igen.

Som vanligt så pausade jag mellan momenten och då hjälpte Apan Clara och hennes husseapa att kolla på smådetaljer som de ville ha hjälp med.

Jag blev inte klok på vad de sysslade med men de gömde Claras leksak i en kon och så skulle hon springa dit, det såg lite tokigt ut och jag är tveksam till att aporna har riktig koll på läget men jag antar att man ska låta dem hållas...

Med vänliga svansviftningar

Grå

Hipp hipp hurra!!!

2011-03-30T23:57:00.002+02:00

Idag är det min födelsedag!

Jag får väl passa på att gratulera mina kullsyskon - Dee, Matilda, Olga, Puma a.k.a Nicole, Nhucha och sist men inte minst, min bror - Darwin!

Jag har haft en toppendag och har fått massor av presenter av Apan och Husseapan!

2st nya Hurtta-selar, en konstig tygfågel som piper när man biter i den (misstänker att Apan kommer operera honom och se till att han inte kan pipa), kaninskinn och en kaninboll. Dessutom fick jag massor av snask!

Apan sade att man ska vara snäll när man är födelsedagsbarn. Därför fick Stridstysken ta del av min födelsedagsmat. Han fick både räkost och köttbullar. Det var dessutom inte vilka köttbullar som helst. Det var Apans hemmagjorda och de är grymt goda!

Men födelsedag i all ära, det är som vilken träningsdag som helst. I förmiddags motionerade jag Apan. Eftersom hon har varit snorig och dan i en hel evighet, slapp hon springa men hon fick allt trampa lite i alla fall och cykla med. Hon blev alldeles svettig, själv var jag bara lite lätt anfådd efter en mil i varierande tempo.

På onsdagar är det fri träning på klubben och det innebar lydnadsträning på vår hemmaklubb. Jag och Apan deltog i platsliggning på eget vis. Jag fick ligga själv i vinkel i förhållande till de andra och så höll sig Apan alldeles i närheten. Dessutom fick jag lägga mig när de andra redan hade legat en liten stund. Apan sade att jag var duktig.

Efter det var vi med i sittande i grupp och Apan höll sig åter i närheten. När de gemensamma momenten var avslutade, körde jag och Apan hoppet i lydnadsklass 2 med target. Grymt bra blev det! Vi gjorde även lite linförighet samt ställande & läggande under gång. Sedan avslutade vi träningen med apporteringsmomentet i lydnadskladss 2.

Träningen idag var toppen! Glad Apa och jag var glad över att mina tassmyror höll sig stilla! Nu ska jag fortsätta ligga upp och ned i soffan och rapa. Jag lyckades nämligen sneaka till mig några extra köttbullar och ett oxöra nu när jag fick nattmat - en grymt bra födelsedag!

Med födelsedagsfirande svansviftningar

Grå

Låg Apa och bra träning!

2011-03-22T21:56:00.008+01:00

Apan var på något konstigt möte idag. När hon kom hem var hon stressad och deppig. Stressad för att hon hade kommit överens med Claras husseapa att vi skulle träffas och träna idag. Det var bara det att Apan inte hade haft koll på tiden så nu var det bråttom ifall vi skulle vara på plats i tid. När Apan surrade runt som mest, ringde hennes dumma mobil och det var hennes kollega som sade att det var höjd beredskap och hon var tvungen att komma genast! Gissa om mina öron åkte ner nästan till golvet - vaaa? Ingen träning? Jag som hade varit själv hemma hela eftermiddagen och inte haft sönder eller rört något!

Turligt nog visade det sig vara en övning och när Apan hade svarat på en hel drös frågor, blev det full fart ut i bilen. När vi kom fram mötte vi massor av kompisar, Moonan var där med sin matteapa och flocktillskott. De därade svarta sakerna som är så svåra att se skillnad på, Beck & Wallander, var där med sin matteapa och sist men inte minst, söta Clara med sin husseapa.

Jag, en av de svarta och Clara, började med platsliggning och att Apan stod på kort avstånd. Vi låg bara en kort stund och Apan var jättenöjd. Jag fick pausa och leka med min nya boll (ja ni läste rätt, jag har hittat en boll som jag gillar! Efter det blev det en ny kort platsliggning och Apan stod en bit längre bort. Jag gillar inte när hon går så långt bort och talar om det, vilket inte verkar vara uppskattat alls.

När vi hade gjort det klart, anslöt vi, precis som förra tisdagen, till lydnadsgruppen som tränade och var med på deras platsliggning och sittanden i grupp. Apan fick massor av goda råd från instruktörsapan. Hon jobbade hela platsliggningen med belöningar och beröm. Det var svårt att vara still när en doberman anslöt mitt under momentet men Apan lade om mig, gav mig godis och då kom jag på bättre tankar.

Sittande i grupp hamnade jag längst ut på kanten och det fanns så många spännande dofter att jag var tvungen att dra en repa. Apan lockade in mig och jobbade hela tiden som hon hade gjort under platsliggningen. Vi fick massor med beröm av instruktörsapan efteråt.

När de två momenten var avslutade så gick vi tillbaka till andra sidan planen och vi fick jobba med linförigheten. Apan fick massor av feedback från de andra aporna och hon har nu massor med saker att fundera på och saker som vi ska träna på.

Alla turas om och hjälps åt så man får lite braiga pauser. Under den ena pausen tränade jag och Apan på den där evighetstråkiga apporteringen i lk1.

Sedan drillade Claras husseapa oss i läggande, respektive ställande under gång. Jag och Apan fick till ett par riktigt snygga och vi var jättenöjda med det.

Apan skulle sedan hjälpa Moonans matteapa med det nya flocktillskottet. Under tiden roade jag mig med att snoka runt vad alla hade i sina träningsväskor. Beck & Wallanders väska gav bäst utdelning. Apan haffade mig och flyttade undan den, men hon glömde burken som stod på marken, den visade sig innehålla hundtårta för Wallander är födelsegris idag - Grattis! Tyvärr kunde jag inte bärga mig så jag åt min bit direkt. Apan var lite gramsen på mig för det...

På det stora hela är jag och Apan grymt nöjda med dagens träning och nu ska jag stoppa henne i bädden för hon ska jobba hela dagen imorgon. Vilket är kass på sitt sätt men bra på det viset att vi kan vara med på vår Klubbs öppenträning som är imorgon. Apan håller tummarna för platsliggning där med...

Med vänliga svansviftningar

Grå

Vårtecken!

2011-03-21T12:21:00.005+01:00

Vi blev utskällda av en apa och hans hund nere på stranden idag. Han sade att det var koppeltvång såhär års och att Apan var en dålig apa som hade mig lös. Apan blev rysligt arg för det finns helt andra datum på kommunens hemsida om vad som gäller för stränder och lösa hundar. Hon säger att det är ett säkert vårtecken när folk börjar skrika om koppeltvång.

Den främmande apan och hans hund blev snälla sedan när Apan sade att kommunen hade egna regler för det där och de stod och pratade en stund. Den främmande apan berättade att hans granne var polis och sprang och gapade på alla som hade sina hundar lösa. Det är det värsta Apan vet när folk springer och hackar på andra och hävdar yrkestitel för att lägga tyngd på det.

Apan var så arg att hon skickade SMS till Husseapan som är på hundträning med Stridstysken. Husse sade att Apan har rätt och att han för säkehets skull ändå ska kolla upp med en apa som är duktig på just sådana frågor. Sedan ville vi veta hur det gick för Stridstysken!

Husseapan berättade att de hade spårat på förmiddagen och det hade gått jättebra!. Klart det gör! Jag har visat den där germanska urdingon hur det ska gå till och Apan gav faktiskt Husseapan några råd som var lite hjälp på vägen. Nu ska man ha klart för sig att Apans begåvning när det kommer till spår, är begränsad men hon försöker lära sig och hon ska ha liiiite, bara pyttelite beröm, för att hon har lätt att se småsaker som kan vara viktiga och att hon alltid försöker placera detaljerna i förhållande till helheten. Men säg inte det till henne, hon blir så odräglig då.

Apan frågade vad de skulle göra på eftermiddagen men Stridstysken skulle få ligga i bilen och vila och Husseapan skulle titta på när andra hundar med sina förarpor tränade på att hantera stökiga situationer. Det lät rätt skoj men jag skulle aldrig orka titta på. Jag har fortfarande ett behov av att vila upp mig efter helgen. Imorgon har jag stämt träff med Clara. Jag ska med hennes hjälp, försöka reda ut tramset med platsliggning och se om hon kan förklara det bättre än Apan.

Med vänliga svansviftningar

Grå

Lydnadsdebut a la Grå!

2011-03-20T19:50:00.018+01:00

Då var det gjort! Jag och Apan har debuterat i Lydnadsklass 1!

Det blev tidig morgon idag också, kl 08:30 skulle vi enligt utskickade papper befinna oss i de tillfälliga mässhallarna i Malmö för samling inför lydnadstävlingarna. Vi var i god tid och förutom att parkeringsapan utväxlade dumt tjatter med min Apa så var det relativt smärtfritt med både parkering och att komma in. Vart den där samlingen tog vägen, det har vare sig jag eller Apan någon aning om. Apan tyckte dessutom att det var orättvist och värdelöst att elitklass fick börja och vår klass var sist.

Jag är beredd att hålla med Apan för de första timmarna var det lugnt nere runt finalringen som lydnaden gick i och det fanns gott om plats att värma upp. När det väl var dags för vår klass, var det tjockt med apor - överallt! Det fanns ingenstans att värma upp och dessutom hade vi suttit och hängt inne i den sorliga, stökiga miljön i nästan 5 timmar. Inte så kul när man är ny på lydnad och tävlar i klass 1. Jag var så less på allt ihop att jag sade till Apan att jag ville åka hem och tänkte vägra vara med. Apan tyckte att hade vi väntat så länge så kunde vi gott försöka.

Lydnadsklassen börjar som alla lydnadsklasser med gruppmoment. Jag och Apan blev jätteförvånade när en av tikarna som var med, satte sig och kissade så fort hon kom in på banan. Hallå det finns faktiskt rastplats för sådant! Ingen sade något och Apan blev osäker, hade det varit utställningsring så hade ekipaget åkt ut med buller och bång! Vi ställde upp oss och aporna gick iväg. Jag hade först tänkt göra Apan glad och ligga hela tiden ut men så fick jag syn på det där häftiga strax bakom Apan...

Eftersom det ligger i hela min natur att visa när jag hittar häftiga saker så reste jag mig utan att tänka och fixerade det med blicken. Apan såg hur det ryckte i mitt ena framben och hon sade efteråt att hon väntade bara på att jag skulle börja peka också. När jag stod där och pekade så kom jag på att jag hade glömt platsliggningen. En snabb blick på Apan och jag insåg att pyrt var bara förnamnet på vilket klister jag befann mig i. Goda råd var dyra och jag bestämde mig för att gå långsamt bort till Apan och vifta glatt på svansen. Väl framme satte jag mig vid Apans fötter, viftade på svansen och gav henne en dyrkande blick.

Det enda jag fick för mina ansträngningar var ett hårt fot när det var dags att gå tillbaka till hundarna och sedan fick jag sätta mig ner på min plats. Apan väste att jag skulle skämmas. Eftersom det var en internationell tävling på utställning och massa apor som tittade och inte visste så förklarade Domarapan hela tiden vad som hände och hur han dömde. Han inledde bedömningen för vår klass att han inte ville veta vad ägaren till weimaranern kände när hennes hund kom gående mot henne. När han hade stängt av sin mikrofon, berömde han Apan och tyckte att hon hade hanterat situationen mycket bra. Apan väste till mig att hon helst av allt ville strypa sin hund - oförskämt och otacksamt när jag bara ville visa häftiga saker! Vi fick en nolla i protokollet - hoppsan!

Sedan fick vi gå ut och vänta på att det skulle bli vår tur. Apan var tokarg på mig och jag försökte på alla sätt be om ursäkt, det var liksom inte meningen att glömma bort att vi höll på med platsliggning. Efter en stund sade Apan att hon var snäll igen och vi försökte hitta ett samarbete men det var ju helt omöjligt att hitta det när apor med burar och hundar, hela tiden gick rakt in i en. Till slut lekte vi lite med mitt kaninskinn och vi var hyfsat vänner när vi gick in på banan igen.

Vi gick till vår utgångspunkt och Domarapan skulle göra tandvisning. Jag satt faktiskt men så började Domarapan att prata med mig och det är faktiskt helt omöjligt att prata tillbaka om man inte reser på sig, viftar på svansen och ger nospussar, jag hörde Apan stöna lågt och Domarapan sade i sin mikrofon att jag var tillgänglig, vänlig och inte motsatte mig tandvisningen men vi fick avdrag för att jag hade rest mig, 9 poäng - kinkigt värre om ni frågar mig!

Eftersom jag hade hört Apans sarkastiska stön när jag reste mig så jag hade minsann inte alls lust att visa vilken superduper linförighet som jag kan göra när jag och Apan verkligen är ett team. Istället tittade jag rakt fram, jag höll mig visserligen vid Apans sida och så men inte mer eller mindre. Apan försökte minsann alla trix som hon har för att jag skulle haka på men pilutta henne för det tänkte jag inte alls! Domarapan sade att vår linförighet inte var riktigt färdig och att Apan i sina försök att få med mig i samarbetet fick en alldeles rörlig överkropp och gav oss 8,5 poäng.

Nästa moment var läggande under gång. Jag hade tänkt fortsätta tetas med Apan men hon ansåg att efter vår urusla start så var poängen av ringa betydelse. Så när det ropades verkställ så tryckte hon in ett ligg med så in i bängen med dubbelkommando att jag inte vågade reta henne något mer. Underlaget var vidrigt så även om jag inte vågade trotsa Apan, lade jag mig försiktigt. Naturligtvis påpekade Domarapan dubbelkommandona och att jag hade lagt mig långsamt och gav oss 5 poäng.

Apan klappade mig och sade att det var bra gjort att lägga sig när man inte tycker det är bekvämt. Då blev jag så glad att jag tog en sniffrunda och då kom jag lite lägligt ihåg den aromatiska tikfläcken vid ingången. Nu hade någon dessutom ställt ut ett lämpligt föremål (trimbord) att lämna ett flörtigt meddelande på. Jag insåg att Apan hade gott in mordiskt läge på nytt när jag hörde hennes NEEEEJJJJ!!! Hela hallen hörde nog det förresten. Jag pilade bort till Apans sida och satte mig. Hade blickar kunnat döda hade jag varit en askhög efter att ha tittat på Apan.

Det var inkallningen som stod på tur och jag vågade inget annat än att sitta kvar när hon gick iväg. När Apan vände sig om höjde jag mina öron och utmanade henne med blicken, såg de sammanpressade läpparna och tänkte att nu jäklar ska jag satsa och göra min Apa glad! När Apan ropade hit så satte jag upp högsta möjliga hastighet, problemet med det var att det blev helt omöjligt att få till en sådan där superbra ingång. Domarapan var dock imponerad, han startade sin mikrofon och förklarade för aporna som tittade på att det var imponerande att Apan hade samlat ihop oss och gjort momentet så bra efter stöket precis innan, dock fick vi ett nerdrag på den slarviga avslutningen och 9 poäng - ååååååhhh vad kinkigt! Så dålig var den väl inte heller?!?

Ställande under gång kom efter det och det är vårt svagaste moment. Vi är inte helt överens i det och ibland fungerar det, om vi exempelvis har kört det ett par gånger under uppvärmning men har vi inte gjort det så är det rätt kört. Ont om uppvärmning var det gott om så Apan bestämde sig därför att ta fram sin mentala påse av trix. När det ropades verkställ så saktade hon kraftigt samtidigt som hon gav kommandot, jag var lite osäker men stannade. Domarapan kommenterade på Apans taktik men erkände att hon faktiskt inte hade stått still. På protokollet är det noterat att hon nästan stannar, att det blir dubbelkommando och att jag tar ett par extra steg, 6 poäng av 10 möjliga får man som belöning när man trixar på det viset...

Efter det kom momentet som jag och Apan unisont suckar och stönar över, apporteringen - blä!

Tack och lov kom de inte med en äcklig nerslabbad apport och Apan viftade lite halventusiastiskt med den och jag låtsades att det fanns viktigare saker att göra. På verkställ var vi inte överens om hur vi skulle få till det så det blev lite halvt gripa från min sida och halvt tippa från Apans sida. Domarapan ansåg att Apan lade apporten i min mun och gav oss 8 poäng.

Sista momentet var hoppet och förutom att Apan hade någon ågren och hade fått för sig att jag skulle tjuvstarta så gick vi dit, jag satte mig, Apan gick över till rätt sida och på hopp så gjorde jag ett snyggt språng men missade lite i ingången. Domarapan drog av för ingången och gav oss 9 poäng.

Slutligen fick vi gå tillbaka till utgångspunkt och ta emot helhetsintrycket och där var vare sig jag, Apan eller Domarapan överens. Jag anser att jag bjöd på den mest humoristiska och publikvänliga insatsen av samtliga ekipage och tyckte att det var värt minst en 8a, Apan var av åsikten att vare sig pissefläck eller utställningsbord skulle varit kvar på planen (på agilityn häller vi ättiksvatten på pissefläckar för att göra dem äckliga att lukta på) och att det var fel att springa iväg men att Domarapan kunde vara snäll och ge en 5a. Domarapan gav oss en nolla. *morrar lågt*

Efter en stund utanför planen fick vi gå in igen. Nu var vi bara 5st i vår klass men både jag och Apan blev förvånade när vi fick en tredjeplacering. Vi vet inte om vi missade om vi skulle ha gått till sekretariatet som man gör på utställning efteråt men vi fick i vart fall band och en påse hundmat inne på planen.

Så nu har man debuterat och det gick väl inte lysande men med tanke på var vi var, hur länge vi hade väntat och så trötta vi var när det äntligen var dags, är vi helt OK nöjda. Claras husseapa berättade dessutom efteråt att vi hade haft en av södra Sveriges strängaste domare. Nu ska vi jobba vidare så vi kan åka ut och tävla mera, för det var riktigt roligt!

Med vänliga debuteringssvansviftningar

Grå

Vänstervarvens tid är inte förbi...

2011-03-19T19:51:00.012+01:00

I min iver att drilla Apan i Lydnadens moment så har jag inte hållit koll på vad hon har planerat in i min kalender. Naturligtvis stod det fullständigt klart vad som var i görningen, när hon härom dagen kopplade vattenslang i grovköksvasken och hällde blå sörja i pälsen på mig! Vänstervarv! Igen! Trodde vi skulle sluta med de dumheterna *fnys*

Vi åkte tidigt nu på morgonen och det fanns ett plus, vi skulle "bara" till Malmö och den årliga internationella hundutställningen. Vad vi skulle dit och traska för begriper jag inte. Förra året, tyckte inte domaren om oss och vi var väl inte överlyckliga på domaren heller. Jag hade inga större förväntningar om årets domare, det ska erkännas.

Eftersom vi var tidiga, var det noll problem att få plats till weimobilen. Jag försökte sedan få Apan att skynda på så att jag skulle få en bra plats vid ringen men hon är ju så slö. Det ska plockas fram nummerlappar hit, visas vaccinationsintyg dit, köpas program och jag vet ju inte allt! Tror ni primaten hade kollat upp och fixat fram en skiss över det tillfälliga mässområdet - nä! Sådana saker som kan ses som viktiga verkar inte föresväva Apan men köpa program och gräla på mig för att jag vill kissa på en stolpe i ett tramsigt tält - det kan hon!

När vi kom fram till vår ring blev jag hur glad som helst! En agilitybana! HELL YEAH!!! Äntligen börjar Apan ta en med på vettiga saker. Apan tyckte att jag kunde glömma agilityn, vända mig 180 grader och studera ringen vi skulle vara i. Att kalla det utställningsring är förresten något av ett skämt, en tax, skulle inte kunna visa rörelse i den där microskopiska saken till ring. Jag frågade Apan om det är en särskilt elak gnom som har till uppgift att ge oss vackra grå utställningsringar för de är nästan alltid pyttesmå! Apan säger att det nog är slump men att det kan tyckas lite orättvist.

Vi installerade oss och gick och rastade. Då träffade vi agility-Jenny och jag påminde Apan om att det är hög tid att vi åker och tränar för henne. Apan ska se om vi kan hitta en dag för det. Efter det låg jag och softade i min lya. Apan tjattrade med andra apor och sedan var det dags att värma upp. Jag ville hela tiden till agilityn men fick inte. Jag satte in värsta tjatattacken på Apan men hon sade att det fick bli nog på mitt tjat.

Vänstervarv är vänstervarv och domare är märkliga apor som man aldrig blir riktigt klok på. Jag kopplade som alltid på charm och fjäskoffensiven när domaren kom för att känna och klämma på mig. Jag tänkte om jag visade min trevliga sida så skulle han säga till Apan att jag var alldeles för bra och att vi kunde gå till agilityn istället. Apan böjde sig fram när han hade gått och sade att nu var det inte ett pip till om agility och att jag skulle stå still för annars skulle hon ta tag i ett av mina öron - surApa!

Domaren har kryssat i Excellent och skrivit följande omdöme:

"Välskuret huvud, utmärkta linjer i kroppen, bra benstomme, något framskjuten skuldra, bra vinklar, mycket bra päls och färg, mycket goda rörelser, utmärkt mentalitet."

Jag fick 1:a pris och CK och då vet jag att Apan är nöjd, sedan vann jag Öppenklassen och gick vidare till Bästa hanhundsklass där jag blev 3:e bästa och fick ett reserv-CACIB

Som vanligt har vi ingen tur med våra reserv-CACIB, de som fick CACIBet har inga de heller så vi blir utan. Om vi nu fick ett reserv-CACIB, det var väldigt förvirrat alltsammans. Det är nya regler och aporna virrade något enormt. Vi har tagit hem rosetten så Apan får väl skicka den till den som ska ha den om de kommer fram till något annat.

Innan vi packade ihop för dagen såg vi MillaMask, köra järnet på agilitybanan och en liten handlingmiss från hennes matteapa ledde till en disk men vilken fart, vilka kontaktfält och super allt! De var jättenöjda och vi med så det var skönt när Apan packade ihop våra pinaler. Vi gjorde ett snabbstopp borta hos borderterrierna. Apan behövde rasta sig och min Tjejs snälla apor var där. Världens bästa Terriertant med köttbullar och snälla farbror A, tur att det finns trygga apor att vara hos när Apan är så omständig.

Vid parkeringen träffade vi Claras husseapa och det blev naturligtvis mer aptjatter. Väl hemma blev det sova i soffan, tala om för Stridstysken att han är bäng, tugga märgben och sedan tillät jag Aporna att ta en bild på mig, min pokal och mina rosetter.

Med vänliga svansviftningar

Grå

Förändringens vindar?

2011-03-16T21:04:00.003+01:00

I vanliga fall skyr jag och Apan Klubben. Det är bara agilitysektorn som vi kan anses aktiva i, även om vi kommer tävla lydnad för Klubben så tränar vi sällan till aldrig lydnadsbiten ihop med några andra där. Tränar vi lydnad där så är det i regel på dagtid när det bara är vi där. Det beror på att när vi var nya så fanns det apor som inte var så trevliga mot mig och Apan.

Nu är ju inte min Apa något under i socialt umgänge men hon försökte faktiskt lära känna de andra aporna när vi var nya. Men en dag slutade hon försöka eftersom en del av aporna låtsades att Apan inte var där och några av de andra tyckte att Apan slösade bort sin tid och borde skaffa en "riktig" hund att träna med.

Ikväll var vi en kortis på klubben. Det är ju onsdag och därmed fri träning och Apan hoppades på att det skulle dyka upp lite apor och hundar så att man kunde arrangera platsliggning. Tydligen var det även en lydnadskurs som vi halkade in i av misstag. Nåvars, en husseapa och hans Briard var på plats och de ställde upp och hjälpte till. Tyvärr var mina tassmyror ovanligt bångstyriga i stormvindarna och jag kunde inte vara stilla.

När vi var klara dök det upp fler apor och alla var trevliga, glada och bruksiga. De tyckte att jag och Apan var duktiga och modiga som vågade vara udda. Gissa om jag och Apan blev glada! Innan vi åkte hem, sade de nya aporna att de hoppades att vi dök upp på fler träningar - hoppla!

Apan sade att en del stormvindar är av godo. Jag hoppas att detta innebär att vi kommer träna mer på klubben och lära känna ännu fler hundar och deras apor!

Med glada svansviftningar i stormen

Grå

Sjuk Apa & klickerträning

2011-03-11T21:43:00.013+01:00

Apan kom hem från jobbet i morse och hon såg ut som ett sådant där katastrofvrak som äckliga katter släpar hem och är stolta över. Hon skulle dessutom i sitt klena tillstånd, gå morgonrunda med mig och Stridstysken. Jag sade till den där speedade pälsbollen att han allt fick uppföra sig och det gjorde han, tills vi träffade en stor pudel i ett långt flexikoppel.

Stridstysken är ju så sabla pinsam! Träffar vi andra hundar ute så går han omedelbart i något mördarläge och ska morra och hålla. Det är en jättedålig övning när man är ute med Apan, speciellt när hon är ynklig. Då är hon liksom extra härsken i humöret. Stackars Stridstysken så stor tung och envis han är så fann han sig flygande in till Apans sid och morra var inget bra det heller. Han fick sitta i utgångsposition och stirra på en härsken Apa och det är läskigt!

Vi vill dock ge en eloge till pudelns ägare, han satte nämligen sin hund ner och stod helt stilla medan Apan fick koll på Stridstysken. Själv höll jag mig på min kant och när Apan röt fot till Stridstysken så satte jag mig intill honom och påpekade för Apan att jag faktiskt hade uppfört mig. Väl hemma så fick vi frukost och sedan rasade vraket till Apa ner i bädden.

Husseapan kom upp och långrastade oss och han servade Apan med slemlösande och hostmeducin för hon lät som en jobbig jack russell där hon låg och hostade. Jag höll Apan under uppsikt och det är ett jobb man blir trött av så för att hon inte skulle smita när jag tog små powernaps så hade jag hennes mage som huvudkudde. När hon väl masade sig upp var hon feberfrusen och kunde knappt prata alls.

Husseapan och Stridstysken hade dragit iväg ut i ovädret för att träna spår. Apan tittade ut och viskade hest till mig att det var inte aktuellt men att vi kunde göra klickerträning och shejpa moment inomhus. Så vi roade oss med att börja med fjärrdirigeringen och då ställandet. Sitt kan jag på handtecken och Apan hade en plan för läggandet.

Läggandet körde vi på en inkallning och Apan lyckades kraxa fram ett fullt begripligt "ligg" och jag fattade äntligen vad hon ville med det och armflaxandet. Hon vill ju att jag ska lägga mig på väg in till henne och inte framför henne som jag har trott. Det är en ryslig tur att vi har klickern som gör att vi kan kommunicera och lösa problem *vift*

När vi var klara så visade vi Husseapan och Stridstysken, grunderna i klickerträning. Precis som alla andra hundar, fattade han snabbt att klick = belöning. Targeten hade han lite svårt för men Apan säger att han kommer klura ut den snabbt och ha mycket nytta av att han förstår att man ska dutta den. Husseapan tyckte det hela var lite flummigt men Apan säger att targeten är otroligt användbar och därför viktig att få med från början. Vi får väl se om han är något bildbar, fast de kanske inte hade klickers där i urgermanien som han påstår att han kommer ifrån.

När vi var klara med träningen så bäddade Apan ner sig i soffan och där har hon legat hela kvällen. Hon är helt brännhet och låter som en anfådd engelsk bulldog. Det rosslar och slemmar något helt otroligt om henne. Jag har lovat Husseapan att jag ska vakta henne medan han och stridstysken är på jobbet under natten.

Med klickerglada svansviftningar

Grå

Helt slut!

2011-03-09T00:19:00.008+01:00

Jag vill bara rulla ihop mig till en kringla i soffan och sova! Det är krävande att ligga på topp!

I gårkväll var jag och Apan nere i Skanör-Falsterbo och tränade ihop med söta Clara och hennes husseapa. Söta Clara var extra söt igår för hon ska snart löpa och jag vart helt prilligt glad pga det. Apan stönade och tyckte att det var att kliva hundratals steg tillbaka i vår utveckling, när hon sprang och jagade mig över halva appellplanen.

När vi kom dit hade Clara och hennes husseapa ordnat så att vi fick vara med på en lydnadsgrupps platsliggning. Jag låg så lång tid som man ska göra i lk1 men när aporna bara fortsatte att glo på oss och inte kom tillbaka till oss, tröttnade jag och reste mig lite. Gissa om det kom en rosenrasande Apa farandes över planen!

Jag och Apan fick träna inför tävling med aptjatter (kommenderingar) och väldigt mycket ordning och reda. Slarv-Apan slängde minsann agilityrutinerat, kopplet på marken och tyckte det låg jättebra där. Hon är så pinsam, det ska ligga i en ficka. Den informationen gjorde shopoholicen till Apa jätteglad för nu ska hon minsann shoppa ett mjukt koppel som hon kan knöka ner i en ficka. De koppel som redan finns i vår ägo, är för långa och icke-nerstoppningsbara, enligt Apan...

Vi började med linförigheten, det var väl inte det bästa men så hade Apan ovanligt mycket hjärnsläpp och ville dubbelkolla små detaljer längs vägen och hur ska man kunna få till något vettigt då? Fast vi fick beröm, avståndet vi håller till varandra är konstant. Så även om jag inte går kloss intill Apans ben så flyter jag inte iväg heller. Apan skulle helst vilja att jag går intill benet, hon säger att det ser prydligare ut. Jag ska fundera på saken.

Vi gjorde tandvisning och Apan var så otroligt glad att jag satt ner medan hon skakade tass med Claras husseapa att hon tappade fokus så naturligtvis reste jag mig upp för att påpeka det och inte tänkte jag visa några tänder heller så det så! Apan sade att en dag kommer hon att klistra fast min rumpa i backen så att jag lär mig. Undrar hur hon då hade tänkt att vi skulle göra resten av momenten sedan?

Läggande under gång fick Apan bassning på. Hon vet att jag inte lägger mig på kallt och blött underlag så hon gav typ trippla dubbelkommandon och dessutom vände hon sig om för att se att jag verkligen låg, ajabaja Apan och nä, jag skulle aldrig lägga min ädla lekamen ner på en kall och blöt appellplan och gjorde inte så denna gången heller!

Efter det körde vi inkallning och där skötte Apan sig ypperligt. Jag var så glad över att vi nu har ett moment som hon inte klantar till att jag satte upp högsta möjliga hastighet bort till henne. Naturligtvis blev det ju lite svårt att stanna i höjd med henne men jag smet in till hennes sida så fort jag hade fått bromsen att fungera och vänt.

Clara och hennes husseapa tyckte att jag behövde paus efter det och då körde Clara några av sina moment ur elitklass. Hon är grymt duktig! Har värsta farten, men kan bromsa och har väldigt bra pli på sin apa. Apan var behjälplig med tjatter (kommenderingar), godisgömning, fotografering och klicka när Clara gjorde rätt. Jag var helt säker på att så många saker skulle orsaka härdsmälta i Apans hjärnkontor men hon lyckades väl hyfsat.

Min tur igen och vi gjorde Apporteringen, denna bedrövliga och tramsiga historia. För att visa mitt förakt över att behöva göra en sådan simpel övning så inväntade jag inte "apport"-tjattret utan ryckte åt mig apporten. Apan sade att jag var hopplös och minsann visste bättre, jag slutade lyssna någonstans där för mina tassmyror tog kontrollen över situationen och då blir det lite knasigt...

Ordning återställd och vi skulle köra Ställandet under gång. Tassmyrorna hade fortfarande ett visst övertag så det var rysligt svårt att visa de fina ställandena som jag faktiskt kan göra - dumma myror! Vi stannade på det momentet och tragglade lite.

Hoppet satte vi och skam hade väl varit annars med tanke på all agility vi tränar!

Apan hjälpte Clara och hennes husseapa med mer tjatter, godis & apportutläggningar. Clara visar hur det går till att hoppa, apportera och hoppa tillbaka. Det har jag och Apan faktiskt tränat lite på och även om jag fortfarande inte har gått med på att använda metallapporten som Clara gör så har vi en grovt tillyxad versin av det momentet. Apan gick och hämtade min apport och så fick jag träna lite på det.Sedan blev det mängdträning på läggande, ställande och ingångar. Apan fick massor av goda råd från Claras husseapa så nu ska vi se om vi kan få till det ordentligt en gång för alla! Det hade ju varit rätt skönt om vi kunde lämna de tråkiga momenten i lydnadsklass 1 bakom oss och göra de roliga momenten i de andra klasserna.När vi var klara för kvällen, tog aporna en snabb fika och sedan åkte vi hem. Jag var så trött efter träningen att jag bara rullade ihop mig på soffan och somnade. Trodde att jag skulle få ledigt idag men icke!

Vi var på klubben och körde agility! Apan lade massor av fokus på tramsfälten, slalomingångarna och handlingövningar. Jag var hur trött som helst när vi åkte hem. Fast imorgon blir vilodag för inatt är Apan på sitt jobb och jag är hemma med Husseapan och Stridstysken. De två ska jobba imorgon och då kommer Apan att sova hela dagen, vilket i sin tur betyder att jag kommer ligga och sova brevid Apan i den stora bädden, hela dagen. Man kan ha sämre dagar!

Med trötta men vänliga svansviftningar

Grå

Ständigt denna action!

2011-03-06T21:06:00.015+01:00

Den där Stridstysken som trillade in för två veckor sedan, han är inte riktigt klok! Han är besatt av sin brandslang och far runt som en flipperkula, dessutom bet han Apan! Hade jag sett det så hade han åkt på spö! Apan försökte få sympati från Husseapan men han tyckte bara att Apan skulle vara mindre klantig när hon busade med Stridstysken och hans brandslang. Apan har en rejält svullen tass med ett jack efter en hörntand och ett skrapsår.

Jag och Apan har tränat som galningar de senaste veckorna, agility, lydnad och spår, har stått på schemat och vi har tränat, tränat, tränat och det ser riktigt hyfsat ut nu. Sedan har jag fortfarande inte bestämt om jag tänker visa exakt hur bra jag kan göra det, när vi är i Malmö.

Stridstysken har ju skrutit om hur stor och häftig han är och sagt att jag bara är en pluttrig jaktis som inte kan något. Han skryter om att han ska träna skydd, fånga bovar och jag vet inte allt. Personligen har jag svårt att förstå hur någon som är besatt och snuttar en brandslang, någonsin skulle kunna bli häftig. Jag frågade Apan men hon bara viftade bort det och sade att man inte ska hänga upp sig på schäfersnack. Hon säger att jag kan bli champinjon i flera grenar om jag bara tränar och att jag ska vara glad att jag är bra på saker som Stridstysken aldrig kommer reda ut.Jag tyckte att det där med skydd verkade svårt men Apan bara skrattade och frågade hur svårt jag tycker det är att bitas. Nu är jag faktiskt fostrad att man inte får bitas hur som helst men Apan sade att jag skulle få testa. Vi gick ut och tog Stridstyskens skyddsarm med oss och sedan sade Apan att det bara var att braka lös. Jag fick ruska och slita i den där armen lite på egen hand och den var grymt kul att bita i!
När jag hade fått bekanta mig lite med den, trädde Apan den på armen och sedan sade hon att det var bara att komma igen och ge järnet. Jag var lite skeptisk till det hela de första gångerna, tänkte att jag kanske hade trasigt Apan. Hon bara skrattade och sade att det var just därför det heter skyddsarm, att jag kan bita nästan hur hårt som helst utan att hon känner något - vilken toppengrej!!
Jag bet så hårt jag bara vågade och höll i för allt vad jag var värd för Apan är en tuff figge, hon gör allt hon kan för att skaka loss en, vänder och vrider på sig och försöker få en att tappa greppet. Ett tag så hade jag ingen kontakt med marken och jag flög nästan - superkul!
Jag och Apan hade en jättekul träning och varje gång jag satte ett lydnadsmoment så busade vi med skyddsarmen. Gissa om jag ansträngde mig stenhårt för att sätta både läggandet & ställandet under gång! Gjorde dessutom Rutan och den delen av fjärrdirigeringen som vi har börjat med *vift*

Med vänliga svansviftningar

Grå

Träning & höjden av oförskämdhet!

2011-02-23T22:51:00.006+01:00

Dagen började med att hela flocken gick morgonpromenad. Aporna tyckte att det var bäst eftersom att vi hade trasigt Apan igår. Efter det blev det frukost och sedan tog hela flocken en förmiddagssnooz. Jag och Apan intog den stora bädden och Husseapan tog soffan. Den Germanska pälsbollen är ding för han tycker att golvet är otroligt skönt att ligga på. Ibland kommer han med sådana konstiga uttalanden som får mig att undra om inte all den där pälsen som växer på utsidan, även växer in i hjärnan på honom. Hur i hela friden kan man gilla att ligga på golvet?!?!

Nåvars, det kom ju sådant där vitt från himlen i mängder så det var helgött att ligga utsträckt på rygg i bädden och sova intill Apan. Det var bara när Husseapan & Pälsbollen stökade runt som jag var tvungen att gå upp och kolla vad de hade för sig. De skulle till jobbet och enligt den unge Slyngeln fånga bovar. Skulle liksom inte tro att han är redo för det än! Jag gick tillbaka in till bädden och grottade ner mig hos Apan igen.

Det vita slutade att dala och då vaknade Apan till liv och tyckte - lydnadsträning! Hur i hela friden hon fick för sig att jag skulle traska runt med mina ädla tassar i en massa vitt och göra lydnad är för mig en gåta. Men det är inte för inte man har sin apa upplindad runt sin tass och hon fick genast böja sig och kompromissa. Ut med Apan ur Lyan och sätta henne i arbete med att ta bort allt vitt från marken.

Efter att ha inspekterat arbetet och motvilligt gett henne godkänt, satte vi igång att träna. Platsliggningen hoppade vi över, vem vill ligga ensam på kalla stenar och glo till ingen nytta - inte jag! Däremot tränade vi på att jag skulle ligga kvar när Apan kommer och ställer sig i utgångsposition. Jag tycker att jag minsann har legat färdigt vid det laget och struntar i Apans tjatter om att jag måste ligga kvar tills hon säger ifrån.

När vi var klara med det, blev det en märklig ruta. Inte för att rutor är så märkliga egentligen, de är rätt simpla. Man ska gå in i rutan, göra helt om, stå stilla mitt i och invänta Apans ankomst. Märkligheten låg i att varannan gång jag skulle in i rutan och tog sikte på min target så kom min älskade blå pipboll studsande och den måste man ju bara springa efter. Då står man inför ett dilemma, fånga Pipis eller stanna på targeten - ååååååh beslutsångest! Jag tror jag gjorde rätt för Apan klickade när jag jagade efter Pipis. Hon säger att jag inte ska gå och dra benen efter mig när jag ska in i rutan och att jag allt behöver lite motivation för att komma dit i rätt tempo.

Lite fritt följ blev det också och sedan var det ställande undet gång som enligt Apan var klockrent idag och slutligen lite motvilligt läggande under gång - kallt om magen på stenarna juh!

När vi gick in och Apan tog av mig täcket så spärrade hon upp ögonen och klämde på min mage och utbrast "Men Grå! Du är ju på väg att bli tjock!" Har ni hört något så oförskämt??? Ska hon säga - FETTOAPA!!!

Inte nog med att hon anklagade mig för att vara tjock, hon började räkna ut hur mycket mjukost jag hade fått på träningen och så drog hon av på min fodergiva. Jag tänkte att det skulle ordna sig när Husseapan kom hem men elaka Apan hade minsann ställt några futtiga kulor i en burk och sagt ifrån att det var min nattmat. Jag försökte få Pälsbollen att dela med sig lite för han får massor men Husseapan sade att han behövde den själv, en enda liten uslig Frolic lyckades jag få loss från honom och den skramlar omkring i magen med de futtiga kulorna. Jag kommer svälta ihjäl! Kan någon skicka mat?

Med ynkliga och svältande svansviftningar

Grå

Måndagens & tisdagens träningar

2011-02-22T22:07:00.016+01:00

Efter söndagens agilityträning som hade många fokusområden, var Apan fast besluten om att vi behövde träna mer på hoppteknik och tramsiga fält (kontaktfält). Vi åkte ut till klubben och Apan byggde upp en bana som hon kallar för studsbana. Hon säger att hon inte vet om den har ett annat namn men att det var vad man kallade den typen av banor när hon höll på med sådan där hornlösa älgar med järndojor. Jag fick göra totalt 6 gånger genom banan med Apan på höger sida 3 av gångerna och vänster sida de andra 3. Sedan fick jag inte göra fler för Apan påstår att den övningen tar mer på musklerna än man kan ana. Tror henne faktiskt för 3e gången jag gjorde så var jag väldigt säker och satsade på att höja farten och när det kom till mellanrummet där jag tidigare tagit 2 språng så blev det ett stort språng och ett konstigt helikopterhopp för att undvika att krascha in i hindret.

När vi var klara med studshoppen så fick jag träna på de där tramsiga fälten. Apan säger att det är rysligt viktigt att jag trampar på dem, annars kommer vi få en massa poäng för fel. Hon lade ut targets på fälten och så var det meningen att jag skulle stanna på targeten tills hon gav mig lov att springa vidare. På uppvägen gick det inget vidare men till slut hyfsat. På nervägen fick vi till några riktigt snygga och jag fick massor av mjukost för besväret.

Tisdag, blev det klubben igen. Vi skulle öva hoppen i lydnadsklass 1&2 och snål-Apan vill inte pynta för ett eget lydnadshinder så varje gång vi tränar hopp, är vi på klubben. Hoppet i klass 2 har vi precis börjat träna, jag har en target bakom hindret som jag ska sätta mig vid. Den ligger så att jag får ett bra avstånd så att jag kan hoppa tillbaka. Jag tror vi börjar får till det riktigt bra för Apan låter väldigt glad! Klass 1-hoppet är busenkelt egentligen men det är ju så tråkigt att sitta still bakom hindret och vänta på kommando när man faktiskt kan så bra utan aptjatter!

Klass-1 apportering gjorde vi också och Apan noterade 80% lyckande. Jag tyckte det var 100% lyckande för jag tog den varje gång och tuggade ingenting alls! Tjafs-Apan sade att jag fick avdrag för att jag gjorde ett sittande skutt framåt när jag skulle ta apporten en av gångerna. Hon är så ondsint och pedantisk, allt ska vara så himla perfekt! Det är weimaraner-charmigt med ett sittskutt, jag lägger helt enkelt min personliga prägel på ett väldigt tråkigt och störtlöjligt moment - så det så *fnys*

Sedan var det fritt följ. Apan säger att jag är dålig på att behålla min position vid hennes sida. För att påminna mig när jag skena iväg eller vi gled isär, hade vi kortkopplet i mitt halsband. När det hände, höll Apan emot och det var faktiskt inte så många gånger på den stunden vi tränade.

Ställandet under gång blir allt bättre och stabilare. Jag har lyckats klura ut att Apan vill att jag ska stå helt stilla när hon säger det. Men det är inte alltid jag känner för det. Jag har fortfarande inte blivit klok på om hon vill att jag ska förbli stående eller sitta ner när hon kommer tillbaka efter sin promenad. Jag har kört på det säkra kortet och satt mig ner men jag har fått vissa antydningar om att det är fel.

Sist men inte minst körde i några lägganden under gång. Jag är som alltid tveksam till att lägga mig ner när det finns minsta risk att det blir kallt eller blött om magen. Apan insisterade så jag fick offra mig och eftersom jag hade mitt goa täcke på mig så var det faktiskt överlevnadsbart men bara precis. Apan ska inte tro att jag tänker ge mig så lätt på den punkten.

Med weimaranerolydiga men glada svansviftningar

Grå

Vi råkade ha trasigt Apan!

2011-02-22T20:07:00.010+01:00

Det är med enorm motvillighet som jag inser att det börjar bli vissa rutiner i livet med Slyngeln under lyans tak. Han är rätt stökig och brötig och precis som alla andra tonåringar så ska han hota med att ta till knytnävarna(tänderna) så fort han anser att han utsätts för en orätt - oförskämt! Turligt nog följer aporna allt som händer med hökögon och han får tillsägelse att så uppför man sig inte här.

Han har egentligen inte försökt något större sedan första dagen då han gav mig ett tjyvanyp i ett obevakat ögonblick. Då visade jag honom alla mina tänder och talade om att han skulle passa sig för att sätta sig upp mot de som är äldre. Aporna såg honom så han fick bassning där med. Det är inte så kul att vara ny och börja med att få flocken emot sig...

Apan har jobbat mycket sedan Slyngeln kom så det har blivit hennes jobb att gå morgonrunda med oss. Hon har varit jättenöjd och tyckt att vi har varit duktiga. Det är bra beröm med tanke på att Apan är högst ocharmerande när hon är trött efter sina nattpass och bara vill sova. Det har faktiskt varit helt händelselöst. Apan har kopplat oss, vi har promenerat, fått frukost och sedan har Slyngeln stängts in i sin lya.

I morse hade vi precis gått ut och kommit en liten bit på vägen när grannhunden med punkfrissan kom ut. Jag bryr mig inte om honom men den blivande actionhjälten var ju bara tvungen att ställa till en scen. Han morrade massor, skällde och gjorde ett utfall så att Apans arm slets bakåt, snett över ryggen. Jag var upptagen med att lukta på en tikfläck så jag hörde bara morret och skällandet. Helt övertygad om att vi nu var under anfall, bestämde jag att supporta Slyngeln för en sådan sak lär han inte reda ut själv. Alltså kastade jag mig i samma riktning så långt kopplet nu tillät och då var det något som poppade till i Apans axelmuskel i armen som Slyngeln redan hade dragit bak över ryggen.

Behöver jag ens berätta att Apan fick ett utbrott på oss?

Koppelkorrigeringar som jag avskyr och Apan helst undviker och jäklar vad hon skällde. Hon läste lusen av oss båda och talade om att vi inte var vatten värda så illa som vi uppförde oss. Hon hade så ont i armen att hon knappt kunde röra den. Hon fick ta båda våra koppel i en hand och sedan talade hon om att den som uppförde sig illa skulle hon göra kaos med. Både jag och Slyngeln gick fot, det är världens bästa sätt att få Apan snäll igen.

Fast även om hon blev hyfsat snäll så muttrade hon en del ondsint aptjatter under resten av promenaden. Jag var lite orolig för hennes arm för den hängde lite konstigt, jag nosduttade den för att kolla om den fortfarande satt fast. Apan sade att det var lugnt men att det skulle göra ont ett tag. Hon säger att hon vet vad det är som har gått trasigt och att det läker.

Efter det så var morgonrutinen precis som vanligt, fast när Slyngeln var instängd och Apan hade bäddat ner sig i stora bädden, då smög jag in till henne, gav henne en nospuss, duttade armen och sedan kröp jag upp och lade mig vid hennes fötter för att vakta henne så att inte mer saker gick trasigt medan hon sov.

Med vänliga svansviftningar

Grå

Galen Pälsboll

2011-02-17T21:53:00.016+01:00

Idag var det meningen att jag skulle promenera med Allan och hans matteapa. Jag hade jagat upp Apan ur sängen i god tid genom min alldeles egna strategi - ta över sängen! Ja, inte Husseapans halva, utan den halvan som Apan sov på. Man smyger upp i fotändan och så annekterar man i sakta mak, mer och mer plats. Till slut tröttnar Apan på att sova ihoprullad som en annan snigel och går upp...

Jag hade förmiddagssnooz i min bean-bag och Apan satt vid köksbordet och petade i sig frukost, när vi hörde Husseapans mobiltelefon ringa. Vi hörde också att Husseapan tryckte bort samtalet och det är fullt förståeligt när man har jobbat natt och vill sova. Telefonen ringde igen och då svarade Husseapan, vi hörde att han mumlade långt där nere under täcket och hur han gick från sovande till vaken.

När han hade tjattrat klart kom han utsnavandes i köket och berättade att hans chefsapa hade ringt och sagt att nu var det tid att komma och hämta hund. Apan tyckte att det var lika bra att vi var med från början så vi fick ringa Allan och säga att vi inte kunde komma till promenaden. Efter att Husseapan fått lite frukost i sig, bar det iväg.

Jag fick vänta i bilen när vi kom fram och aporna gick in i ett hus. Efter en stund kom aporna och två apor till ut och jag såg fram emot att få se min nya flockmedlem. Jag höll tassarna för att det skulle hoppa ut en snygg mallebrud ur bilen. När jag sedan såg dem lasta ut en gänglig, slynglig pälsboll/schäfer, trodde jag inte mina ögon och tänkte att det nog var fel.

Apflocken stod där och glodde på den gänglige saken som skulle visa vad han kunde - tss. Döm om min förvåning när Husseapan tar kopplet, traskar med den gänglige till vår bil, öppnar luckan och lastar in honom i den andra halvan av buren! Vad hände med den snygga mallebruden som jag trodde att vi skulle få????

Aporna försvann in i huset igen och nu började den lille skiten skryta om hur stor och häftig han var, hur han minsann kan bitas och jaga bus. Tsss snacka går ju men jag såg allt vad han hade visat och det fångas inget bus så länge man inte har koll på höger, vänster och framför allt, sig själv.

Efter en stund kom Aporna ut och sedan bar det iväg, fast inte till något trevligt ställe. Till ett ställe med stickstanter, där jag blev röntgad för ett år sedan. Vi skulle hämta mat till Slyngeln där och det gick hyfsat snabbt. Vi körde vidare till en av mina favvo-skogar och tog en lång promenad så att alla fick lära känna varandra.

Aporna släppte oss på prov eftersom vi gick fint ihop och jag tyckte att Slyngeln verkade helt OK till han gav mig ett tjuvnyp på rumpan. Jag talade om för honom omgående att så uppför man sig inte och inte blev aporna imponerade de heller. Efter att aporna hade gett Slyngeln bannor, fick vi vara lösa en stund till men då höll vi ett artigt avstånd till varandra.

Väl hemma tog vi en runda i trädgården och det tog Slyngeln 5 sekunder att hitta och demolera min innebandyboll! Väl inne kunde ju tokstolen inte ta det lugnt, skulle han mot förmodan lägga sig ner så räcker det att man rör ett morrhår så far han upp och springer runt. Apan har ställt upp min tunga stålbur till honom. Det hjälper att ha en lya att krypa in i när man är ny och lite otrygg. Här är han i vart fall:

Med vänliga svansviftningar

Grå

Shoppa utan att shoppa

2011-02-16T21:41:00.004+01:00

Vi var i djuraffären idag. Vi provade Hurttaselar i en halv evighet. Orsaken var att vi inte fick någon hjälp och Apan skulle räkna ut saker på egen hand och hon är ju så klent begåvad den där Apan.

Det har hänt något i den djuraffären, innan var den jättebra men nu var det en massa ny personal och de bara stod och tittade surt på mig och mina apor. Först trodde vi att man kanske inte fick ta in hundar längre men det stod ingen lapp på dörrarna och där var andra hundar inne i butiken.

Jag fick kliva i och ur flera selar och vi testade fram och tillbaka. Tillsammans med aporna, kom jag fram till att jag ska ha en sele i storlek 100. Då sitter den bra över mina bogar och det är ingen risk att den skaver mig eller att mina armbågar slår i några spännen.

Det kändes lite konstigt att gå ut ur en affär utan att handla något när man har hållit på att greja en massa men de hade bara min storlek i en brun/grå-sele med röd text och där sade Husseapan ifrån att det gick inte för sig. De hade prylar från lifeguard-sortimentet men bara i orange och Apan är av åsikten att vi jobbar inte på en byggarbetsplats och då behövs inte orange enligt henne.

Men helt utan att handla något, gick vi inte därifrån för vid kassan stod det en jättestor korg med torkade oxöron! Jag tyckte att vi skulle ta hela korgen med oss men snål-aporna köpte bara 5. Jag försökte protestera men Apan sade att jag hade rätt att kalla till förhandling angående oxöron den dagen jag är uppflyttad till elitklass. Misstänker att jag lever i en Ap-diktatur. Kan man revoltera mot sådana?

Med vänliga svansviftningar

Grå

Konstigt

2011-02-16T05:18:00.002+01:00

Här ligger man och har bästa tuppluren och har hela sängen för sig själv när man hör ytterdörren öppnas. Tänker att man får väl välkomna de där aporna hem, inte för att de förtjänar det när de lämnar en ensam hemma men ändå. De tror ju att man är rysligt glad att se dem...

Gissa om jag slog på tvärnit för inte var det ju vare sig Husseapan eller Apan som stod där i dörröppningen - det var Murphans matteapa tillsammans med Blås matteapa. Vad i hela friden pågår här?! Tur för dem att jag verkligen gillar dem så jag fjäskade lite extra. De påstod att min svans är lite väl hårdhänt mot deras ben men det handlar nog om att de inte är så vana.

Snälla vart de i varje fall, tog mig på rastrunda och gav mig kvällis. Jag hade bästa planerna för hur de skulle sitta i soffan och klia mig på magen men efter att ha gett mig leverschnacks så försvann de igen och jag var återigen själv. Fast efter ett tag kom Husseapan hem och jag blev faktiskt glad att se honom.

Spanade förresten på det där programmet "På spåret" i apornas tjatterlåda. Den ena apan som var med var verkligen helt av spåret den. De skulle tala om vilka tre olika hundraser de hade framför sig var. Apan i tjatterlådan ville ha det till att Rhodesian ridgebacken som hade framför sig, var en weimaraner. Jag kände mig förolämpad.... knasig apa!

Förbryllade svansviftningar
Grå

Vad ska jag välja?

2011-02-14T23:09:00.003+01:00

Apan har fått klarttecken av Husseapan att köpa en ny y-sele till mig. Orsaken att vi måste gå via Husseapan är att han har lovat att hålla Apan i öronen vad det gäller inköp av hundprylar. Detta sedan hon sorterade och organiserade alla mina prylar ute i garaget. Tydligen var Apan inte riktigt medveten om hur mycket prylar jag faktiskt hade och fick en liten tankeställare.

Valet står mellan att köpa en ny i samma färg eftersom den passar så fint till min färg. Det låter väl kanske lite dumt men tom mina träningspolares apor, påpekar att Hurttas ljusblå färg, klär mig. Apan tycker att blå är en av de finaste färgerna som finns och köper gärna blå saker.

Det som gör valet svårt är att Hurtta kom ut med sin Lifeguard-collection och den tilltalar Apan massor. Alla produkterna är i flouroserande material och har reflexdetaljer. Apan är besatt av att saker ska vara praktiska och Y-selen används ju mest när vi cyklar eller springer och då tycker vi att det är rätt bra om jag syns.

Så vad ska jag säga åt Apan att jag vill ha?

Vacker blå eller praktisk reflexig gul?

Med vänliga svansviftningar

Grå

Mordförsök & plock-i-pinn

2011-02-14T20:33:00.002+01:00

Jag måste anmäla detta till någon! Aporna håller på med saker som endast kan tolkas som om de är ute efter att ta livet av mig! Jag vet inte ens var jag ska börja så upprörd jag är!

Igår var det ju söndag och eftersom Apan maskade (påstod att hon behövde sova mellan två nattpass) förra veckan, var vi ju inte iväg och tränade som vi brukar. Igår var det äntligen dags att tackla hindren igen och jag var hur laddad som helst! Vet ni vad den elaka Apan kommer på då? Jo, att vi ska cykla till träningen, eller rättare sagt, hon sitter på stålhästen och jag springer brevid som en annan gatuhund. Tror ni att den slö-Apan ens hade tagit reda på hur långt det var - nä just det!

Att ta sig dit var inga problem, vi hade medvind. Däremot hade vi ingen bra träning. Apan var splittrad och jag var fullt upptagen med att ta reda på vilken av brudarna i träningsgruppen som var i löp. Övningarna var både vad vi behövde men samtidigt inte. Det var mycket handling och snäva svängar. Detbehöver vi träna på för jag är i egenskap av weimaraner visserligen snabb i svängarna men jag tar långa, snabba galoppsprång och hoppar stort. Jag ska försöka korta in mig och hinna se vart Apan vill att jag ska springa. Det är inget som görs i en handvändning och den ena banan vi tränade på var ju helt OK om man var hund av mindre sort. Själv landade jag liksom halvvägs förbi tunneln som jag skulle in i och när jag kom ut var jag liksom förbi hindret efter det. Svängarna gick ofta från att vara väldigt vida till att bli extremt snäva. Vi var i osynk under precis hela träningen.

När träningen var över, skulle vi ju cykla hem igen och då hade vi motvind precis hela vägen och jag har full förståelse för att ni inte håller reda på väderprognosen men pucko-Apan kunde ju ha kollat väderleksrapporten innan hon drog iväg, det blåste stormvindar! Vi fick kämpa precis hela vägen. Väl hemma fick man knappt hämta andan så kommer Husseapan och säger att nu är det dags att röra på dököttet. Vilken förolämpning! För det första var har jag inget "dökött"/fett på min kropp och för det andra så hade jag precis traskat 12,3km till och från agilityn och dessutom tränat i 2h så jag förtjänade att ligga i sängen! Men det hjälpte inte att ge Husseapan idiotförklarande ögonkast.

Rent plötsligt befann jag mig utanför ytterdörren, återigen iklädd min snygga Hurtta-reflexväst & sele. Selen är som alltid länkad via koppel till Apans Baggenbälte och sedan stack hela flocken iväg. Vi sprang och sprang och kom till slut ner till hundbadet. Jag tänkte att Aporna hade blivit fnoskiga och skulle bada i kylan men nä, de vände och började springa tillbaka samma håll som vi kommit! Vet ni, jag är den sista att tacka nej till att springa men nu började det bli löjligt!

Inte nog med att jag hade Apan att släpa på, nu hade vi rak motvind i stormvindarna, dessutom började jag känna av min sele. Jag började inse konspirationen och mordförsöket så jag visade inte med en min att selen skavde mig vid frambenen och att jag var jätteöm i en trampdyna på ena baktassen. Däremot drog jag ner på tempot och vägrade släpa på Apan något mer, hon fick minsann springa på egen hand!

Till slut stapplade vi in på garageuppfarten, då hade mina tassar avverkat totalt 23,5km och agilityträning. Husseapan var först, jag lät, i min storhet, honom vinna. Sedan stod vi i en halv evighet och väntade på Apan som var lååångt efter! Det var inte förrän senare som Apan såg skaven efter selen och då vågade jag erkänna att jag hade ont i min trampdyna och helst inte ville stödja på baktassen. Apan masserade mina ben och då blev det genast bättre sedan sade hon till Husse att det måste köpas in en ny sele. Det går inte att ha selar som skaver! Det är förresten den fjärde selen som jag har vuxit ur sedan jag kom till min flock *vift*

Idag tyckte Apan att jag skulle få vila kroppen men gott kunde motionera knoppen lite så hon tog fram de där knasiga pinnarna ur frysen och så lekte vi plock-i-pinn. Jag tror att det ska bli ett vittringsmoment av det när det är klart, Husseapan kallar det för doft-ID. Fick börja med en pinne som luktade av Apan och sedan var det två och tre och slutligen var det en hel drös pinnar på golvet. Apan påstår att jag måste lukta mer på pinnarna och inte bara ta första bästa och man får absoluuuuut inte tugga på dem. Jag tycker att Apan är kinkig med sina dumma pinnar och till slut visade jag vad jag tyckte om tramset. Jag lade mig ner, rullade på alla pinnarna och sedan hämtade jag in dem en och en till Apan. Hon bara suckade, samlade ihop dem och gick ut i köket och stoppade ner dem i en gryta för ett avdoftningsbad. Hon säger att hon har en plan-B, jag kan nog sabba den planen också *vift*

Med trötta tassar och vänliga svansviftningar

Grå

Kommer igen!

2011-02-11T21:37:00.022+01:00

Efter nesligheten men spårpinnarna så retirerade jag i skam till mitt favorithörn i soffan för att sura. Apan var ju på sitt jobb om nätterna och i vanliga fall brukar hon lyckas masa sig upp för agilityträning men hon sade att hon var för trött. För min del kunde det spela kvitt, hur mycket skulle jag inte få skämmas inför de andra för att jag hade nosduttat Apans dum-pinnar.

Apan tyckte att jag verkade lite låg så jag fick lite träningsledigt. Tiden använde jag till att fundera över detta med pinnarna och allt annat konstigt och tokigt som Apan vill att vi ska göra. Det är ju egentligen inte så pjåkigt egentligen. Jag förstår och kan ju egentligen det mesta hon vill att jag ska göra och det är kul att göra henne glad. Det är bara så rysligt svårt när tass-myrorna tar över och det är så svårt att hålla dem i styr och göra som Apan vill samtidigt. Är det någon som vet hur man blir av med sina tass-myror? De är så dumma och de gör min Apa lite ledsen mellan varven.

I veckan har vi tränat med Allan och hans matteapa. Allan är stencool! Han är av sorten petit griffon brabancon och jätteduktig. Apan säger att han är liten, det där är sådant konstigt begrepp som apor dillar om. För mig är han hund, pratar hund och är lite kaxig men en ganska trevlig snubbe.

Idag tränade vi med Clara och hennes husseapa samt 2 polare till Clara och deras matteapa. Godis & Happy tror jag att de hette, jag lade inte det på minnet. Namn är inte så viktiga för oss hundar. Det är aporna som lägger vikt vid sådana oviktiga detaljer. Hade aporna fokuserat på att prata hund istället för att tramsa med namn så hade allt varit så mycket lättare.

Till att börja med var vi pinsamt sena för bilverkstaden var färdiga med weimobilen, två arbetsdagar före utsatt tid och eftersom vi båda har tyckt extremt illa om bilen vi har fått lånat under tiden så ville vi bli kvitt den illa kvickt! Jag har saknat min bur och Apan har stört sig på att bilen hela tiden tjatar på henne att den ska ligga i en viss växel och har blinkande lampor på insidan av backspegeln som talar om när hon har slagit på blinkern för att svänga - det har kommit en del svavel från förarplatsen.

Jag var så himla glad när vi kom fram att mina tassmyror tog över helt och jag kunde vare sig vara still eller tyst. Vi fick börja med att göra platsliggning. Jag tycker verkligen inte om att ligga ner i blött gräs och just blött var det. Apan tvingade mig! Bara för att hämnas hennes oförrätt så nynnade jag hela tiden, tills jag kom ihåg - hon hade mjukost på tub i benfickan med skagensmak!!! Lite tyst och stilla och jodå, tuben kom upp ur fickan och jag fick en klick *vift*

Jag fick träna tramsigt traskande i snöre och Claras husseapa kommenderade mig och Apan. Jag var fortfarande slav under mina tassmyror och det blev väl långt ifrån det bästa tramsiga traskandet vi kan bjuda på. Apan tog på sig en del av skulden för hon vet att hon måste vara i god tid så jag hinner få mina tass-myror under kontroll när vi tränar. Lite mjukost fick jag dock.

Sedan fick jag först pausa medan Apan fotograferade lite och medan vi fortsatte vänta på vår tur så fick jag träna tramsigt traskande och lk1-hoppet. Apan var nöjd med att jag satt stilla, inte tjuvstartade och att jag inte sprang iväg. Hon var mindre nöjd med att jag använder henne som bromskudde när jag ska komma in till hennes sida. Hon hade klickern framme och det uteblivna klicket fick mig att skärpa till mig och när jag gjorde en jättefin ingång, fick jag massor med ost!

När det var vår tur, gjorde vi tandvisning (det är grymt svårt att sitta still) och ställande under gång. Idag var det som sagt tass-myrornas dag och jag kunde inte låta bli att traska efter lite, fast innan dess var jag tvungen att dra iväg för ett toalettbreak och det fattade inte trög-Apan. Hon trodde att jag bara stökade och tramsade så hon var surare och bittrare än en lime och jag kan säga en sak. Ryter hon stå på det viset på tävling så kommer hon få bassning så det så!

Vi gjorde en platsliggning till också och trots att jag fortfarande inte vill lägga mig när det är blött så gick det mycket bättre och jag fick därmed också mycket mer ost! Vid det laget hade regnet övergått i snö och det blev till att åka hem och käka middag. Både jag och Apan slocknade på soffan. Jag ska försöka få liv i henne så att vi kan gå nattrunda. Hon bara ligger där under en filt och tittar på den där dumma tjatterlådan!

Med vänliga svansviftningar

Grå

Evig vanära...

2011-02-06T00:58:00.004+01:00

Jag hävdar till mitt försvar - tillfällig sinnesförvirring!

Apan hade en burk och i den fanns det Whiskas, lax i sås och de goda dofterna i burken gjorde mig svag, arbetsvillig och väldigt villig att göra Apan till viljes och glad.

Jag följde villigt med henne till spårstarten och spårade lugnt och fint, när jag hittade en markeringspinne så försökte jag ignorera den men doftminnet och vetskapen att burken låg i Apans benficka, fick mig att begå denna neslighet. Inombords skrek jag åt mig själv att låta bli men min förrädiska mage och nos lyssnade inte på mig - jag nosduttade markeringspinnen!!!

Jag hörde klicket och så fanns den där, burken med det smarriga innehållet. Fick äta lite och som i trans tog jag sedan upp spåret på nytt och nosduttade nästa pinne jag hittade och nästa och nästa och till slut nosduttade jag även den långa markeringspinnen som visar att spåret är slut. Jag skäms så över att jag lät mig luras av Apan!

Som om det inte var nog med det så fortsatte vi med tramsigt traskande och jag var så villig att mer av det goda ur burken att jag gjorde allt som Apan ville plus lite till. Vi avslutade med Ställande under gång och jag tog inte ens mitt fusksteg som jag lite fnissande brukar ta bakom Apans rygg.

Jag förlorade mot Apan, vilken förnedring, vilken besvikelse, villken vanära! Det värsta är att om hon tar till Whiskas fler gånger, då kommer jag inte kunna stå emot. Jag kommer göa precis vad Apan vill att jag ska göra. Jag är förlorad... lax i sås är så gott!

Med lax-i-sås-besatta svansviftningar
Grå

Snårigt & spårigt.

2011-02-02T22:04:00.013+01:00

Apan hade bestämt att vi skulle träna på Klubben ikväll. På onsdagar är det öppen/fri träning och hon hoppades på att där skulle vara någon så att vi kunde träna platsliggning. Men sedan kom Husseapan och sade att han skulle låna Slembollen och träna och ville gärna att vi skulle följa med. Apan var tveksam men gav efter.

Slembollen är en sådan där germansk urhund som Husseapan har fått träna hundhantering med och som är väldigt duktig om än lite bufflig och så slemar han ner sin förarapa fullständigt. Han har början till grå nos och är lite grumpig av sig när man delar bur bak i Husseapans bil. Fast till min stora glädje så låter han betydligt mer än mig så jag behöver bara supporta lite så är kören där bak i buren komplett. Suraporna långt där framme, har verkligen ingen förståelse för vår fina allsång...

Vi åkte till ett sådant där promenadområde och på en gräsplätt körde vi lydnadsträning. Jag och Apan värmde upp med tramsigt traskande i snöre samt tramsigt traskande utan snöre. Lite jobbigt att gå och glo på Apan när det fanns så mycket spännande att titta på och Slembollen sprang och jagade en brandslang en bit bort. Vad är det med de germanska urknasbollarna och de där äckliga brandslangarna? Jag fattar inte grejen, hur i hela friden kan man vara så hysteriskt lycklig över en bit brandslang?

Tramsiga traskandet gick riktigt bra och åter fokuserade vi på korta förflyttningar och mycket svängar. Vi fick till det riktigt bra på slutet och gick vidare till nästa övning - rutan. Denna sabla ruta kommer förfölja mig till dödagar! Visa mig apan som kom på det så ska jag visa den apan, exakt hur hårt en weimaraner egentligen kan bitas! Nåvars, idag var min snuttiga targetplatta tillbaka och jag var lite förvånad för förra gången gjorde ju Apan en jättegrej av att vilja ta bort den. Sedan började hon hojta att jag skulle stå stillaaaaa, efter att jag hade nosduttat targeten.

Det hade jag inte alls lust med. Har Apan klickat så får jag korv och eftersom hon är hela 2m bort så får jag ju i all hast kuta bort till henne så att hon inte glömmer att ge mig den korven. Jag litar nämligen inte på Apan, hon är så förvirrad. Apan suckade när jag kom rusande och sade att vi ska nog jobba lite mer med shejping av rutan och mindre med traditionell inlärning och se om det lossnar i min hjärna. Att jag till slut fattar vad det är hon vill att jag ska göra. Det kan vara en bra idé för just nu fattar jag ingenting, det är bara virrigt!

När vi hade virrat färdigt i rutan så gick vi vidare till det sista lydnadsmomentet för dagen - ställande under gång. Alltså jag är inte riktigt säker på det här med att gå från tramsigt traskande till att frysa till is på en punkt och släppa iväg Apan på egen hand. Hon kommer garanterat gå vilse och om man gör det. Slembollen visade hur det skulle gå till och inga apor kom vilse men jag är fortfarande djupt skeptisk!

Avslutningsvis hade Apan lagt ut två microspår och lagt dit fåniga pinnar i dem. Hon hade väll någon konstig förhoppning om att jag skulle plocka upp dem och apportera in dem till henne... Alltså ska det plockas pinnar så får hon göra det själv eller skaffa en pinnidiot som håller på med sådana nedvärderande sysslor!

Jag är en jakthund av ädlaste sort, min uppgift i denna cirkus som kallas bruks och spår, är att spåra och det är vad jag gör! Plocka pinnar *fnys* Vid min ädla svans att jag tänker sänka mig till att hämta in små träbitar bara för att min Apa är för lat för att böja på ryggen och plocka upp dem! Jag föreslog att vi kunde skaffa en tax eller något annat som rör sig i marknivå och som kunde traska med och sköta sådana sysslor. Jag fattar inte varför min Apa har sådant behov av att ha kroppskontakt med träd när vi tränar spår med pinnar....

Fast sedan blev det ett litet överraskningsmoment på slutet. Husseapan och Slembollen skulle gå ett spår som hade legat till sig. Jag och Apan stod och väntade och sedan fick hon idé. Jag fick på mig spårselen och sedan gav hon mig spårkommando och så satte vi efter dem. Jag ville skynda på så vi kom ikapp men Apan är ju så långsam! Jag släpade henne denom massor av spår och på knappt synliga stigar och ett tu tre så var vi tillbaka där vi hade börjat och där var det!

Husseapan hade ju ingen aning om vart vi hade tagit vägen och hade gett Slembollen order om att leta spår och det hade sett lovande ut till en början men sedan hade allt blivit virrigt, vårt spår hade korsats av en främmande apa flera gånger och då hade Slembollen fått lite att stå i och det var väl ungefär då som vi dök upp!

Med spårsäkra och pinnvägrande svansviftningar

Grå

Weimobilen & isvindar

2011-02-01T16:42:00.015+01:00

Brrrr idag är det kallt. Ivanliga fall tycker både jag och Husseapan att Apan är pjoskig och lägger på mig täcken stup i kvarten när det inte ens är en chans att jag kommer att frysa. Idag var en sådan dag så man kunde tycka att nu pjoskades det igen. Termometern hade med nöd och näppe halkat ner under nollan. Apan kom sättande med min gröna värmejacka från Hurtta. Ville inte alls ha den på mig och försökte kliva ur den flera gånger, Apan envisades och jag gav efter.

När vi väl kom ut förstod jag hennes påstridighet. Det blåste kraftiga och isande vindar från havet och här nere vid kustlinjen finns det inte mycket skydd från dem. Min värmejacka är av en fleece som ska vara vind och vattentät och så håller den en varm och go. Det var riktigt skönt att springa runt nere längs havet och inte känna av den kalla vinden. Apan däremot, frös så att tänderna skallrade på henne och då hade hon sin tjocka vinterjacka på sig.

Trots att hon var så frusen så körde vi vårt träningspass och jag vet inte om Apan alltid beställer störningsträning när vi är nere på den stora gräsplanen eller vad som pågår. Det kommer i vart fall alltid hornlösa älgar med ståldojo, traskandes när vi ska träna där. Jag har sååååå svårt att fokusera på Apan när de är där, men hon envisas. Klickar varje gång jag håller fokus på henne och då är det helt otroligt svårt att välja. Titta på Apan och få klick=godis eller titta på den konstiga hornlösa älgen, åhhhh så svårt det är!

I början försökte jag hålla koll på båda sakerna samtidigt men det gick ju inte så bra. Till slut valde jag Apan och godis. Vi jobbade med tramsigt traskande i snöre (linförighet) och Apan var sneaky, hon gjorde massor av korta förflyttningar, gjorde jag rätt så klickade hon och jag fick korv. Gjorde jag fel så stod hon bara still och väntade och först när jag rättade till mig klickade hon. Sneaky av henne att låta mig hålla reda på vad hon vill att jag ska göra och om jag gör fel, alldeles på egen hand.

Efter det jobbade vi med apporteringen i lydnadsklass II. Vi var inte helt överens, jag tjuvstartade ett par gånger och fick komma tillbaka in och vänta på apporteringskommando och sedan har Apan något emot att jag ibland småtuggar på apporten. Inte heller var hon imponerad över de första överlämningarna. Tydligen är det inte godkänt att 1) slänga apporten på marken någon meter framför Apan 2) Studsa in i Apans sida och sedan slänga apporten på marken 0ch 3) Springa med full fart in i Apans mage och sedan knocka henne med apporten i huvudet när hon viker sig dubbel. Jag fattar inte varför hon vägrar klicka godkänt på det. Det är ju alldeles ypperliga överlämningar!

Sista momentet blev rutan. Enligt Apan skulle vi kontrollera vad som var befäst i momentet innan vi bygger ut det mer. Därför tog hon bort min target ur rutan och ersatte den med min fleecekampis. Jag fattade inte vad hon svamlade så när hon skickade iväg mig så sprang jag rakt igenom på jakt efter min blå target. Apan backade genast tillbaka och så började vi om med korta skick och när jag nosduttade fleecekampisen så fick jag klick och så kampade vi loss järnet inne i rutan.

Efter det gick vi hem och kröp ner under en filt för Apan är trött och frusen. Dessutom var vi ju uppe med tuppen idag. För ett par veckor sedan så sabbade klump-Apan Weimobilen. Hon skulle till sitt jobb och precis innan hon var framme så kolliderade hon med ett rådjur. Det dog omedelbart och tur var väl det för blödisen skulle aldrig ha klarat av att ha ihjäl det på egen hand. Idag var det äntligen dags att lämna in mitt fina transportmedel till verkstaden och återställa det till sin forna glans. Vet inte om Apan ska få fortsätta köra den sedan, borde nog leja in någon till det eftersom Apan är så inkompetent.

Titta som hon har förstört och inte heller tog hon med sig rådjuret hem inte. Sade att det får man inte, för det tillhör tydligen markägaren. Jag tror att hon bara hittar på!

Med vänliga svansviftningar

Grå

Ny vecka och pinnarna förföljer mig.

2011-01-31T20:58:00.008+01:00

Då var det ny vecka!

Jag och Apan begav oss till klubben för att träna lydnad. Idag skulle vi försöka länka ihop momenten i lydnadsklass 1 till det som ska bli en tävlingskedja. När man tränar in moment får man ju belöning direkt efter momentet och ibland mitt i eller var det är lämpligt. När man tävlar så får man inte ge godis, busa loss med kampisar eller jaga bollar. Då får man träna på att göra många moment utan att få belöning.

Jag och Apan valde att länka ihop dem 2 och 2 och det gick finnemang. Jag gillar ju att jobba och det var kul att göra flera saker på raken och Apan var jätteglad och jag fick jaga mitt kaninskinn eftersom jag inte vill busa med Grodan just nu. Lite bannor fick jag för att jag tuggade lite på träapporten, kinkigt!

Det hade ju inte varit Apan om hon inte hängde upp sig på något och idag var det ställande under gång. Jag tyckte att Apan såg lite vilsen ut så jag gick efter henne, inte uppskattat kan jag meddela. Hon får faktiskt skylla sig själv. Klart att jag går efter henne om jag vet att hon har världens bästa kaninskinn i jackfickan. Men vi var väl någorlunda överens om att jag ska stanna kvar på stå-kommandot, oavsett vad hon har i jack/benfickan.

Väl klara med våra ihoplänkade moment så dök de då upp till slut, pinnarna. Eller rättare sagt en pinne, en pinne som doftade av Apan. Hon lade ut den på gräset och sade Pinne och jag sprang ut och hämtade den åt henne. Vis av erfarenhet så stod Apan bara rakt upp och ned, gjorde inte en enda handgest eller något annat än att säga pinne.

En gång i tiden var nämligen Apan dum nog att använda en massa dubbelkommandon vid inlärningen av moment och det har resulterat i att vi har vissa, hrm, problem i vår kommunikation. Speciellt på skicket i apportering i lydnadsklass 2, jag vill ogärna ge mig ut och hämta apporten utan en handsignal. Gissa om Apan svaveltjattrar om det misstaget *vift*

Efter att ha hämtat den en gång så var Apan lite sneaky. Hon lade ut den en gång till men denna gången, gömde hon den under lite gräs så att jag inte kunde se den. Lite snopen blev jag allt när jag sprang ut och inte kunde hitta den. Det var bara att ta till nosen och då hittade jag den i ett nafs och sprang in med den. Vi testade en gång till och då satte jag igång att leta direkt. När jag sprang in med pinnen satte jag myror i huvudet på Apan, jag tuggade lite lätt på hennes tramsiga lilla pinne. Man kunde se kampen som utspelade sig i hjärnan på Apan. Banna mig för att jag tuggade på pinnen, vilket man inte får eller berömma mig för att jag var så duktig nu vid vårt första försök.

Hon gjorde en kompromiss. Jag fick massor med beröm men inget klick och därmed ingen korvbit. Antar att jag får försöka kontrollera tuggandet nästa gång så jag får min korv. Fast vi var rysligt nöjda med vårt första försök på det som ska bli vittringsmomentet när vi är klara.

Nu ska jag återgå till att ligga på rygg i soffan. Veckan har bara börjat och jag misstänker att Apan har en diger träningslista.

Med vänliga svansviftningar

Grå

Söndagens agilityträning

2011-01-31T16:30:00.004+01:00

Söndag är den definitiva agilitydagen. Denna gången var det klurigt, det vill jag lova. Vid första övningen var Apan helt borta, ja alltså hon var i ridhuset men var hon var i tanken , det vet jag inte. Dessutom var jag tokladdad och tyckte att hon skulle visa vägen snabbare men hon var mest som en sådan där zombie.

Vi bröt ner övningen med hjälp av Zeldas duktiga matteapa och då klarade vi det någorlunda om än att Apan inte fick rätt på slutet. Turligt nog börjar isen försvinna från agilitybanan utomhus så vi kan nog träna lite på detta i veckan.

Andra övningen gav Apan mig en rak linje på de tre första hindren och sedan fick hon springa lite och det var lite knökigt innan vi klarade oss från hinder nr 3-4 men det var faktiskt Apans fel för hon såg inte till att morsla sig ner till hinderstödet på det fjärde hindret = mer att träna på! Resten av banan gick klockrent och jag lyckades tom med lalomingångarna och de brukar vara min svaghet.Sista övningen var nästan som en rundbana och slalomhindren var bara 4-pinnars men Apans dumma agility-app vill inte rita 4-pinnars. Jag och Apan hade så roligt med den och förutom ett litet skutt över ett av trams-fälten på bommen så var Apan helnöjd. När jag hade hoppat den så gick jag och Apan på promenad, hon sade att vi var klara för den träningen.

Det är kul att åka hem med en glad Apa

Med hoppglada svansviftningar

Grå