3 oktober 2012

Blir det bättre för att vi pressar oss så hårt?

Jag läser väldigt många "hundbloggar", betydligt fler än de som redovisas i spalten nere till höger. Jag läser en del för att de är humoristiska och jag skrattar så att tårarna rinner när människor humoristiskt beskriver sin hundträning och man kan känna hur hundens ögon bara lyser av bus och dess prövade hundförares känslor inombords. Jag läser andra för att de är inspirerande och motiverande, några läser jag för att det är vänners bloggar och sedan hade vi den där sista kategorin som till en början var ett sätt att hålla reda på "motståndarna" men som sedan har övergått till att väcka funderingar och slutligen medkänsla.

Det är så många aktiva hundägare som skriver om frustrerande träning, förtvivlan över misslyckade tävlingar, hur de pressar sig själva ännu hårdare för att det ska gå vägen, fullständiga sammanbrott och frågeställningar i stil med "vad ska jag göra med hunden nu, jag fixar ju inte att tävla". Det enda jag frågar mig själv just nu är:
Vad i hela friden sysslar vi med? När blev detta så otroligt viktigt? Varför är det en fullständig katastrof att göra mer än 5 starter i en klass innan man har sin uppflyttning/cert mm? Hjälper all denna press och frustration oss framåt i vårt samarbete med vår hund?

Jag har själv varit en av dem och jag har faktiskt inga bra bra svar. Jag är bara otroligt glad för mitt "uppvaknande" och att jag har hittat glädjen med min träning. Jag har tom vågat fundera på att tävla igen och då med känslan, för att det hade varit kul. Jag har aldrig haft den känslan och när jag tidigare gick ner i ångest och bara såg alla katastrofer som min hund skulle ställa till med på tävling och tog allt med mig ut på tävlingsplanen och skickade det rakt ner genom kopplet så blir jag nu lite förväntansfullt pirrig. Det är en rätt häftig känsla!!!

So what om min hund går upp på platsliggningen, han går ju bara och sätter sig hos mig, han ställer inte till med några hyss. So what att han nollar helhetsintrycket genom att bara vara levnadsglad. Det är ju tävlingsmässigt inget bra men ärligt talat, vi döms inte till evig pina och domedagen kommer inte inträffa på grund av det. Sedan kommer jag ju göra allt för att vi ska stanna på rätt kurs men som sagt, det är inte förenat med dödsstraff att tävlingsstarter går på häcken. Varför vara en negativ ångesttomte redan när man beger sig iväg på morgonen, eller för den delen flera veckor innan under träning?

Det är inte så länge sedan en anmälan till en tävling var lika med att jag på träning, sprängde alla säkringar för fel på träningsplanen och då flera veckor i förväg. Hur kul har jag varit för min hund? Tacka sjutton för att min hund under alla dessa år, hellre har kissat på buskar och undersökt spännande dofter. Hans matte har ju varit en bedrövligt tråkig apa att hänga med.

Nu har vi kul och det klår i min värld ut alla pallplatser, lpn, cert och elitklasser. Mycket häftig känsla! Den ger ju dessutom resultat 8-10 på ett eftersöksprov som tidigare med nöd och näppe var 5-8. Nu har jag en hund som kastar sig i vattnet (därav 8an), hämtar fåglar med intensivitet (därav 8an) och som dundrar ut efter sin kanin och kommer tillbaka med lika härlig energi (det är så man får en 10a) och vill lämna av allt till sin väntande apa. Men så är den där apan betydligt charmigare och roligare att samarbeta med ur hundperspektiv.

Vi glömmer ganska ofta att våra fyrbenta vänner är opportunister, de väger konstant fördelar mot nackdelar, tvekar inte en sekund för att välja det som roar dem mest för stunden, oavsett konsekvens. Har vi hela tiden den tanken främst i vår träning, är det ganska lätt att komma ihåg att träna med glädje. Det blir ingen konstlad träningsfasad som inte håller vid närmre granskning. Det blir istället en väldigt stabil bas i samarbetet med vår hund.

Samarbete är ett måste i dagens träning för tävling där vi ställer höga krav på våra hundar. Ingen varelse fungerar i ihållande hög prestation genom att bli kommenderad och detaljstyrd. Det är därför världens ledande militära elitförband har självständigt opererande grupper som bara vet målet men självständigt löser uppgiften, det är därför de elitidrottare som håller längst och presterar bäst, har team som de samarbetar med som gemensamt arbetar för toppresultat.

Vår fyrbente vän är den elitidrottaren som ska prestera, den ska operera självständigt och det i kombination med att den hela tiden väger för mot nackdelarna och hela tiden väljer alternativet som räntar bäst gör det helt klart att det är ett samarbete och inte diktatorskap som gäller för resultat. Samarbeten håller aldrig om de är negativa. Egentligen är det så simpelt och självklart! Varför väljer vi att krångla till det som vi gör? Blir vi verkligen bättre på det viset?

Filosoferande Matte

5 kommentarer:

Hanna aka Lilla My sa...

Så sant! Håller med om allt och kan precis som du glädjas över, att vi numer går ut på plan och har KUL! Skit i vad de andra tycker. Vem bryr sig :)

Anonym sa...

Asså så sant och så riktigt! Jag måste få dela dina ord! Som Hanna säger vem f-n bryr sig i slutändan?

Jeanette sa...

Härlig läsning! :)

Sanna sa...

@Hanna - Oj vad roligt att höra! Just att sluta bry sig på vad andra tycker, tror jag är en mycket viktig nyckel till bra träning och tävling.

@ceesthekees - Välkommen! Dela på! Nej ingen som betyder något bryr sig så varför inte bara ha kul! :0)

@Jeanette - Välkommen! Tack! :0)

Eva sa...

Toppenbra!
Varken tränar lydnad eller tävlar på något sätt, men har fått höra både det ena och andra om framgångar, uppnådda eller uteblivna med min "problempojke".